Först vill jag tacka för en otroligt bra kurs. Både vad gäller innehållet och framförandet.

2003-05-07
Charlotta



Hej Anna,
Först vill jag tacka för en otroligt bra kurs. Både vad gäller innehållet och framförandet. Din entusiasm och positiva inställning smittade verkligen av sig. Från att ha varit lite rädd för att föda mitt andra barn såg jag fram emot det.

När det gäller själva förloppet kan man lugnt säga att det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade tränat varje dag ca 30 min i alla fall de sista tre veckorna och kände mig väl förberedd. Jag hade skrivit ett brev till förlossningen om hur jag ville ha det, andningen, vara i rörelse under värkarbetet och föda upprätt osv. Nu blev det lite annorlunda.

Det hela började en onsdag förmiddag drygt en vecka före dagen D. Så fort jag rörde mig fick jag sammandragningar och magen blev stenhård. Detta resulterade i att jag satt mest hela dagen. Framåt 16.00 började jag få lite ont framåt och fortsatt konstant stenhård mage. Jag ringde in till SÖS mest för att få bekräftat att ingenting var fel. Jag rekommenderades att lägga mig ner och vila och ringa tillbaka om en timme. Jag gick och la mig och då fick jag lite vila och märkte då att det var nog värkarna som hade satt igång. Jag började titta på klockan, 5 minuter emellan. Jag började andas kort /långsam (mellanandning). Jag ringde till min man och sa att han borde nog komma hem. Nu började det göra riktigt ont, men fortfarande bara framåt. Sen gick det undan. Min man kom hem, jag ringde in (då hade det gått 40 min sen sist) och vi åkte in. En helvetes resa, jag mer eller mindre liggandes och försökte parera för alla gupp och kurvor. Nu var det lättandning för hela slanten.

Jag hade i princip ingen vila mellan värkarna men jag andades för glatta livet. Det var en trygghet att ha andningen att "hålla fast vid" annars hade nog paniken varit nära för min del. Innan vi var framme hann jag få ett par värkar som började kännas som krystvärkar. Tack vare kursen så visste jag att man kan andas igenom och fördröja förloppet. Till slut var vi framme, transporten till rummet kändes som en evighet, när jag var i rörelse ficka jag ingen vila mellan värkarna. Jag "fastnade" i korridoren och kunde inte röra mig ur fläcken, till slut kom jag fram till rummet. Då blev jag istället stående bredvid sängen. Min man och barnmorskan skulle då ha av mig kläderna. Klipp sönder dom, jag kommer inte att sträcka upp armarna, blev mitt svar.

Barnmorskan var mycket bra hon tog kommandot eftersom hon märkte att jag var aningen borta pga smärtan. Hon och min man fick upp mig i sängen och kunde då konstatera att det var dax för förlossning, inga kurvor ingen bedövning. Vattnet gick. Barnmorskan fick mig att andas igenom ytterligare några värkar med lustgas och det fungerade väldigt bra (tack vare andningen). Sen var det "bara" att krysta. Här hade jag stor hjälp av tekniken. Jag lyckades göra ta ett djupt andetag och sen hämta andan tre gånger per krystvärk. Efter 3 eller 4 krystningar sa det plopp och ut flög VIKTOR, en välmående pojke på 3,5 kilo. Det behövdes bara två stygn för att lappa ihop mig!

Det är märkligt, en av mina stora farhågor under graviditeten har varit att jag inte skulle hinna in och därför hade jag bestämt att åka in i god tid!

Än en gång TACK!
Charlotta