Lou kom med morgonsolen

2007-11-18
Sandra Svensson
Flumpan@hotmail.com


Förlossningsberättelse
Trots att vi bor i Umeå har vi valt att åka hem till mina föräldrar i Vilhelmina och invänta bäbisen som vi planerat att föda i Lycksele. Ville inte alls föda i Umeå pga deras tidiga hemgång policy och vad jag upplevt en stressig miljö,och inte minst för att papporna inte får sova kvar i Umeå. Valet att föda i Lycksele känns mot slutet av graviditeten bara mer rätt och jag känner mig kolugn!

Är i v.41+0 och är måttligt less på att gå över tiden

Natten till tisdag 22 maj:
Har lite småvärkar som kommer ganska regelbundet, inte alls jobbiga och jag kan ändå sova. Värkarna tilltar lite i styrka under morgonen och kommer med ca 11 minuter emellan. Jag får även gå på toa och göra nr.2 hela fem gånger! Värkarna för mig känns inte som mensvärk som så många beskriver utan istället som en skarp isande smärta i magen. Känner ingenting i ryggen.

Ringer till barnmorskan i Vilhelmina och får komma in vid 11.30 för en koll. Hon konstaterar att livmodertappen bara är en cm lång och jag är öppen ca 3 cm. Hon drar lite i hinnorna för att få igång värkarbetet ytterligare och säger att vi kan börja bege oss så sakteliga till Lycksele. (Bor 12 mil därifrån). Jag ringer efter Markus som jobbar i Storuman och han är hemma inom en timme, vi käkar lite och drar sedan iväg. Ringer till BB och förbereder dem på att jag kommer komma in någon gång under kvällen. Min mamma och pappa följer efter i egen bil. Tanken var att även mamma skulle vara med under förlossningen men det hanns inte riktigt med:)

Hade behagliga värkar med va 3-5 minuter emellan under bilfärden och när vi kom fram till Lycksele gick vi lite på stan och småshoppade fast jag fick stanna titt som tätt och andas mig igenom värkarna. Provade för skojs skull att inte andas och spänna mig genom en värk och fy tusan så ont det gjorde, värkar som inte alls var jobbiga då jag jobbade med andningen.
Sen gick vi och åt pizzamiddag och drog sen vidare till min morbror. Där vilade vi och värkarna glesades ut lite och ibland var det upp till 30 minuter emellan.
Jag och mamma tar en promenad och hälsar på min kusin en stund och sedan tar vi en dusch innan vi vid 21 tiden åker in på BB för en koll inför natten.

Förlossningen:
Sitter i CTG mellan 21-22 och har ca.7 minuter mellan värkarna. Jag är då öppen 4 cm och har en buktande hinnblåsa, vattnet har alltså inte gått. Vi blir inskrivna och får installera oss i mysrummet som de har på förlossningen. Ligger och vilar och profylaxandas igenom värkarna som bitvis gör ganska ont, funkar bra. Barnmorskan Susanne erbjuder mig att bada i badkaret som finns inne i mysrummet eller få rispåsar men jag tycker mest det känns bökigt så jag fortsätter att andas bara.

Kl 24 hoppar jag dock i badet ändå och jag säger bara det..GUD så skönt! Värkarna som jag tidigare uppskattade som en 7-8 på värkskalan va nu bara en 5-6..underbart. Badar och njuter med min sockerdricka som barnmorskan servar mig med i 2 timmar. Tycker att det pirrar och strilar längs benet och misstänker att det är vattnet som går. Markus ligger och sover för att vila inför det som komma skall.

Är uppe och går och pratar lite med barnmorskan och en uska som sitter och myser i personalrummet med en liten spädis dom lånat för att föräldrarna i fråga ska få sova.
Morskan erbjuder mig en sovdos eftersom jag inte fått sova nåt men jag tackar först nej, sedan tänker jag att jag kanske ska prova ifall det är länge kvar innan den här skrutten ska komma ut. Sagt och gjort får jag vid 03 en injektion i rumpan. Morskan kollar och jag är då öppen 6 cm och hinnblåsan har spruckit och vattnet gått..precis som jag anade i badet.

