Vi flåsade tillsammans genom förlossningen

2003-05-06
Ulrika och Calle



När jag hade varit sjukskriven i två dagar på grund av ”hotande förtidsbörd” gick vattnet. Min mamma hade precis kommit upp från Skåne och jag hade sett fram emot att umgås med henne under några dagar medan min dotter Elvira var på dagis. Mamma kom på tisdagskvällen och vi hann äta middag tillsammans innan jag skulle lägga Elvira. När jag lagt mig i sängen bredvid henne kände jag hur det blev blött i byxan. Så fort Elvira somnat tassade jag ut till mamma och min man Calle i vardagsrummet. Jag kände mig lite full i skratt. ”Eh, det här är lite löjligt, men jag tror att vattnet håller på att gå”, sa jag. Mamma blev alldeles uppspelt (mest för att hon anade att hon skulle få sitta barnvakt för första gången) medan Calle fortsatte att titta på tv (förhoppningsvis på grund av något slags chocktillstånd!).

Jag hämtade telefonkatalogen och hittade efter lite om och men numret till (SöS) Södersjukhuset i Stockholm. (Det var för tidigt för att jag skulle få föda på BB Stockholm.) Eftersom det var nästan fyra veckor för tidigt tyckte dom att vi skulle komma in meddetsamma. Som tur var hade jag tidigare packat BB-väskan, åtminstone lite halvhjärtat. Där fanns journal, kamera med film i och bebiskläder. (Vad jag glömt var kläder till mig själv. Vid ett tillfälle under förlossningen blev jag nästan gråtfärdig på grund av att min ena strumpa blivit alldeles blöt och kall när vattnet fortsatte forsa. ”Ta av min strumpa. Jag fryser om foten”, pep jag till Calle.)

Väl framme på SöS kl. 21.30 konstaterades det mycket riktigt att vattnet hade gått. Jag kände lite småvärkar emellanåt med de var inte särskilt regelbundna. Vi fick ett rum och la oss tillsammans på en smal brits i hopp om att få sova lite. Jag var dock alldeles för rastlös och ville att värkarna skulle ta fart. Jag ömsom försökte vila ömsom var uppe och vankade. Först runt kl. 04 kom värkarna regelbundet och började kännas mer. Jag andades långsamt och fint på egen hand (Calle hade somnat såklart). Jag hade en jättespännande bok med mig och jag läste så snabbt jag kunde mellan värkarna. Barnmorskan kom in mitt i en värk någon timme senare, men gick ut nästan meddetsamma. När värken var över ringde jag på klockan. ”Jag var är inne nyss, men då satt du och sov så jag smög ut igen”, sa hon. Snacka om att lyckas se avslappnad ut!

Vid 6.30 gjorde det riktigt ont, men när dom kollade hade jag bara öppnat mig tre centimeter! Jag bad om lustgas och började djupandas i den när värken kom. Det kändes lite hopplöst och jag var frestad att be om epidural. Men så kl. 7 kom en ny barnmorska. Hon kom mycket väl ihåg profylaxandningen och hade fött alla sina barn med hjälp av denna. ”Oj, här var det inte långt kvar. Det här kommer att gå snabbt!” sa hon hoppingivande. Och så tipsade hon mig om att om jag bara tog några djupa andetag i lustgasmasken så kunde jag sedan flåsandas utan den. Det funkade utmärkt! Värken började, jag grabbade tag i lustgasen och drog två djupa andetag och så släppte jag masken och flåsade. Vid det här laget hade min man som tur var vaknat! Trots att han inte varit med på din kurs gick det jättebra. Det var verkligen ett stort stöd att ha honom där. Jag hängde på honom och vi flåsade tillsammans. Vi hade övat ganska mycket tillsammans innan men det gick ändå bättre än vad jag förväntat mig. Andningen kom liksom av sig själv och vi andades automatiskt i takt med varandra.

Det gjorde ondare och ondare och jag kom mycket riktigt till det stadiet att jag ville gå hem. Men då peppade barnmorskan mig och jag kämpade på i några värkar till. Vid 9-tiden sa hon att ”om du tycker det är jobbigt så kan du börja krysta för du är helt öppen nu”. Liksom förra gången kände jag inga som helst krystreflexer, men jag satte igång att krysta i alla fall. Det måste vara som att försöka bajsa utan att vara bajsnödig. Kanske borde jag ha övat lite mer på krysttekniken för det gick trögt framåt. Men det gjorde inte ont längre och det var en stor lättnad. Tyvärr så blev det glesare mellan värkarna, just när man ville ha dom som mest!

Barnmorskan hjälpte mig att flåsa à la Gudrun Schyman mellan värkarna. Bebisen gled ut och in. Det allra läskigaste var nog när det kändes som den var halvvägs ute och den plötsligt började sparka inuti magen! Kl.10.02 födde jag en liten flicka i vidöppen hjässbjudning (ytterligare en anledning till att det gått lite trögt). Hon vägde 2580 gram, var 48 cm lång och hade en fin frisyr av mörkt hår.

Nu är hon fem dagar gammal och ammar som en glupsk groda. Jag proppar henne så full det går varje gång så det dröjer tre timmar mellan målen (sedan väcker jag henne eftersom hon fortfarande är lite gul och för att brösten håller på att sprängas!)

Tack för en mycket användbar kurs! Jag är så stolt över att jag klarade mig utan epidural och glad över att jag inte sprack ett enda dugg den här gången! Barnmorsketeamet var mycket imponerade av min mans och mitt teamwork och av att jag verkade så lugn och avslappnad (ja, förmodligen förutom gnällstadiet då jag ville gå hem). De ville återinföra profylaxandningen på studs och förstod inte varför den tagits bort.

Många kramar,
Ulrika (och lilla Miranda), kursdeltagare i februari 2003