Otroligt, men jag fixade det!

2007-06-27
Malin
malin.johansson6@comhem.se


Jag gick profylaxkursen för att jag är otroligt rädd för smärta, och var paniskt livrädd inför att föda. Är kontrollmänniska och gick kursen för att lära mig slappna av. Dessutom så var jag inte säker på att min kära make skulle fixa det. Han var lite mer instääld på "kvinnor har fött barn i tusentals år så det fixar du"
Efter kursens slut så var han som förbytt! Nu var det inte jag som skulle föda, utan VI!!! Han pysslade om mig, gick igenom checklistan flera gånger om dan, och på föräldrarkursen kunde han allt och hade handen i vädret på alla frågor... Det var det absolut bästa med kursen, att den fångar upp pappans roll så bra.
Nu till min förlossningsberättelse, dessvärre hann jag inte med så mycket andning men här kommer den:
Söndag 4 februari. (BF 10 februari)
Vid femtiden på eftermiddagen började jag få lite ont strax ovanför ljumskarna. Inte mycket bara lite, lite. Tänkte inte så mycket på det, alla säger ju att värkar ska kännas som menssmärtor och det gjorde det inte. Somnade till i soffan och vaknade när Patrik (en kompis) ringer strax innan sex och undrar vart jag tagit vägen. Shit! Jag hade ju lovat att köra honom till Landvetter!
-Jag kommer på en gång, sa jag.
Jag hade fortfarande lite ont, så Oskar följde med, även om jag var säker på att det inte var något.
När vi släppt av Patrik och var på väg hem så började det göra mer ont. Fortfarande ovanför ljumskarna. När vi kom hem så ringde jag min syster Malén och frågade vad hon trodde det kunde vara.
-Ja, det kan mycket väl vara värkar sa hon.
-Men jag har ju inte haft förvärkar ens en gång!!!! Och hur vet jag om detta är förvärkar eller riktiga!?
Hade läst att man skulle duscha varmt, om det är förvärkar så avtar dom, är det riktiga värkar så ökar dom. Sagt och gjort, in i duschen. När jag stod där med schampo i håret så försvinner varmvattnet! I iskallt vatten fick jag skölja av håret, och det gjorde ju inte mindre ont av att näst intill frysa ihjäl...
Oskar hade börjat bli lite orolig och ringde förlossningen. De tycket att vi gott kunde avvakta och försöka klocka värkarna.
Men hur i hela friden ska man kunna klocka nåt som gör ont hela tiden!!!! Jag stod nu lutad mot dörrposterna och försökte härda ut. Men inga toppar och dalar här minsann, det gör ont lika mycket hela tiden! Provade andningen och det hjälpte bitvis, men eftersom det onda aldrig klingade av så blev det ohållbart i längden. Klockan är väl nu ca nio skulle jag gissa på.
Gick till soffan för att försöka sätta mig och slappna av, det tryckte liksom neråt och smärtan i ljumskarna var ganska intensiv. Inga menssmärtor som strålar ut i ryggen här inte.
Plötsligt känner jag hur trycket släpper och det blir alldelles varmt. Vattnet har gått.
-Inte i soffan, vrålar jag.
Oskar ringer Camilla som kommer och hämtar Bulten (vår hund). Jag stapplar in på toa och mer vatten kommer, grönt med vita små klumpar av fosterfett. Gud vad äckligt!!! I ren panik torkar och torkar jag och när jag ska spola så blir det stopp i toan!
In i den iskalla duschen för att duscha av det värsta. Oskar försöker hitta ett par trosor åt mig, men av någon anledning så duger inga han tar fram till mig, utan jag letar själv och beordrar honom att packa de sista grejerna i BB-väskan.
Oskar ringer Östra som hänvisar till Mölndal, de har självklart fullt. Typiskt.
På Mölndal säger dom att det är hyfsat lugnt och att vi kan komma in om vi vill. De tjatar också om att klocka värkar, men jag skriker att det går ju för helvete inte!!!!
På med ytterkläder och ner för att vänta på taxin. Jag står och spjärnar mot husväggen, kommer ihåg att det blåste jävligt kallt. Taxin kommer inte, Oskar ringer upp igen, han hittar givetvis inte! Så vi får guida över telefon. Mitt i allt så kommer Dag (Oskars bror) som skärrat undrar vad som står på.
