Och jag som trodde att jag skulle bli hemskickad direkt...

2006-10-19
Katarina
miakatarina@hotmail.com


Och jag som trodde att jag skulle bli hemskickad direkt...

24 september var datumet då han var schemalagd att komma. Både jag och Markus var helt inställda på att han skulle komma före det, så när det hunnit bli 24 september så hade vi gett upp och gick och la oss, övertygade om att vakna som vanligt morgonen därefter. Men så blev det inte. 00.30 vaknade jag av att det var blött i sängen, vattnet hade gått. Vi ringde Danderyd, men eftersom allt var normalt och jag inte hade (tyckte jag själv i alla fall) några värkar att tala om så fick jag beskedet stanna hemma och försöka vila och sedan åka in klockan åtta. Jag äter ostsmörgås och yoghurt för att ladda upp med energi inför det som skall komma och går och lägger mig. Det blir inte så mycket sömn, värkarna börjar men de går bra att parera med andningen som jag övat in och som jag nu tar till. Jag somnar i alla fall till någon timme när morgonen närmar sig, och vaknar extremt bajsnödig (tycker jag), att äta havregrynsgröt som Markus kokar känns helt uteslutet med den nödigheten. Vi åker in till Danderyd, tar med den packade väskan, fast jag tycker det är helt onödigt – ”Vi kommer ju ändå att bli hemskickade direkt, det är ju inte igång ordentligt” säger jag. Väl inne med CTG-elektroder fastspända tittar vi tittar som hypnotiserade på hur remsan med sina skakiga kurvor växer fram ur maskinen. Jag har regelbundna värkar men motar smärtan relativt enkelt med hjälp av andningstekniken. Jag försöker sedan övertyga barnmorskan Gunilla att vi ska åka hem igen, och därför inte göra någon undersökning
- Det ser ut som dina värkar är i full gång Katarina. Jag tycker det vore spännande att göra en undersökning på dig men du måste bestämma själv. Hur känns det?
– Jag har ju värkar men tycker inte det känns så himla mycket faktiskt om bara trycket mot ändtarmen kunde släppa.
- Jag vet, säger Gunilla efter viss tvekan, försök gå på toaletten och ta en promenad så kommer du tillbaka hit och vi bestämmer hur vi ska göra. Promenaden blev inte så lång, vi vände utanför entrén.
- Vi åker inte hem, vi stannar.
Det visade sig att jag redan var 8,5 cm öppen… Massage, akupunktur, TNS och allt annat jag tänkt mig prova som smärtlindring blev det inget med, och den sista biten tog jag mig igenom med andningstekniken, de bilder jag präntat in från kursen och när jag övat hemma efter det, och lite lustgas. Två timmar efter att jag fått på mig sjukhussärken, 11.38, var han ute, vår Björn, liten, varm och kravlande på mitt bröst. Det gjorde nog överdjävulskt ont på slutet, men det har jag redan glömt. Profylaxandningen hjälpte mig och Markus till vår drömförlossning.