När lillan kom till jorden

2006-08-15
Linda



I efterhand har jag förstått att mina värkar startade redan vid niotiden på kvällen innan Ines föddes den 21:a maj. Jag började då få lite molande mensvärk, tänkte inte så mycket på det, vid det här laget var jag ganska övertygad om att jag minsann skulle få vara gravid hela livet (gick över tiden med tolv dagar). Under hela natten sov jag väldigt dåligt och jag hade hela tiden mensvärk, inte molande längre utan det kom och gick.

Vid femtiden på morgonen när jag reste mig kände jag hur vattnet gick, fast först var jag inte säker på att det var vattnet som gick eftersom det hade gått några dagar innan (trodde vi) och då var det falsklarm. Några minuter efter vatten började rinna blev också mensvärken lite värre och kom oftare. Vi kollade då hur ofta värken kom och det kom ungefär var tredje minut, men inte helt regelbundet. Jag ringde in till förlossningen vid kl 6 och undrade om det var på ”riktigt”, hon frågade om jag hade värkar, ja jag tror det svarade jag fast det känns bara som intensiv mensvärk och så ska det väl inte kännas säger jag, precis då kommer en värk och jag slänger över luren till Pierre som direkt säger till barnmorskan att jag visst har värkar men att jag inte själv har fattat det än . Hon säger att vi ska komma in vid tiotiden men om det blir olidligt får jag komma in tidigare. Olidligt tänkte jag, som fortfarande inte var helt övertygad om att jag äntligen skulle få bli mamma just den här dagen! Men snart ändrade jag mig, förstod att min ”mensvärk” faktiskt var riktiga värkar. Pierre hjälpte mig med TENS-apparaten som jag sedan använde flitigt, drog upp styrkan under värk och drog ner när värken klingade av, Pierre hade ställt in detta så jag behövde bara trycka på en knapp, skitbra!!

Vid åttatiden sa jag till Pierre att nu är det bäst att vi åker. Från att jag sagt det tog det oss en 1,5 timmar innan vi kom iväg, jag var tvungen att springa på toa typ hundra gånger (alltså behövde jag aldrig använda laxermedel!!!) Mellan mina toabesök hade jag fullt upp med värkarna. Varje gång jag kände en värk, sjönk jag ihop som ett sjölejon, blundade och lutade mig mot Pierre, allt var tyst och det enda jag tänkte på var att andas och slappna av. Vi satte på lite musik, dansade och myste vid tanken på att vi skulle bli föräldrar, vi hann bara en dans sedan orkade jag inte mer! Jag var lite irriterad för att jag inte hade ”mer” ont och att värkarna inte ändrade karaktär, det kändes fortfarande som mensvärk fast tusen gånger värre förstås. Jag trodde aldrig att värkarna skulle kännas så här och därför trodde jag inte heller att jag öppnat mig något.

Klockan halv tio steg vi ut ur lägenheten. Jag fick nog minst tre värkar innan jag satt i bilen och färden till BB Stockholm kändes som en evighet, minsta lilla gupp kändes som det triggade en värk, jag blundade i stort sett hela färden. Utanför BB parkerade vi en bit ifrån ingången, ingen av oss insåg då hur lång tid det skulle ta för mig (och hur många värkar som skulle pareras) innan vi kommit in, men det gick bra, väl inne på BB tyckte de väl jag såg så lugn ut att det inte var någon brådska, vi fick gå in i ett ”tillfälligt” undersökningsrum för det var fullt överallt. En snäll undersköterska, Therese, tog hand om mig, frågade hur täta värkarna var, jag hade ingen koll, inte Pierre heller, men under tiden att vi pratade såg hon hur tätt värkarna kom. Hon tog blodtryck, sa åt mig att jag kunde höja styrkan på TENS-apparaten som jag tyckte det inte hjälpte lika mycket längre, hon frågade om jag ville ha akupunktur (jag hade skrivit att jag ville prova akupunktur i mitt brev), ja tack svarade såklart jag. Sedan kom min barnmorska som hette Kerstin, en ung och trevlig tjej, först blev jag lite otrygg och tänkte usch en ung tjej, hon kan inte ha jobbat längre, men all oro försvann så fort hon började prata och hjälpa mig med andningen, hon var jättebra. Vi fick komma in till förlossningsrummet direkt när hon såg hur tätt mina värkar kom och hon ville titta hur mycket jag öppnat mig. Hon sa sedan de magiska orden……..”Vet du att du är öppen sju centimeter?”, underbart att få höra det, trodde jag aldrig.

