"andas, andas, andas" blev mitt mantra...

2007-03-13
Lena och Stefan



Alvin var beräknad till den 6 juli. På natten den 6e kände jag av värkar från 02.00 ca. Jag hade haft förvärkar flera veckor så jag vågade inte tro att det nu var "på riktigt". Värkarna tilltog och runt 04.00 gick jag upp. De var helt hanterbara, bara som lite mensvärk men jag började redan här att andas eftersom det kändes skönt och tryggt på något vis.

Tänkte att det var bäst att jag fick i mig lite frukost och när jag ätit väckte jag Stefan, klockan var då ca 06.00. Inte heller nu var det jobbigt men värkarna kom regelbundet. När det var 5-6 minuter mellan värkarna åkte vi lugnt in till BB Sthm där det konstaterades att jag bara var öppen 3 cm, klockan var då 7.30 ca (tror jag). Nu tyckte jag att värkarna började kännas rejält, jag stod upp och gick omkring mycket, när värken kom andades jag och hängde över en sackosäck.
Jag var helt fokuserad på att andas, det var nog det enda jag tänkte på! Än så länge klarade jag mig bra på djupandning. Efter kanske en timme gick vattnet, värkarna tilltog och jag duschade varmt. Nu gjorde det ONT. Barnmorskan var upptagen i annat rum, men hade sagt att hon snart skulle komma. Gick ur duschen, fortsatte andas, min hjärna upprepade som ett mantra "andas, andas, andas". Jag kände att det hjälpte! Värkarna var täta, ingen vila emellan kändes det som.
Försökte tänka på att varje värk förde mig närmare mitt barn och att ju starkare den var, desto mer öppnade jag mig. Även tanken på pionen som slår ut hjälpte mig (gillar ju pioner jag med!).

Jag tror inte jag sa ett ljud, varken mellan värkarna eller under själva värken. Till slut kände jag att det här gör bara så jäkla ont nu, nu får barnmorskan komma. Lustgasen var inte framtagen, förmodligen trodde barnmorskan att det skulle ta längre tid (hade gärna använt den). Från det att vattnet gick tills jag var helt öppen tog det bara ca 1 timme.
När barnmorskan äntligen kom (Stefan fick ryta i på skarpen, jag andades!) undersökte hon mig (jag fortsatte tänka "andas, andas, andas") och sa att jag var helt öppen, 10 cm.

Kände att krystvärkarna började och eftersom jag hade otroligt dålig erfarenhet av dem från min första förlossning blev jag nu för första gången orolig och rädd. Jag hade förvisso klarat mig så här långt utan någon smärtlindring, men just krystningen skrämde mig nu när jag väl "var där". Jag bad om spinal, jag var helt enkelt rädd.

Krystvärkarna hade precis börjat när jag fick spinal. Värkarna stannade av men kom igång igen efter kanske 30 min. Krystade, andades, krystade . . . Stefan peppade mig med andningen nu, för nu var det svårare att fokusera men det gick ändå. Han coachade mig jättebra.
När barnmorskan sa till mig att ta i "som om jag var på toaletten"
tänkte jag bara, nej, jag VET hur jag ska krysta. Hade ju övat och hittat "krystreflexen" och jag kunde krysta på ett helt annat sätt, som kändes långt mer effektivt än vid förra förlossningen där jag tog i just som om jag var "på toaletten". Den typen av krystning kändes helt meningslös/verkningslös på något vis. Jag gjorde helt enkelt såsom jag övat. När huvudet syntes fick jag ju inte krysta, då flåsandades jag, det var lite marigt men funkade det också. Sen var det dags att krysta igen, efter en stund pressade barnmorskan på magen, CTGn visade nämligen att bebisen började bli lite trött. Efter barnmorskans "press/tryck" kom han ut, lilla fina Alvin! Kl. var då 11.30.



Mitt råd till alla som går profylaxkursen är: träna, träna, träna!
Tro inte att det ska "gå av sig själv" bara för att du känner till de olika teknikerna och för att du gått kursen. Andningen måste sitta i ryggmärgen. Att jag förstod det relativt tidigt beror nog på att jag läste Annas bok - många gånger samt att jag träffade en tjej som sa att hon gått kursen när hon väntade sitt första barn för 3,5 år sen.
När hon sen väntade sitt andra barn tyckte hon att hon kunde det där med andning, hon hade ju gjort det förr! Väl under förlossningen så funkade ingenting, allt blev kaos och panik, hon hade inte övat en enda gång . . .
I början är det ju nästan lite jobbigt att andas, speciellt lättandningen, ju mer du övar desto lättare blir det, och desto längre orkar du. Att hitta rätta krysttekniken betydde också väldigt mycket för mig, också mentalt eftersom jag kände mig väl förberedd av att ha hittat tekniken.

Nu är jag medveten om att andra förlossningen oftast är lättare, första barnet har banat väg osv. Men jag upplevde den här förlossningen så mycket mer positiv än den första, då allt bara blev panik och jag blev som chockad av smärta. Den känslan slapp jag nu, för jag kunde vara med och påverka! Visst gjorde det ont, otroligt ont, men jag upplevde inte den där paniken och det var fantastiskt.
På så vis kunde jag mer "vara med" i det största ögonblicket som man faktiskt kan vara med om. Profylaxkursen gav mig möjligheten att "vara med" istället för att vara livrädd.

Först tänkte jag nog, att om jag bara vet hur jag ska andas så vet jag väl det och andas så. Men så funkar det ju inte. Andningen måste sitta i ryggmärgen, och jag övade, övade och övade. Varje dag, minst en gång om dagen, ibland två. Det enda jag kunde ha tränat ÄNNU mer var väl avslappning, där räckte inte tiden till riktigt. Dessutom var jag så himla trött sista månaderna att jag bara somnade!

Jag har faktiskt fortfarande nytta av kursen, när jag gör mig illa så tänker jag på att andas, det funkar superbra!

Stefan:
- En mycket stor skillnad var den trygghet jag fick av att kunna känna igen vilken fas Lena befann sig i och samtidigt kunna coacha henne igenom den. På så sätt kunde jag vara en trygghet för henne.
Det fanns alltid en andningsteknik att använda.
- Min plats vid Lena blev mer självklar och mer trygg då vi hade tränat tillsammans.
Jag visste tydligare vad jag kunde göra för Lena för att hon skulle känna sig trygg och fokuserad. Jag hade en uppgift och jag hade ett verktyg för hur jag skulle lösa den.
- Vi pratade om första förlossningen, om när smärtlindring skulle sättas in, om hur vi skulle prata med varandra under förlossningen och om vad vi skulle göra när vi kom hem med vår bebis.
- Vi tränade på de moment vi fått lära oss på Profylaxkursen, var med och andades till en början men Lena blev mer störd av att jag också andades så jag försökte hitta ”ett tyst sätt” att ändå känna av hennes rytm och fas.
- Läste på i boken för att ha någon annans syn och erfarenhet av förlossningar.
- Lena var tryggare, mer fokuserad denna gång. Hon hade koll på förloppet. De få gånger hon kom av sig kunde jag hjälpa henne.
Att jag hade en aktivare roll för jag visste mer om vad och framförallt HUR jag kunde vara ett stöd för Lena.