Efter den dosen så blir allt bara värre och jag får inte sova en blund! Värkarna tilltar och gör ordentligt ont. Jag andas mig igenom dem och vid 04.30 kommer barnmorskan in och jag förklarar att sömndosen inte funkat överhuvudtaget så vi går och gör en koll.

Barnmorskan : ”Jag förstår att du har haft det lite jobbigt för du är fullt öppen nu”
Öppnade mig alltså de 4 sista cm på 1.5 timme. Förmodligen för att sömndosen gjorde att kroppen slappnade av, även om inte jag upplevde det.

Andas lustgas genom de sista öppningsvärkarna innan krystvärkarna och vid 05.30 börjar jag vilja krysta lite smått. Sätter mig tillrätta i sittande ställning och håller i handtagen längs med sängen. Är vid gott mod och skojar mellan värkarna. Visst är det jobbigt men jag känner mig klar i huvudet och väldigt lugn.
Eftersom Lou´s hjärtljud var lite låga sätts en skalpelektrod på henne.
Har lite glest mellan krystvärkarna och får andas syrgas för att Lou ska må bättre. Får värkstimulerande dropp eftersom jag har så långt mellan värkarna. Fördelen är att jag får vila ordentligt mellan värkarna.

Två undersköterskor och en förlossningsläkare kommer in vid 06.20 och läkaren krystar aktivt med mig (hjälper till och trycker kring öppningen för att snabbare få ut Lou). Samtidigt pressar en undersköterska på magen. Upplever ingenting av detta som speciellt jobbigt förutom trycket mot underlivet av läkarens fingrar..känns stenhårt.

När Lou står längst ner i öppningen gör det riktigt ont och jag uttrycker för första gången att ”nu jävlar gör det ont”. Annars har jag mest upplevt krystvärkarna som jobbiga, inte vidare smärtsamma.
Krystar en gång till och ploff så är huvudet ute. Sträcker ner händerna och tar emot vårt älskade barn och lägger henne på bröstet. Hon skriker det första hon gör och uskorna torkar och ruskar henne ordentligt med handdukar för att få upp blodcirkulationen på henne eftersom hon va lite medtagen.

Barnmorskan frågar efter ett bra tag om jag kollat vad det är för något, och nej inte hade jag haft en tanke på det..kunde inte bry mig mindre, det var ju vårt barn, spela roll om det va en kille eller tjej! Hade ju dock haft känslan av att det var en tjej under hela graviditeten ända sen jag såg plusset på stickan så när jag lyfter upp henne och får det konstaterat utbrister jag; ”Det Är ju en tjej” Min känsla visade sig stämma.

Ur förlossningsjournalen: ” Fin flicka föds fram av fantastisk mor med navelsträngen runt halsen. Flickan välkomnas i mors famn och lägges mot mors bröst”

Så med morgonsolen strålandes in i muppan föds Lou: Onsdagen den 23 maj kl 06.38. 3640g och 50 cm lång.

Ligger och myser med älsklingen medan barnmorskan drar lite i navelsträngen för att moderkakan ska lossna och blir sedan sydd med 3 inre och 3 yttre stygn
Går tillbaka till mysan och får ”go´fikat” och efter en stund kommer min mamma och pappa och hälsar på.
Går på eftermiddagen över till vårat familjerum på BB där vi har ett helt rum för oss själva, Markus, Lou och jag.

Upplevde förlossningen oerhört positivt och kände aldrig att det var så jobbigt att det inte gick genomföra. Hade ett jättebra stöd i profylaxandningen, kände mig aldrig stressad eller orolig utan var under hela förlossningsprocessen lugn och stabil. Jag upplever gärna en till förlossning, häftigare upplevelse får man ju leta efter. Under förutsättning att man får en ”normal” förlossningsprocess det vill säga. Mina 3 nyckelord om hur jag önskade min förlossning under profylaxkursen var, lugn, stabil, rolig..och allt det blev det. Var aldrig orolig och har enbart positiva minnen. Hade en enormt fin förlossning och det tackar jag profylaxandningen för!