Detta kan jag göra igen!

2007-05-02
Lisa





Emelie



Jag och min man gick profylaxkursen. Utan den hade jag inte klarat värkarbetet och förlossningen så fantastiskt bra som jag gjorde. När jag dagen efter jag fött vår Emelie, fortfarande lite ”hög”, säger till förlossningsläkaren: ”profylaxandningen var underbar”… svarar hon att hon önskade att jag aldrig hade gått kursen. Med det menade hon att jag klarade mig ensam hemma alldeles för länge och kom in alldeles för sent. Jag kom in med ambulansen till förlossningen fullt öppen och födde Emelie, 6 veckor för tidigt, en knapp kvart senare. Allt gick dock bra, men ändå. Min förlossningsupplevelse är jättehäftig, flera dagar efteråt var jag som i ett rus. Det är min fulla övertygelse att profylaxandningen möjliggjorde att jag upplevde den så positivt som jag gjorde. Vi fick under kursens sista träff sammanfatta med två ord hur vi önskade oss våra kommande förlossningar: ”detta kan jag göra igen” och ”häftig”, hoppades jag på. Och precis så blev min förlossning.


Som blivande förstföderska hade jag såklart förhört alla jag kände som gått igenom förlossningar om hur jag/vi på bästa sätt skulle förbereda oss inför vår förlossning. ”Föräldrakurs, gravidyoga och/eller/även profylaxkurs…”, sa alla. ”Varför inte göra allt som kunde göras”, tänkte jag, även om jag var helt övertygad om att varken yogan eller profylaxen skulle hjälpa mig när det väl gällde… Men eftersom flera upplevde att profylaxkursen var den enda riktiga förberedelsen som på ett aktivt sätt involverade den blivande pappan i förlossningen… ”så om inte för min skull… så för blivande pappa-Thomas skull”, tänkte jag och anmälde oss.

Det var den 22 november 2006, ca 34 veckor före beräknad förlossning. Jobbade hemma den dagen (som tur var!). Efter lunchtid kom en mensliknande värk som jag hade haft till och från sedan ett tag tillbaka. La mig på soffan med vetekudden jag köpte på profylaxkursen, runt magen i hopp om att det skulle gå över. Efter ett litet tag började den molande värken gå över i ryggen. Bara efter kanske en timme blev värken allt jobbigare och jag började bli mäkta irriterad att det inte gick över… för vid 16.30 skulle jag ju faktiskt på mitt sista Yoga-pass och ville dessutom gå dit. Men med den värk jag plötsligt hade var det ju inte möjligt, vilket irriterade mig.

Ställde mig i duschen, tänkte att en varm dusch skulle nog hjälpa. Av någon anledning blev värmen obehaglig.La mig i sängen. Ryggvärken var nu väldigt jobbig. Plötsligt var jag tvungen och gå på toaletten och göra ”nummer 2” (för andra gången inom en timme… börjar undra om det är ett ”tecken”… fick lära mig på profylaxkursen att kroppen ”rensar” när det börjar bli dags). Tillbaka i sängen igen… nu började det bli värkar som kom och gick… i takt med att värkarna ”kommer” börjar jag ”mellanandas” (på näthinnan har jag avslappnade Gudrun och ”nördlooken) och fokuserar på att slappna av. Ringer förlossningen och med tidtagaruret mäter jag att värkarna håller i sig runt 35 sek. Jag slappnar av och andas… ”Förlossningen” tycker att jag låter för avslappnad och samlad för att det ska vara ”riktiga” värkar… men tipsar mig ändå att komma in ”om det inte går över”. Jag andas och slappnar av… andas och slappnar av. Jag kommer in i en naturlig takt och behöver inte koncentrera mig på andningen, den blir naturlig och hjälper mig. Den får mig att känna mig trygg inför varje ny värk. Någon gång under min andning och avslappning måste jag igen gå på toaletten och göra ”nummer 2”. Är det verkligen inte ”på gång”?, undrar jag.