-Antar att det är dags att föda, kvider jag.
Då kommer taxin äntligen och det bär iväg. Efter nån minut så börjar chaffören bli nervös över att jag ska föda i taxin så han börjar kalla på ambulans! Men innan han fått tag på nån så möter vi en polisbil som han får stopp på.
-kan ni köra före med blåljus till förlossningen i Mölndal? Jag tror att hon riskera föda i taxin, säger chaffören.
Så det blev poliseskort i ilfart till Mölndal! Väl framme så börjar allt bli blurrigt. Får hjälp av en polis och oskar att ta mig in i entrén, där nån möter upp med rullstol. Jag känner att jag inte vill sitta för det trycker på som fan neråt, men tillslut lyckas dom få ner mig.
Väl uppe på förlossningen är klockan 22.35 och jag skrivs in. En barnmorska vill känna efter hur öppen jag är men det gör ju så jävla ont när hon börja gräva runt så jag bara vrålar aj, nej, sluta osv.
-Men vi måste veta hur öppen du är, så försök att slappna av.
Lätt för henne att säga.
-Oj, du är fullvidgad 10 cm! Hur länge har du haft värkar sa du? Ja det var ett snabbt värkarbete må jag säga.
Gud vad skönt tänker jag, som har sett lååånga timmar av värkarbete, hasandes på gåstolar och i saccosäckar framför mig.
På med lustgasen, nu ska här krystas!
Krystvärkarna kändes inte heller som jag hade trott. Vet att de gjorde ont, men upplevde det mest som att det var jobbigt att hålla ut genom hela värken.
Det sattes nålar i armar och händer och jag flåsade lustgas. Kunde inte avgöra om den hjälpte eller inte, men det gjorde den nog.
När klockan började närma sig halvtvå så hörde jag hur dom började prata om sugklocka eller om de skulle klippa.
-Nej, inte klippa kved jag.
De förklarade att barnet mådde bra, men eftersom livmodern hade fått jobba så hårt under öppningskedet så orkade den inte riktigt med, så bebisen behövde lite hjälp att komma ut.
Barnmorskan sa att vi skulle försöka lite till, men bedövade ”mufföppningen” för säkerhetsskull. Mycket lustgas!
För att ge mig lite extra krafter ville hon att jag skulle känna barnets huvud med min hand, men usch, det vägrade jag.
Oskar peppade och peppade, det här klarar du, det går jättebra, försök håll ut lite till osv. Han var jätteduktig!
Tillslut så kom en ordentlig värk och jag kämpade och kämpade för att pressa och då klippte dom (kände absolut inget då) och vips så var hon ute i en kaskad av fostervatten! Hela golvet var blött! Klockan var 02.09 den 5 februari.
Oskar trodde först att det var en kille men jag såg snabbt att det var en liten Vilda.
I det här läget så tittade jag lite på henne för att sen styra fokus helt på att ”nu ska det sys!”
Oskar fick klippa navelsträng och ta hand om Vilda.
Mer lustgas och sen syddes det. Här gjorde lustgasen susen. Kände mig lite full och go, och allt utanför masken kändes lång borta. Jag hörde hur dom pratade om sammandragande dropp, blodförlust, nålar osv men jag brydde mig inte så mycket.
Vid halv fyra var det äntligen över. Då kom silverbrickan med macka och saft! Först nu började jag kolla på bebisen. Kändes konstigt. Inga överväldigande känslor, men det hade jag inte förväntat mig heller. Efter att ha ringt runt till alla så slumrade vi alla tre in i nån lätt sömn.
Jag hade förlorat 2 liter blod, och var ganska groggy, så vi kom inte ner till BB förrän vid 9 på morgonen. jag fick två påsar blod dagen efter och sakta men säkert hämtade jag mig, men AJ vad ont i muffen jag hade...
Efter en vecka ungefär så började mammakänslorna kicka in, och det var skönt, var lite orolig över att de inte skulle komma, men nu älskar jag min lilla Vilda över allt annat!

Vill ni veta hur de första 2 veckorna efter förlossningen gick (med amningsproblem och skrickande dotter) så hör av er så mailar jag!