När Teodor kom till världen!

2006-08-18
Pernilla



Söndagen den 23 april 2006 hade vi varit och handlat på ett köpcenter, där vi försökte hitta någon sorts ytterplagg till bebisen att ha på bl a på hemfärden från BB. Jag kände mig yr och lite illamående, så när vi kom hem lade jag mig ovanpå sängen och somnade. Jag vaknade av en smäll (!) klockan 19 och kände hur det forsade vatten nerför benen på mig och ner i sängen. Jag insåg direkt att det var fostervatten och ropade på sambon som stod i köket och lagade mat. ”Vattnet har gått”! Tankar for genom huvudet på mig: ”Hoppas bebisen är fixerad, annars kan navelsträngen komma i kläm”, ”Varför har fostervattnet samma färg som hallonbåtar för?” och ”HJÄLP vad gör jag nu!!”

I mitt skräckscenario som vi fick skriva på kursen hade jag med att vattnet skulle gå och värkarna skulle ta tag i mig direkt och så överrumplande att jag inte kom ihåg hur jag skulle andas. Hur som helst hade jag haft sammandragningar under flera veckor, och just nu kändes värkarna inte värre än så.

Vi försökte ringa förlossningen men där var bara upptaget hela tiden, så med en massa handdukar på bilsätet åkte vi dit. Jag hade sporadiska sammandragningar precis som jag haft i flera veckor och vid varje sammandragning kom det mer fostervatten. Jag kände bebisen röra sig i mig under hela bilfärden och det höll mig lugn. På förlossningen förklarade vi läget och jag fick ligga med ett CTG för att kolla fosterljud och sammandragningar. Det var proppfullt på förlossningsavdelningen, så vi blev lämnade åt oss själva i 2 timmar. Jag var kopplad till en gammal maskin som matade ut en remsa papper med övervakningsresultaten. Mitt i alltihop tog pappret slut, men vi bara väntade och visste inte vad vi skulle göra härnäst. Framåt tiotiden på kvällen blev vi iallafall hemskickade med uppmaningen att komma in igen om jag fick tätare sammandragningar eller om jag fick feber eller om jag inte kunde känna bebisen röra på sig längre. Dessutom skulle jag komma in på ny kontroll morgonen efter. Ifall förlossningsarbetet inte satt igång av sig själv till 19 dagen efter så skulle jag bli igångsatt på grund av infektionsrisk då vattnet gått..

Vi åkte tillbaka hem och slängde ner lite saker i en väska. Vi hade inte packat BB-väskan, det var ju några veckor kvar till beräknad födelse, och förstföderskor går ju dessutom alltid över tiden! Vi hade absolut inte ens köpt allt som skulle packas i den där väskan. Jag ville sova närmare sjukhuset så vi åkte hem till mina föräldrar efter att ha köpt godis och sportdryck på en dygnet runt-öppet mack. Fostervattnet fortsatte komma ut vid varje sammandragning och nu började slemproppen avgå i långa sega trådar. Jag beordrade sambon att sova ordentligt. Själv kände jag hur sammandragningarna kom tätare, och klockade dem till 8 minuters mellanrum. Jag sov ändå mellan varje sammandragning. När det var 6 minuter mellan avslutades varje sammandragning med mensvärk i ryggen, då var klockan runt två på natten. Det kändes bra att djupandas och slappna av.

Prick klockan sju stod vi åter och ringde på förlossningens dörrklocka. Nu var där inte lika mycket folk och vi blev anvisade en sal direkt. Nu var det igång! Jag kopplades åter till en CTG-apparat, denna gång en modern datoriserad variant där man kunde se bebisens hjärtslag och mina värkar på en skärm. Jag profylaxandades med hjälp av sambon och kunde ”surfa” ovanpå varje värk utan problem. Jag kunde t om slumra till mellan värkarna ibland. Barnmorskan kom in och tittade hur mycket jag öppnat mig, och jag hade öppnat mig 4 centimeter under natten som gått. Smärtan satt långt ner i ryggen och mot svanskotan samt lårens innersidor. Jag fick klä på mig nättrosor, en jättebinda och en vit rock (helt mjuk av många tvättar). Vid niotiden föreslog barnmorskan varma vetekuddar för att hjälpa mig att slappna av, då jag låg och spände benen väldigt mycket. Det var behagligt att trycka ryggen mot vetekuddarna. I journalen står det att den aktiva fasen av förlossningen började 09.30. Vid tio tyckte barnmorskan att det var dags för ett hett bad, så jag skulle gå ur sängen och in i ett annat rum där man tappat upp vatten i ett badkar åt mig.

