Hur gör man utan profylax?

2007-07-20
Mette Wiström



Jag undrar verkligen hur det är tänkt att man ska lyckas föda barn utan profylax. Utan den väl inövande andningen hade vår som kommit till världen under betydligt jobbigare omständigheter.

Min sambo och jag gick tillsammans på en av Profylaxgruppens kurser eftersom jag ansåg att jag ville vara så förberedd som möjligt inför vår första förlossning. Kursen gav oss massa bra verktyg och jag övade nästan varje dag på min andning inför förlossningen. (Så här i efterhand hade vi kunnat skippa föräldragrupper på MVC och bara gått profylaxkursen.)

Natten mellan den 14 och 15 juni vaknade jag av att det gurglade till i trosorna och förvånad gick jag på toa för att upptäcka att slemproppen gått. Nyfiken, spänd och pirrig fördrev jag natten med att halvsova och andas mig igenom ganska svaga värkar som under morgonen började att kännas mer och mer. Någonstans hade jag läst att man skulle ladda inför förlossningen som om det vore ett maraton så på morgonkvisten satte jag igång att äta gröt, mackor och till och med lite pasta. Under hela förmiddagen gick jag hemma och andades och fnissade över att det förmodligen hade börjat. Inte en ända gång kände jag mig rädd eller orolig utan allt kändes väldigt naturligt. Runt lunch bestämde jag mig för att ta en dusch så att jag skulle " lukta gott" när jag kom till förlossningen och i duschen satte värkarna igång att kännas lite mer. På väg in till förlossningen kl 1430 klockade vi värkarna och upptäckte att jag var ganska regelbunden och att det faktiskt verkade som om det hade börjat komma igång på riktigt. Väl inne på förlossningen konstaterade man att jag bara var öppen 2 cm...Jag kan erkänna att jag var ganska besviken men min sambo peppade mig och sa att nu hade vi kommit förbi 2 cm och nu var det bara att kämpa på. Jag hade bestämt mig för att duscha igen eftersom jag älskar att duscha och vet att det brukar lindra i andra fall, så ett antal liter vatten senare ville barnmorskan att jag skulle komma ut ur duschen för att äta lite...igen...och kanske ta en promenad. Sagt och gjort. Pliktskyldigt slevade jag i mig käket. Innan promenaden, som nu började kännas mindre och mindre lockande, ville barnmorskan kolla CTG. Samtidigt passade hon på att undersöka mig för att upptäcka att jag nu var öppen 4-5 cm. På en skala mellan 1-5 i smärta tyckte jag nu att det kändes som en stark 2a. Sen gick vattnet kl 1800...oj, oj,oj vilken skillnad. Plötsligt kunde jag inte sitta still längre vilket resulterade i ännu en dusch...och det var just i duschen som jag kom på hur jag skulle göra under värkarna. När värken kom gick jag över i mellanandning och framför mina slutna ögon visualiserade jag att jag lyfte i en luftbalong. För varje utandning åkte jag allt högre och högre upp i skyn. Bredvid mig i luftbalongen hade jag min sambo och vår lilla bebis. Jag kom även på att om jag försökte att behålla min närvaro i ögonhöjd istället för att tänka på hur ont det gjorde i bäcken och rygg kunde jag nästan trolla bort smärtan. Men nu började det göra riktigt ont och efter ett kort och onödigt dopp i ett varmt bad, bad jag barnmorksan om lustgas (50/50) vilket jag fick. Hon undersökte mig igen runt 1845 för att konstatera att jag nu var öppen 8 cm. Hon förklarade för mig hur jag skulle kombinera lustgas och profylax vilket fungerade ganska bra med tanke på att jag blev ganska snurrig av lustgasen. Nu började allt att bli ganska snurrigt och jag försökte att hålla mig kvar i nuet och jag vet att jag hojtade till barnmorskan att jag undrade när "the rest and thanful phase" skulle komma. (Detta kallas även för övergångsfasen och är en stund mellan värkar och krystvärkar när kvinnan ska få tid att återhämta sig.) Barnmorskan fattade ingenting och min sambo tittade på mig som om jag vore knäpp. Plötsligt säger barnmorskan att jag inte får använda lustgasen längre utan att det är dags att börja krysta. Hon har läst min förlossningsplan punkt till pricka och frågar om jag vill sitta på förlossningspallen vilket jag har skrivit att jag vill...Men nä...just i den stunden går det lika bra att sitta i sängen. Hon guidar mig och styr mig i krytvärkarna och jag känner att vi är ett team. Hon frågar om jag vill känna på bebisens huvud vilket jag gör...snacka om målbild...Jag känner hur bebisens huvud kommer ut och jag hör barnmorskan säga "-En gång till och den är ute." Sen är han plötsligt där. Liten och gråaktig och ganska medtagen. Tårarna kommer och jag vänder mig om mot min sambo som tittar storögt och förvånat på mig. Vi gör "high five" och skrattar och gråter om vart annat. Allt är underbart. Vår lille pojke ligger på mitt bröst och tittar med sina stora mörka ögon. Jag känner mig som superwoman och inser i all röra att jag just upplevt det häftigaste som går att uppleva. 5 min senare i telefon med min kompis säger jag "-Detta kan jag göra om imorgon.

Som sagt...hur föder man utan profylax? Jag är övertygad om att det inte hade gått lika bra utan. Jag fick min drömförlossning och mer där till. Jag har aldrig känt mig så stark i hela mitt liv. Att föda barn är verkligen helt otroligt häftigt och bör verkligen prövas, men inte utan profylax.
Soliga hälsningar från en nybliven mamma.