Ringer Thomas… han ”ska precis in på ett viktigt möte”… så jag säger åt honom att ringa mig när mötet är över. Värkarna är nu runt 45 sek och kommer med bara minuters intervaller (sådär var 3:e minut). Jag ligger frenetiskt med mobiltelefonen och försöker ”klocka” värkarna samtidigt som jag fokuserar och försöker ha ”nördlook:en” och arbetar med ”mellanandningen”. Det går bra, andningen och avslappningen är räddningen. Den ger mig ett fokus samtidigt som jag kan hantera värkarna och samtidigt börja strukturera mina tankar om vad jag måste göra… (packa – journaler från MVC, ”väskan”, ringa Thomas igen, Förlossningen etc)

Plötsligt får jag ett otroligt stort sockersug… (har inte ätit godis samt undvikit socker i övrigt under hela graviditeten)… och klättar (mellan värkarna) högst upp i skåpet där där det alltid finns en godisgömma… trycker i mig flera nävar med Polly:sar.

Hela tiden känner jag mig samlad, vilket är lite märkligt, för jag inser att min förlossning har börjat. Men jag är aldrig rädd eller oroar mig. Har 100%-ig fokus på avslappning och andning. Det hjälper. Jag ser hela tiden bilden på ”hunden” och Gudruns ”nördlook” framför mig. Andningen hjälper mig så mycket att allt går ut på att bara ha den i fokus… all övrig tid, dvs tiden mellan värkarna, försöker jag fatta rationella beslut: ”Ska jag åka in själv till förlossningen?”, ”Ringa Thomas?”, ”Ringa förlossningen igen?”, ”Taxi?”. Mellan värkarna hinner jag tänka att jag absolut inte vill åka in själv till förlossningen, vill invänta att Thomas kommer hem så vi kan åka tillsammans.

Försöker förflytta mig från sängen, kan inte längre ligga ner… plötsligt blir jag fruktansvärd illamående … jag måste spy… vilket jag också gör. Lika plötsligt som illamående kom, försvinner det efter jag spytt. Har barnet passerat det där ”stället”, som vi pratade om på profylaxen? ”Jag måste ringa förlossningen och meddela (borde jag kanske åka ambulans in, tänk om det går fort nu?)”. Till svar från förlossningen får jag: ”konstigt att du har kräkts… har du kanske ätit något som kanske var dåligt?.”

När jag lägger på luren inser jag att jag inom kort måste komma in till förlossningen. Värkarna är väldigt intensiva och kommer hela tiden med korta mellanrum.Thomas ringer och säger att mötet är klart, han hör på mig att det är läge att snabbt ta sig hem. Vi dividerar några gånger om han ska åka direkt till Karolinska och möta mig där… men jag inser att jag inte ens längre kan ta mig ner ensam till taxin, utan behöver hans hjälp. ”Jag inväntar dig”.

Skriver i min anteckningsbok samtidigt som jag klockar och kollar minuterna på min mobiltelefon:

Kl 15.50 – 45 sek
Kl 15:53 - 40 sek
Kl 15:58 – 50 sek

… kryper nu mellan värkarna runt och packar väskan, eller rättare sagt, hasar mig fram… tandborste, trosor, handlingar från mvc och - öronproppar !? (hur jag nu kunde tänka på att ta med dessa!) Värkarna kommer hela tiden väldigt regelbundet (med bara någon minuts intervall), så det tar tid att få väskan färdigpackad…  Utan att jag tänkt på det, har jag plötsligt gått över till den snabba andningen.

Mitt uppe i allt värkarbete och min packning, får jag för mig att profylaxboken ska med. Med tanke på den ryggvärk jag har, inser jag att jag kan behöva massage från Thomas… och i profylaxboken fanns stencilen med alla massageövningar samt anteckningarna om ”hur” man ska krysta … Så jag krålar på golvet mot bokhyllorna genom lägenheten mellan den korta värkvilan och vid en värkvila klamrar jag mig upp i bokhyllan och lyckas kasta ner profylaxboken.

När jag väl har insett att jag inte kan invänta Thomas längre, blir värkarna ännu starkare och längre… är det försent för mig att ens försöka kunna prata för att beställa varken taxi eller ambulans.