Det var fruktansvärt ansträngande att röra sig. så fort jag ställt mig upp kom värkarna tätare, och jag var tvungen att stanna och andas flera gånger på väg till badkaret. Jag förstod inte alls hur jag skulle orka ta av mig trosorna och rocken utan att svimma, det verkade så jobbigt att röra sig samtidigt som man hade värkar. Långsamt gick det, men jag krånglade mig ner i badkaret, där man tänt levande ljus. Eftersom jag är ganska klaustrofobisk vägrade jag stänga dörren in till badrummet (som saknade fönster), så där låg jag och flåsade för öppen ridå. Sambon serverade mig vatten, nyponsoppa och gul saft under hela förlossningen som jag tog minismå klunkar av. Vi hade också med någon sportdryck som han försökte få mig att dricka av (han har erkänt att ibland hade han bytt ut saften i glaset mot sportdryck). Jag har absolut ingen aning om hur länge jag var i badet, men jag slappnade inte av särskilt bra, och blodade ner vattnet en del och ville helst tillbaka till sängen. (ur journalen: Bad 10.15-11.15).

När jag kom upp ur badkaret var värkarna väldigt täta och mycket längre. Jag ville helst bara trycka på pausknappen och få sova en stund. En undersökning visade att jag var öppen 7 centimeter. Jag reflekterade över att jag var inne i den jobbigaste fasen mellan 7 och 10 centimeter, och undrade hur värkarbetet nu skulle kännas. Nu skulle det ju bli överjävligt! Vi profylaxandades som galningar, jag antar att jag gjorde någon blandning av mellan- och lättandning med både mun och näsa. Det fungerade OK i vilket fall som helst, och mellan värkarna var man ju fortfarande en fungerande människa.

Klockan 12.15: Barnmorskan föreslog sterila kvaddlar – den smärtlindringsform man verkligen hört är riktigt jobbig att få. I mitt förlossningsbrev stod att jag önskade smärtlindring genom profylaxandning, värmekuddar, TNS, akupunktur, kanske lustgas och i sista hand epidural. Sterila kvaddlar hade jag definitivt uteslutit. Jag gick ändå med på det, tyckte att det spelade inte så stor roll om det gjorde mer ont, kanske kunde det döva ryggsmärtan något. Barnmorskan lade kvaddlar på fyra punkter (själv, en i taget) och det brände rejält så jag skrek. Smärtan försvann dock fort, det tog kanske 15 sekunder. Jag ville även prova TNS, och fick paddlar påklistrade på magen. När TNS-apparaten sattes igång insåg jag att det inte skulle hjälpa ett dugg, det kändes som smekningar jämfört med värkarna. (Ur jornalen: TNS 12.30-13.00). Barnmorskan undrade om jag ville prova lustgasen men det ville jag inte. Ville inte känna mig borta i huvudet som jag hört så många andra prata om. Jag gillar ju inte ens att vara full!

Jag började i det här skedet skrika under värkarna och insåg plötslig att jag hade krystimpulser, och det var de som fick mig att bröla som en älg. Men hjälp, jag var ju bara öppen 7 centimeter, jag fick ju inte krysta! Jag skrek ut krystningen istället för att trycka på nedåt. Barnmorskan konstaterade dock raskt att jag var öppen hela 10 centimeter och att jag fick krysta om jag ville. De sterila kvaddlarna vet jag inte om de gjorde någon nytta precis. TNS-paddlarna plockades bort igen för de var iallafall inte till någon hjälp i det här skedet.

Bebisen fick en skalpelektrod kl. 13.15 och kopplades upp mot en STAN. Nu hade jag rejält ont i nedre delen av ryggen mot svanskotan och vid värkarna låg jag ibland som en båge upp i luften på förlossningssängen för att jag tyckte det var skönare för ryggen. Vetekuddarna var kvar under mig tror jag, men jag vet inte om det var någon som värmde om dem nu? I journalen står det att jag var uppe för att kissa, men det kommer jag inte ihåg ett dugg av! Det misslyckades iallafall för jag tappades på 175 ml via kateter. Det var väldigt intensivt, jag har alltid trott att utdrivningsfasen skulle vara det ”lättaste”, närmast en befrielse jämfört med öppningsskedet där man inte får jobba aktivt. Det visade sig dock snabbt att för mig var det precis tvärtom. Under öppningsskedet kunde jag med hjälp av profylaxanding surfa lite ovanpå varje värk. Helt plötsligt fick jag inte andas mig genom värken, nej, här skulle krystas! Som att kräkas, fast neråt, och gång på gång. Jag kände mig hjälplös, kroppen drog ihop sig och drog ihop sig.

