Det blev min mans drömförlossning - tack och lov!

2006-08-13
Anna



Min mamma har alltid sagt att man får tacka Gud för måttliga motgångar. Jag misstänker att det var det jag hade i åtanke när jag satte mig ner för att skriva "min drömförlossning", som är en av hemuppgifterna på profylaxen. När väl min man läste upp vad han hade skrivit så var min första tanke: "Så vill jag ha det!"
Han hade skrivit att förlossningen skulle börja på eftermiddagen då vi båda var utvilade (jaha, kunde man skriva så?), att vi skulle vara lagom länge hemma för att ha klarat av den största biten (tänkte inte på det...!), att vi åkte in i rätt tid eftersom det fungerade bra med tens och vi hade god koll på värkarna, att vi samarbetade bra , fick bra stöd av barnmorska och undersköterska och att med endast hjälp av profylax, tens och lustgas skulle bli föräldrar efter 6 - 8 timmar.(Ja tack!)
Förutom att vi absolut inte förstod oss på eller hade någon som helst koll på värkarna då latensfasen hoppades över och att ingen erbjöd mig någon lustgas och jag var, så att säga,för upptagen med annat för att be om det, så gick det till nästan precis som min man beskrivit "vår drömförlossning":
Värkarna började klockan två på eftermiddagen, vattnet gick halv åtta, kom in till BB stockholm klockan kvart över åtta, möttes av en underbar barnmorska som från dörren stöttade i profylaxen och djupandningen och vår underbare son föddes tjugosju över åtta. Vår lilla Hugo