Börjar svettas… kastar av mig tröjan och glasögonen (!?). Vet inte om jag ska stå el sitta framåtlutad på golvet. Ingenting känns bra. Men andningen hjälper mig att klara av situationen, och med fokusen på avslappningen. Ställer mig slutligen upp och lutar mig mot diskbänken, där blir jag stående. Med mobilen (tidtagarurfunktionen) i ena handen och blicken på ugnsklockan försöker jag få kläm på värkarna… jag hinner bara skriva ner tre värkar :

Kl 16:33 – 50 sek
Kl 16:37 – 1 minut (minst!)
Kl 16:41 – över 1 minut

Allt efter blir handstilen allt mer darrig och efter några minuter hinner jag inte ens sätta på tidtagaruret när värken börjar... det hinner bli en fördröjning… och jag känner egentligen heller inte när värken slutar… allt går in i varandra nu… jag måste skrika och när jag skriker ut värken blir allt värre. Skriket bryts mitt i och jag bara måste ”andas” för att klara mig igenom varje värk. Får inte skrika, bara andas och slappna av.

Nu har jag insett att jag klarar inte att ta tid på värkarna och skriva ner dem, klarar heller inte att prata längre – vänder blad och skriver med darrig handstil mitt personnummer och mina fyra sista siffror över en hel sida…

Thomas hinner ringa några gånger för att höra läget, han är på väg hem, jag lyfter bara på luren: han hör mig”andas”… Jag kan inte prata, bara andas.

Vid 16:50 störtar Thomas in i lägenheten, någon gång samtidigt går vattnet. Jag kryper in mot toaletten och lyckas sätta mig… det bara rinner och rinner samtidigt som jag har konstanta värkar, igen värkvila kommer. Sittandes på toaletten och med övrig kropp lutandes mot handfatet – i denna ställning är jag helt förstelnad. Värkarna är långa, Thomas försöker klocka dem, när tidtagaruret passerat 90 sekunder frågar han om det inte avtagit – till svar får han bara mitt vrål, värken är konstant.

Vet inte hur, men jag lyckas skrika att han ska massera ryggslutet, det är där all smärta sitter. Stående masserar han min rygg, det känns bättre, samtidigt har han kontakt med SOS/112112. Jag hör varje ord han säger och känner mig totalt klar i huvudet, men jag kan inte prata. Jag hör hur han återger dagens värkförlopp fel. Vid några försök att rätta honom kommer bara ”skrik” ut och då blir smärtorna värre: jag måste ” andas” hela tiden, det är det enda som gör att jag kan klara av situationen. Plötsligt hör jag hur Thomas säger ”33” till SOS operatören, jag får panik när jag inser att han i stundens hetta anger fel portnummer … med all kraft jag har skriker jag ut rätt portnummer ”84:aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa”… jag hör Thomas ändå upprepa ”33” . Maktlös ger jag upp, orkar inte ta kraft för att få fram ord… en fruktansvärd känsla att uppleva allt klart men att vara i en bubbla och inte kunna kommunicera*.

Ambulansen anländer vid 17:15, men av någon anledning kommer de inte in via porten. Jag hör konversationen, Thomas är på väg att springa ut ur lägenheten för att ta sig ner och öppna åt dem: men då vrålar jag ”massera”!!!!! Massagen blir nödvändig för att klara av värken, det räcker inte längre med andning och avslappning.

Efter mycket om och men, kommer ambulanspersonalen in i lägenheten: ”Annika & Bobbo”… jag sitter som förstelnad på toaletten och med överkroppen lutad över handfatet. Nu funkar inte enbart profyalxandningen, jag måste skrika ”lite” också… det trycker vansinnigt mycket mot ändtarmen och det börjar kännas som jag vill ”krysta”… samtidigt som jag märker att det börjar svida (där ”nere”). Värkarna är på topp hela tiden och ingen värkvila infinner sig. Jag vet inte hur, men efter ett litet tag lyckas Annika & Bobbo med ett lyft förflytta mig över till båren. De spänner fast mig och skyndar sig ut in i hissen… jag skriker åt Thomas att ta med väskan och låsa ”överlåset” på dörren! Av någon konstig anledning har jag full koll, mer än Thomas.