Dessutom trodde jag att utdrivningsskedet skulle gå snabbt. Efter en timme när jag inte tyckte någonting hänt började jag bli något desperat. Barnmorskan föreslog olika ställningar, bland annat lång jag på sidan med ena benet i en ställning, jag stod upp och lutade mig på sängen och skulle huka mig vid varje värk medan sambon höll i mina armar och händer. Dessutom stod jag knästående i sängen och krystade. Jag frågade gång på gång ”när kommer han? Kommer han innan klockan 14? Jag tittade på en klocka på väggen ganska ofta nu... och jag var helt övertygad om att bebisen skulle titta ut innan 14.00. Klockan 14.30 blev det dock personalskifte och min barnmorska samt undersköterskorna försvann.

Det kändes jättejobbigt att de lämnade mig i slutfasen, men jag orkade bara vinka lite matt med en hand när de gick, och de beklagade att de inte fick vara med och se när gossen kom ut. Sedan gjorde en ny barnmorska entré. Hon var av den barska sorten och hade definitivt inte läst mitt förlossningsbrev. Hon talade inte om vad hon ville göra och varför. Långa stunder (kändes det som, det kan ju inte ha varit så länge) satt hon vid sängen och bara iakttog mig. Jag frågade vad det var hon gjorde och vad som hände, och hon svarade ”Vad menar du? Allting förlöper helt normalt.” Jag har förstått efteråt att de gärna sitter och iakttar en för att göra en bedömning av läget, men just då kände jag mig uttittad och utelämnad åt mig själv och de förbannade krystvärkarna – som dessutom blev svagare och färre för varje minut. Så klockan 15.15 enligt journalen drog barska barnmorskan fram en droppställning och kopplade mig till ett värkstimulerande dropp (syntetiskt oxytocin) i armvecket. Efter varje värk gick hon runt till ställningen och höjde styrkan. Det var så jag ville sparka henne för nu var värkarna inte längre mina utan märkliga, stenhårda som tryckte upp mot revbenskanterna och lungorna, så att det var svårt att få luft. Men jag visste ju också att min kropp inte orkade mer själv. Till slut låg jag i halvsittande gynställning. Vid varje krystning så tog barnmorskan tag i mitt ena ben och sambon fick ta det andra och tryckte dem åt sidorna medan jag krystade. Dessutom hade barnmorskan fingrarna inne i slidmynningen och tryckte undan den neråt (AJ!).

Men det gick så långsamt så jag började undra om det skulle komma ut någon bebis... I mitt huvud började jag gå igenom alternativen. Sugklocka lät helt OK, jag skulle inte tacka nej till tång heller. Jag var ganska rädd för kejsarsnitt. Men bebis mådde så bra så bra, hjärtljuden var fina, så det var bara att fortsätta sade barnmorskan. Så jag krystade och krystade. Barnmorskan sade att jag skulle låtsas bajsa, men jag "krystade på K". Trycket mot nedre delen av ryggen var enormt, det kändes som om någon placerat ett ton cement på en decimeterstor yta. Barnmorskan undrar om jag vill ha en spegel att titta på bebisens huvud i, för att ”det kan verka uppmuntrande för värkarbetet”. Jag tänker på filmen med Gudrun Schymans förlossning som vi fick se på Profylaxkursen, och känner att jag nog inte är en Schyman. Jag ville hellre ha en blöt handduk över ansiktet och fokusera inåt.

Till slut säger barnmorskan ”vid nästa värk provar jag att trycka dig på magen”. Sagt och gjort och helt plötsligt tittade halva bebishuvudet ut. Aj aj aj! Men äntligen hände det saker och vid nästa värk lade sig barnmorskan med hela kroppen på min mage och klämde till. Ut kommer bebisens huvud, barnmorskan ber mig att inte trycka på förrän vid nästa värk, men jag tänker att SÅ IN I HLVTE HELLER och krystar för fullt för nu ska han UT! Barnmorskan greppar om bebishuvudet och vrider axlar och kropp ett halvt varv (DET kändes!) och sedan känner jag hur hela bebisen liksom rinner ur mig, en otroligt märklig känsla! Någon hade släckt ner i rummet och jag hade innan lagt märke till sådär i periferin att man gjort i ordning en bricka med ID-band åt mig och bebisen. Och herregud vad jag vrålade som en besatt de sista minuterna! Och sedan hörde man bebisen skrika och sambon gråta och jag hör mig själv säga ”men SHIT vad otroligt. SHIT vilken grej! (det var faktiskt den starkaste svordomen jag använde under hela förlossningen). Nu tittade jag också ner på bebisen, jag hade den där blöta handduken över huvudet och såg mest bara den. Snabbt fick han komma upp på bröstet. Det är svårt att greppa vad man känner just då, jag kommer ihåg att jag var arg för att all smärta INTE försvann i och med att bebisen kommit ut, jag hade fortfarande ont och tänkte att det var en LÖGN om människor sade att smärtan försvann på några sekunder. Jag kände också att det var otroligt att jag haft en liten levande varelse inuti mig precis. Och en miljon andra saker som bara blixtrade fram i hjärnan. Jag hade fött barn! (Ur journalen: Partus 16.10)

