Äntligen kom lillebo!

2006-07-19
Stolt tvåbarnsmor



03.30 Vaknar och konstaterar att jag är en av dem som går över tiden. Storebror kom åtta dagar före beräknat datum så gissa om de senaste dagarna gått långsamt? Efter toabesök kan jag inte somna om. Får en sammandragning med svag molvärk efter någon kvart men det är inte första gången. Åtta minuter senare kommer nästa, precis som förut. Men efter 30 min börjar jag hoppas, för visst tilltar styrkan? Väcker mannen efter ytterligare en kvart för att säga att jag kommer att ringa BB Sthlm om nästa känns lika mycket. Det hinner gå 9 minuter, men när värken kommer är den starkare. Yes! Det är på gång nu!

05.00 Ringer BB Sthlm som inte ens frågar om jag har garantiplats. Hon tycker mina symptom låter bra och ber mig ringa när vi sitter i bilen. Yes! Yes! Väcker mormor. Vi duschar och slänger i oss frukost. Värkarna blir starkare och kanske tätare? Hinner inte klocka. Far omkring och tänker yes! yes!. Djupandning räcker än så länge.

06.15 Sätter oss i bilen. Storebror ligger och sjunger och vi vill hinna iväg innan han ska upp. Det känns så bra, under kontroll, ingen trafik, ”lagom” värkar. Klockar, 6 min emellan som blir 5 min... Kommer in och får ett rum direkt. Vilken skön miljö, parkettgolv. Ingen reception á la sjukhus. Tänk om de skickar hem oss igen?

07.00 Inskrivning och vi får fullt förtroende för både barnmorskan och undersköterskan direkt. CTG:n visar att lillebror mår toppen därinne och värkarna går över 100 i styrka och det är redan 2-3 min emellan. Sitter i soffan med en saccosäck bakom ryggen och känner mig som en drottning, vilket jag också uttrycker. ”Vad bra, för det här är din dag!”, svarar barnmorskan uppmuntrande. Min man klockar och smeker benen under värkarna. Jag tar till mellanandningen efter ett tag.

Undersökningen visar att jag är öppen 5 cm. ”Du blir mamma (igen) idag!” säger barnmorskan glatt. Börjar få ångest över krystningen men försöker snabbt tänka i andra banor. Här och nu, värk för värk. De är klart uthärdliga. Känner att jag är över smärtan och andningen funkar bra.

Får en riktigt lång värkpaus på 5-6 minuter och undrar om det ska avta nu? Men så kommer en betydligt starkare och längre värk och arbetet går in i ett nytt skede. Kroppen verkar ha laddat för supervärken. Snart ber jag min man ”trumma” med fingrarna långt ner på magen från sida till sida med ena handen och den andra över pannan. Måste gå över till lättandning i mitten av värkarna, men snart krävs det redan från början då det gör mest ont när värken tilltar.

9.15 Provar att stå på knä mot saccosäcken med det känns inte bra. Minsta tryck mot magen är obehagligt. Gåstolen är bättre. Barnmorskan visar hur jag ska hänga i den på armarna, avlasta bäckenet under värken och gunga ner bebisen genom att röra mig från sida till sida. Ser töntigt ut men jag provar och det ger verkligen resultat. Lättandning bara funkar. Har aldrig fått till den riktigt vid träning. Det blev inte lika inspirerande att träna då heller. Nu händer det att jag får för mycket luft i lungorna (ballongkänslan...) ibland och ibland för lite, men det går bra att korrigera med ett djupare andetag eller att andas ut en längre stund.

Värkarna är 1 minut långa och startar varannan minut. Än har inte har känslan ”nu-skiter-jag-i-det-här” infunnit sig. När kommer den? Har mitt jobb någon effekt? Orkar med gåstolen i någon timme, sedan hamnar jag i soffan ett tag igen.

10.40 Barnmorskan föreslår en undersökning och tycker att jag jobbar på bra och andas helt perfekt. Undrar om jag vill ha lustgas nu, men jag frågar tillbaka om jag verkligen måste? Nehej, det måste jag då rakt inte! Sparar det till senare, tänker jag. Vill jag ha akupunktur? Det är ju mest i avslappnande syfte, förklarar hon, men avslappningen verkar jag ju klara så bra ändå. Hinner inte svara förrän en värk kommer.

Är öppen 8 cm och hon vill känna efter vad som händer med bebisen under nästa värk. Han trycks ner ordentligt då och vattnet går i samma veva. Kommer inte i från sängen nu då värkarna kommer så tätt. Men det är inte bra att ligga på rygg så jag byter till sidoläge. Och där blir jag kvar...

11.00 Tycker barnmorskan mumlar när hon säger att hon bara ska gå och hämta förlossningsvagnen för att det nog inte dröjer så länge till. Knappt har dörren stängts förrän jag ber min man ringa på klockan. Hon kan inte gå ut NU!? Nu trycker det på som bara attan och det var tydligen den första krystvärken. Hon rusar tillbaka in och säger glatt ”Jag visste att det här skulle bli en raketavslutning!”. Paniken kommer över mig. Kroppen jobbar hårt nu, jag hyperventilerar, eller så är det bara adrenalinet som rusar för händer och fötter domnar snabbt och benen skakar. Vilken kraft!

Nu vill jag hem. Hem, bort, försvinna, och jag upprepar ”Fy fan!” många gånger. ”Vad ska jag göra?” utbrister jag. ”Precis som kroppen säger”, säger barnmorskan lugnt. ”Precis som kroppen säger...”. Jäkla barnmorska, lätt för henne och säga. ”Jag hyperventilerar” försöker jag. ”Är det inte då jag ska andas i dina händer??” säger jag irriterat till mannen. Tänk att man ska behöva ha koll på allt. Jag är förbannad och skräckslagen. Så här kändes det inte sist. Då var det barnmorskorna som sa vad jag skulle göra. Tåget bara gick och jag hängde som en vante där bak. Nu är det tydligen jag som kör men jag börjar tappa greppet. Hinner inte tänka så mycket mer förrän en ny värk kommer med storm. Kroppen krystar själv men tvingar mig att hjälpa till. Uppifrån och ner tänker jag, hakan mot bröstet, som jag lärt mig. Hmm, jag som tänkt använda mig av den lite ”finare” k-krystningen… Tänker på Profylaxkursen flera gånger under förlossningen.

11.06 ”Jag orkar inte det här” försöker jag igen. ”Jodå” svarar barnmorskan, ”nu är det bara tre värkar kvar”. ”Jag vill bara ha en!” svarar jag snabbt och irriterat. Det blev två. Nästa värk får jag instruktionen att inte trycka på förrän hon säger till. Och hur ska det gå till? tänker jag. Det går bra. Pressar lite, och lite till. Känner hur det blir maximalt uttänjt – huvudet passerar - och hur det sakta avtar – kroppen. Och plupp (?) så är han ute... och skriker direkt. Klockan är 11.09. Otroligt fantastiskt, har ont men ändå inte. Har jag fött klart? Utan smärtlindring? Det kan inte vara möjligt. Kan inte förstå, orkar inte titta. Men så får jag honom till mig, världens finaste lillebo. 3475 gram, 50 cm och högsta betyg på Apgar... Vi är världens lyckligaste och vi är BB Sthlm, barnmorskan Titti och Anna Wilsby evigt tacksamma för all hjälp och vägledning till vår drömförlossning!

Varma hälsningar
Mor, far, storebo 3 år och lillebo