NärTyra kom till världen

2006-08-21
Malin Johannesson
molltan79@hotmail.com


När Tyra kom till världen
Torsdagen den 29/6:
Idag är det 5 dagar över tiden och jag väntar otåligt på att förlossningen ska komma igång. Vid kl 19 upptäcker jag något som kan vara slemproppen! Hoppas hoppas att det startar nu! Vi går och handlar lite coca cola och annat gott för att ta med till sjukhuset vad det lider. Vid 22 tiden börjar jag känna de första värkarna, de varar bara 10-15 sekunder och kommer med 10 minuters mellanrum. Jag packar det sista i väskan, äter lite pasta och lyckas sova ett par timmar.

Fredagen den 30/6:
Vaknar vid 02 tiden och har lite ondare. Jag börjar klocka värkarna som kommer med 6 minuters mellanrum och håller i sig i 60 sekunder. Jag väcker Patrik som tar över tidtagningen. För att lindra smärtan tar jag en lång och varm dusch. Sedan får jag lite massage och varma vetekuddar av Patrik. Värkarna är nu 50 sekunder långa och kommer oregelbundet, ena gången är det 3 minuter emellan andra gången 6 minuter. Jag lyssnar på avslappningsmusik, andas djupandning och lyckas sova en stund. Vaknar igen vid kl 05 men lyckas somna om för att återigen vakna vid kl 06.30. Nu börjar värkarna bli tuffare och jag måste gå över i mellanandning. Jag tar ytterligare en varm dusch och Patrik hjälper mig att hålla duschmunstycket mot ländryggen vid varje värk och påminner mig om att slappna av.
Kl 07 ringer vi till Södersjukhuset för att meddela att vår förlossning har startat. De säger att vi ska återkomma när värkarna kommer var 3-4:e minut. Vi fortsätter att jobba på hemma med vetekuddar, massage, musik och andning till vår hjälp. Kl 10 kommer jag på att det var länge sedan som jag kände bebisen. Vi ringer till SÖS som råder mig att dricka ett glas med iskallt vatten, men två glas och 60 minuter senare har jag fortfarande inte känt bebisen röra på sig. Vi blir såklart oroliga och ringer till SÖS igen som säger att det är fullt hos dem och att de ska återkomma om 10 minuter. Medan vi väntar på deras samtal känner jag bebisens rörelser och blir enormt lättad. Barnmorskan säger åt oss att det nog inte är dags att åka in ännu, att värkarna fortfarande är för oregelbundna. Jag börjar bli frustrerad och tycker att det visst är läge att åka in. Vi kämpar trots det på ett tag till hemma och strax innan kl 13 ringer vi till SÖS igen. De säger då att det är fullt hos dem samt på alla sjukhus i hela Stockholm men att vi kan få åka till Nyköping där de har plats för oss. Stora krokodiltårar rinner då ner för mina kinder och jag säger till Patrik att det inte går, vi kan inte sitta i en taxi till Nyköping nu, vi måste till SÖS! Men de har ju inte plats för oss och även om vi väntar en timma till så kan de inte garantera att vi får plats. Det finns alltså inga alternativ och Patrik ringer efter taxi. Kl 13 åker vi från Hammarbyhöjden och jag går totalt in i mig själv under taxiresan. Lyssnar på avslappningsmusiken och andas mellanandning hela vägen. Petar i Patriks ben när värkarna kommer och när de är över. Nu är målet att klara hela vägen fram till Nyköping. Kl 14 är vi framme och tas emot av barnmorskan Lena och undersjuksköterskan Birgitte. Lena kör en CTG kurva för att registrera bebisens hjärtslag och mina sammandragningar. Hon tittar igenom journalen och läser mitt förlossningsbrev där jag skrivit ner önskemål och tankar om förlossningen. Jag känner direkt förtroende för henne. Sedan gör hon en undersökning och jag kommer aldrig att glömma de ord hon sa: Vad duktig du har varit, du är öppen hela 7 cm! Jag bara tittar på Patrik, tårarna kommer och jag kan knappt förstå att det är sant. Vilken känsla, värkarna har inte varit förgäves utan vi har verkligen gjort ett bra jobb. Kl 15.30 önskar jag att få epiduralbedövning och den läggs vid kl 16.15. En trekvart senare gör Lena en till CTG som visar att värkarna nu kommer med 2-3 minuter mellanrum. Tack vare epiduralen så känner jag knappt av dem, så himla skönt! Vi får lite mat och jag är uppe och går lite. Kl 18.15 gör Lena en till undersökning under vilken vattnet går. Jag är öppen 9 cm och huvudet är över spinaetaggarna. Sedan sover både jag och Patrik i en timma för att samla krafterna till slutspurten. Klockan 20 är det dags för nästa undersökning. Huvudet är ovanför bäckenbotten och är inte slutroterat. Kl 21.15 är jag fullvidgad, dvs öppen 10 cm. Värkarna kommer nu med 3 minuters mellanrum. Jag börjar känna att det trycker på mer och mer där bak och jag börjar småkrysta lite vid sammandragningarna. För att få kraftigare krystvärkar så sänker Lena epiduralen och lägger värkstimulerande dropp. Kl 21.30 är det byte av personal och barnmorska Yvonne och undersjuksköterska Helen tar vid. Kl 22.20 tappas jag på 400 ml urin och är uppe och rör på mig lite. Nu börjar jag bli lite otålig och vill att bebisen ska komma. Kl 23 kommer den första riktiga krystvärken och det trycker på riktigt ordentligt nu. Jag har önskemål om att föda i upprätt position och står därför på knäna i sängen med en sacosäck som stöd för magen och händerna på det uppfällda ryggstödet. Jag har lite svårt att hitta krystmuskeln i denna position. Yvonne försöker lyssna på bebisens hjärta men får ingen signal. Jag måste därför vända på mig till halvsittande läge och då hör hon hjärtat direkt, skönt! Undersköterskan lyfter då upp mitt högra ben och ber Patrik att lyfta det vänstra och så kommer nästa krystvärk. En liten bit av bebisens huvud syns och i de två följande krystvärkarna kommer halva huvudet ut. Det bränner som eld i underlivet och jag lättandas medan jag väntar in nästa krystvärk som kommer efter någon minut. Det här är absolut den värsta smärtan under hela förlossningen, det är tur att den inte varar så länge. I nästa värk kommer resten av huvudet ut och Yvonne lirkar fram axlarna och resten av kroppen. Smärtan försvinner och det känns som om bebisen ”rinner” ur mig. Det är över! Vi är klara! Och jag hör Patrik som säger: Det är en Tyra! Och tårarna rinner ner för mina kinder när jag hör hennes första skrik. Patrik klipper navelsträngen och sedan får jag henne till mig. Hon är så underbar! Vår lilla Tyra är äntligen här! Minuten efter att hon är ute tänker jag att det här vill jag göra om. Det är en otroligt häftig upplevelse att föda barn! Förlossningen blev som jag hade hoppats och tänkt vilket jag tror beror mycket på att vi förberett oss bra innan och att jag var så klar och med under hela förloppet. Patrik var ett jättestort stöd och det känns verkligen att vi har fött barn tillsammans!