Men en förlossning tar ju inte slut där, nejnej, nu började efterbördsskedet! Barnmorskan frågade sambon om han ville klippa navelsträngen och innan han hann svara för sig själv så kommenderade jag honom ”GÖR DET!” ”GÖR DET!” så det gjorde han (vågade väl inte annat!). Bebisen hade börjat skrika så fort han kom ut, men hade tystnat då barnmorskan kom och stack en spruta med K-vitamin i honom så han började skrika igen vilket hon tyckte var ett sundhetstecken och jag tyckte var gräsligt gjort av henne! Vi fick nummerbrickor, jag runt handleden och vår lille kille runt fotleden. Jag trodde att jag skulle vänta på att moderkakan kom ut av sig själv men det tyckte inte barnmorskan som klämde lite till på min mage (aj! aj! den var ÖM!) samtidigt som hon drog i navelsträngen och vips så kom moderkakan ut. Vi tittade på den och konstaterade att den såg ut som en stor rå lever. Sedan inspekterades jag i underredet och det skulle sys... Så jag fick bedövning satt med spruta på ett antal ställen och DET gjorde ont! Barnmorskan lade enligt journalen 2 inre och 2 yttre suturer. Mina ben skakade något alldeles vansinnigt i säkert 20-30 minuter och man packade in dem i blå sjukhusfiltar.

Vi blev tillsagda att klä på vår lille eftersom han inte kunde reglera temperaturen själv. Sedan lämnade alla rummet och tystnaden lägrade sig över vår nya lilla familj. Fast då hörde vi att radion som vi satt igång på morgonen när vi hade lite tråkigt mellan värkarna fortfarande stod på. Det var lokalradion och man berättade hur fint väder det hade varit den dagen. Väder? Existerade det väder utanför? Existerade det en värld utanför det här rummet överhuvudtaget? Det kändes väldigt märkligt att livet fortsatt runt omkring förlossningssalen helt som en vanlig dag. Vi drog upp persiennen och släppte in lite dagsljus. Lite efter fem fick vi den berömda fikabrickan, med varm choklad till mig och kaffe till sambon.

Fyra timmar skulle man stanna på förlossningsavdelningen, och under den tiden var det viktigt att man visade att man kunde kissa. Den första timmen vägrade jag resa mig ur förlossningssängen, så jag satt där halvnaken med nättrosor på ett blodigt lakan. Det kändes som om ingenting nedanför brösten var pålitligt nog att stå eller gå med. Sambon fick klä på vår nye familjemedlem blöja och de små kläder vi i all hast fått med oss hemifrån. Sedan placerade vi lillen i plastbaljan på hjul och satte oss att beundra honom samt skicka SMS till släktingarna. Efter fyra timmar hade jag fortfarande inte lyckats prestera urin till barnmorskans stora förtret, så då placerade hon en akupunkturnål över urinblåsan på mig (sorry, undanhåller inga detaljer här) och efter 10 minuter så frekventerade jag toaletten (Aj så in i hlvte vad det gjorde ont! Inte nålen alltså, att kissa med bristningar och lagningar i underredet...). Vi fick sedan vänta några timmar till eftersom det skulle komma någon och skriva ut oss från förlossningen så vi kunde ta in på patienthotellet. Klockan var närmare midnatt då vi gick tillsammans med en sköterska (ja! Jag hade lyckats resa på mig!) med mer eller mindre stapplande steg och bebisen nerpackad i en gammal vagn några hundra meter till patienthotellet. Det var mörkt, men världen låg uppenbarligen kvar där ute. Och nu var vår lille Teodor en del av den!

Tack till Camilla Polfeldt, som var vår duktiga profylaxinstruktör!