Så bra blev det!

2007-09-20
Hanna
hanna_svederborn@hotmail.com


När jag gått tre dagar över tiden fick jag nog. Tre dagar är väl kanske inte så länge, men jag var så trött på hormonerna och den tunga magen. Jag bestämde mig för att göra vad jag kunde och gick ut en runda. Jag gick inte till närmaste affären när jag skulle handla, utan tog den som ligger en bit bort. På kvällen när min sambo kom hem tog vi en rejäl promenad och jag gick så hastigt så jag kunde känna hur bebisens huvud slog mot livmodershalsen. Det funkade!
Vid elva på kvällen gick slemproppen. Jag ringde förlossningen och de sa åt mig att bara vänta. Vi gick och lade oss och när jag vaknade igen vid fem-tiden på morgonen hade det kommit ännu mer blod och slem. Jag försökte sova men kände hur molande mensvärk smög sig på. Värkarna kom tätt redan från början, med 5-10 minuters mellanrum. Fast de var ganska svaga. Jag kunde inte somna så jag tränade lite profylaxandning men fick inte till det nu heller! Så hade det varit varje gång jag skulle träna. Avslappningen gick bra, djupandningen gick bra, mellanandningen var sådär, men krystandet och lättandningen funkade inte alls. Lättandning kunde jag bara hålla på med i någon minut, sen fick jag syrebrist.

Jag började städa och diska istället. Vid tretiden på dagen åkte vi in till sjukhuset för att se hur långt förlossningsarbetet kommit. Jag var bara öppen 1,5 cm. Sköterskan sa till mig att värkarna skulle flytta sig från höfterna och upp i magen när det var dags. Jag var så trött på värkarna. De var fortfarande inte särskilt smärtsamma, men det hade hållt på så länge och med så korta mellanrum att jag blivit öm i höfterna av dem.

Vi hyrde film och åkte hem. Jag tog en panodil och lade mig i soffan. Jag lyckades somna, men vaknade varje gång jag hade en värk. Eftersom jag då inte var förberedd på värken så spände jag mig och kved, sen somnade jag igen. Så höll det på i några timmar och när jag sen vaknade ordentligt var värkarna hemska. De kändes fortfarande i höfterna så jag trodde att det var långt kvar till förlossningen och tänkte "de får tycka att jag är mesig, men nu måste jag åka in", jag gick och bajsade (väldigt svårt när man har värkar under tiden) och rakade mig under armarna(!). Snygg måste man ju vara. =) Det såg ganska dumt ut, lite framåt lutad stod jag, raka, ajajaj*värk*, raka, ajajaj.

Klockan sex på kvällen åkte vi in igen. Dumma som vi var så tog vi inte akutförlossningshissen direkt upp, utan vi gick igenom hela sjukhuset i långa korridorer och tog den vanliga hissen upp. Jobbigt som sören! Jag var blek och svimfärdig och fick stanna varannan meter. Väl uppe kunde jag knappt säga mitt namn. De skyndade mig in i en sal och konstaterade att jag var helt öppen! Barnmorskan och hennes elev tittade på mig och sa "titta vilken fokuserad föderska!" Det såg nog ut som jag sov. Jag profylaxade, slappande av och blundade. Inget fick störa min koncentration. Det enda jag tänkte på under värkarna var andningen. Och jag pratade med mig själv i huvudet "Aj, jävlar. Det är snart över, snart paus..."osv.

Jag blev placerad i duschen och min sambo spolade varmvatten på mig. På magen när jag grymtade (kunde fortfarande inte säga nånting), annars på resten av kroppen för jag frös som bara den. Jag profylaxade allt vad jag kunde, men kunde inte slappna av när jag fick en värk för det gjorde så ont i höfterna när jag satt. Så varja gång satte jag händerna i pallen och "lyfte upp mig" från den. Splasch! sa det och fostervattnet skjöts ut på sambons ben. Krystvärkarna hade kommit. Vi ringde efter barnmorskan och de ville lägga mig i sängen igen. Jag vågade inte flytta mig. Duschen var den enda smärtlindring jag hade. Men de lockade med lite lustgas så jag lade mig i sängen.

Barnmorskan kunde profylax och hjälpte mig under tiden. Det gick hur bra som helst. Jag koncentrerade mig, slappande av jättebra och andades i värkarna. Kunde dock inte säga ett ord under tiden, fick inte bli distraherad.
Sambon höll min hand och det hela var faktiskt uthärdligt. Lustgasen hjälpte förstås också till, men jag har fått höra att jag inte hade mycket lustgas alls i masken. Jag krystade på ända tills barnmorskan bad mig att vänta. I flera krytsvärkar fick jag "hålla mig". Barnmorskan kände efter och sa att huvudet bara var fem centimeter ifrån "utgången". Va? Redan? tänkte jag. Jag trodde att bebisen knappt ens passerat livmodertappen. Jag kunde inte motstå krystningarna längre och då fick jag krysta igen. Ut kom huvudet! Sen stannade det så en stund. Men sen krystade jag ut kroppen också. 19.52 kom hon ut. =)

Jag var alltså förstföderska som lyckades sova mig igenom den svåraste biten (när man öppnar sig, vid 7 cm), och bara var inne på förlossningen i två timmar, sen kom bebisen ut. Jag är helt övertygad om att det gick så bra för att jag lyckades slappna av. Både när jag somnade i soffan och sedan i förlossningssängen med hjälp av profylaxen.

Hemma i soffan öppnade jag ju mig 8 cm på tre timmar.

Det enda som gällde för mig, var att koncentrera mig, slappna av och fokusera på andningen. Jag valde att ignorera mina kaotiska paniktankar.

Kursen jag gick i Lund var hur bra som helst! Jag blev helnöjd. Där fick man verkligen svar på allt man kunde undra över. Kände mig faktiskt väldigt trygg och säker när jag gick därifrån.

// Hanna, mamma till Carla nu 1½ år