Jag ligger fastspänd på båren i bara en topp, genomblöta trosor och mysbrallor. Annika och Bobbo har problem att få in båren i ambulansen (i en skena) samtidigt som jag ligger med öppen mun och prfoyalxandas i novemberregnet. Jag känner hur det regnar in i munnen samtidigt som jag tänker att hela Primusgatan kunde bevittna denna händelse från sina balkonger. Tillslut får de in båren, Annika sätter sig vid mig. Hon frågar hur jag mår… jag ber henne att se till att jag inte börjar hyperventilera och stötta mig med ”andningen”… hon blir villrådig och börjar andas som vanligt, när jag får kraft skriker jag ut att hon gör ”fel” och blir tvungen att instruera henne hur ”andningen” ska gå till… Tillslut har vi omvända roller, jag ”leder” henne i ”andningen” och hon ”följer” mig.

Bobbo kör iväg med sirenerna på… kl är strax över 17:30 (såklart rusningstid på Essingeleden)… Annika försöker profylaxandas för att hjälpa mig, men jag inser att jag klarar det bäst själv. Ambulansen tränger sig förbi alla köer på Essingeleden, jag andas och andas och hör bara sirenerna. Jag tror jag blundar, men är helt klar i huvudet. Hinner fundera vilken väg Bobbo tar snabbast till Karolinska.

Kl 17:48 är vi framme och ett stort team möter oss i dörren, de börjar fråga mig saker, kommer inte ihåg vad… men jag tar upp ett finger till en av personerna och säger i stakato ”jag vill ha epidural” (jag lärde mig på en av kurserna att man skulle vara tydlig i vad man vill för att få som man vill)… Hon svarar att de måste först undersöka mig…

Det tar bara någon minut sedan är jag inne i ett rum och de har flyttat över mig från båren till en förlossningsbrits… värkarna har lugnat ner sig och jag kan kommunicera… då säger förlossningsläkaren: du ska ha barn vilken minut som helst, så det blir ingen bedövning. Jag börjar känna nya värkar, nu vill jag trycka på… i detta ögonblick säger en sköterska: ”nu ska du krysta som om du ska baja!”… Jag sätter mig upp i sängen och hytter med fingret: ”man ska iNTE bajskrysta”… ”man ska säga ”S” … (det hade jag ju lärt mig på profylaxkursen)… så jag försöker finna ”krystmuskeln” med ”S-ljudet”… men tappar kontrollen och stannar kvar i ”S”-läget… då hör jag någon säga: ”kan vi få henne sluta att säga ”S” och så hon kan börja krysta…”

Jag åjar mig om att det ”svider” och en sköterska säger att hon ska lägga varma handdukar vid mellangården för att lindra smärtan… det blir såååå skönt när de trycker handdukarna mot öppningen. Krystvärkarna är på ett annat sätt, inte lika illa som de värkar jag hade hemma… men det gör väldigt ont och jag försöker hålla ihop benen i hopp att det ska göra mindre ont, istället för att sära på dem: två barnmorskor står och håller i varsitt ben, för att sära på dem… tillslut säger en av dem att de måste spänna fast dem för att de inte orkar hålla emot. Då sätter de upp stödben och drar åt remmar som håller fast benen. Teamet hjälper mig att krysta och säger till när jag ska slappna av. Allt går så fort. Jag ber om ”meeeeeeeeeeeeer varma handdukar” … får till svar ”vi har redan lagt på nya och varma…”

Läkaren säger plötsligt, ”känn huvudet”… och tar min hand ner mot öppningen. Jag rycker snabbt undan handen, vill iNTE känna ett huvud i MIN öppning!

Det är minst 5 personer i rummet och jag vet inte vad alla har för funktion. Thomas sitter vid huvudändan intill mig och ger beröm…

När krystvärkarna kommer har jag lust att i en krystning krysta ut bebisen, men teamet hjälper mig att ta det i etapper. Så 18:04 kommer hon ut, lilla Emelie. De lägger henne direkt på min mage… hon är helt tyst och tittar bara. Jag tycker allt känns konstigt och vill inte ens ta i henne… tittar på Thomas och säger (tydligen, jag kommer inte ihåg detta) ”Vad har vi gjort?”

*Hur klartänkt jag än var under värkarbetet, så hade jag bara 9 av 10 rätt  …
det framkom några dagar efter förlossningen varför Thomas hade angivit fel portnummer till SOS … det hade såklart sin logiska förklaring… han uppgav min ålder samtidigt som jag skriker ”84” och i det trepartssamtal han, SOS och Förlossningen har, överhör han hur någon säger: ”Oj, det är allvarligt, hon vet inte ens hur gammal hon är längre”.