Jag fick akupunktur, vi pratade lite om hur jag ville föda, jag sa var som helst förutom i sängen. Kerstin ställde sedan en stol mot sängen, la en saccosäck på och jag fick sitta grensle över stolen. Pierre satt på en stol bakom mig och varje gång en värk kom tryckte han på min rygg, såååååå skönt. Efter ett tag frågade Kerstin om jag inte ville ha lustgas, usch tänkte jag, vill inte må illa under förlossningen. Kerstin tyckte jag skulle prova i alla fall. Jag provade under några värkar, kände ingen skillnad så jag slängde bort lustgasen, då sa de att jag skulle dra in ordentliga andetag när jag märker att värken kommer, när den börjar klinga av ska jag sluta andas in i masken, lägga ner huvudet på kudden och bara slappna av. Gjorde som hon sa och efter det var lustgasen och jag oskiljaktiga!! Någon gång vid den här tiden var det dags för personalbyte så min nya barnmorska kom in och hälsade, hon hette Jane och var kursledare på profylaxkurs, eller så gick hon kurs för att bli profylaxkursledare, jag minns inte vilket men hon var perfekt för mig!!

Vid klockan två var värkarna som tuffast, var då öppen 10 centimeter men en liten kant fanns fortfarande kvar. Sen kom krystvärkarna vilket jag upplevde som det värsta under hela förlossningen, värken bara sköljde över mig och jag minns att jag tänkte ”vem sjutton är det som låter sådär”, det lät som en brölande ko! Förstod snart att det var jag som lät och jag upplevde som det mycket obehagligt, jag kunde liksom inte göra något åt det, jag flyttade mig ner på golvet till förlossningspallen, lutade mig bakåt mot Pierre om satt bakom, barnmorskan och undersköterskan (en manlig undersköterska, lite coolt faktiskt, han var jättebra, lugn och pratade som mumintrollen  ) var framför mig. Nu upptäcker barnmorskan att jag inte får krysta för att bebis ligger i vidöppet läge, alltså ansiktet framåt. Bebis är då tvungen att rotera sig för att det ska funka, barnmorskan förklarade allt för mig och det enda jag sa var att ”säg åt mig när jag får krysta och när jag ska slappna av”, vilket hon också gjorde.

Jag fick flytta upp i sängen och ligga på sidan för att hon skulle rotera sig, jag fick extra hjälp med värkstimulerande medel för att hon skulle rotera snabbare. Nu var det tufft, värkarna kom tätt som sjutton och jag ville inget hellre än att krysta, frågade hela tiden om jag fick krysta men jag skulle vänta. Till slut fick jag komma ner på golvet till förlossningspallen och börja krysta, klockan var ungefär tre då, nu bad jag om smärtlindring, jag ville ha bedövningssalva i underlivet för det sved obehagligt, vilket jag också fick. Barnmorskan smetade in den där salvan lite då och då när jag bad om det. Till slut kom huvudet ut och ”stod kvar”, inte det skönaste jag varit med om men det varade inte så länge. Jag tror jag fick krysta tre gånger till sedan känner jag hur hon glider ut och kommer direkt upp på min mage, helt vit och lite snyggt blåfärgad var det lilla underverket. Hon skrek samma sekund som hon lämnade min kropp, ett fantastiskt ljud. Eftersom hon var helt täckt av fosterfett var hon väldigt hal och Pierre sa efteråt att jag var så rädd att hon skulle glida ur mitt grepp men det gjorde hon såklart inte. Jag fick lägga mig på sängen med henne och när hon tittade upp på mig stannade hela världen, det var den vackraste lilla bebis jag någonsin sett och det var MIN dotter, så fantastisk och obeskrivligt vacker.

Hon vägde 4660 gram och var 55 centimeter lång, ingen liten dam alltså. Jag sprack ingenting, fick två stygn, men för en så stor tjej var det inte mycket fick jag höra. Helt otroligt att det gick så bra, barnmorskan sa att jag var väldigt duktig på att slappna av och andas. Det kan jag nog tacka både mig själv, profylaxkursen, barnmorskan och Pierre för. Min förlossning var en otroligt positiv upplevelse och jag sitter nu med en underbar dotter i min famn och ammar.

Linda