Att föda barn är det häftigaste jag har gjort.

2006-06-18
Jenny
jenny_hedberg50@hotmail.com


Jag är ett kontroll-freak och dessutom oerhört målinriktad. Annas Profylaxkurs passade mig bra, jag övade stenhårt på andningsövningarna, tränade avslappning och fokuserade hårt på min drömförlossning. Den skulle ta 5 timmar och ske den 14 maj...

När vi hade gått en vecka över tiden (18 maj) gjorde de ultraljud och vi fick ett datum för igångsättning. Jag var verkligen skitförbannad och ledsen. Det var ju inte så jag ville ha det. Jag hade lite värkar dagen efter, på fredagen, och på lördag åkte vi in på en koll. Men jag var helt sluten och vi blev hemskickade. Varken Marcus eller jag kunde sova, jag grät eftersom värkarna väckte mig var 10:e minut hela natten. På söndag kväll ringde vi in, och de bad oss komma in så jag kunde få en morfinspruta och kunna sova, eventuellt kunde igångsättningen bli dagen efter (på måndagen).

Skitförbannad igen - morfinspruta var det sista jag ville ha!

Men så kom vi in på söndag kväll (21 maj), och det visade sig att jag hade börjat öppna mig. Ingen morfinspruta här inte. Klockan var 12 på natten, och från ovan fick jag en enorm energi. Här ska det födas barn! Vi fick ett eget förlossningsrum med bad, jag fick vattenlavemang, sedan släckte vi ner och försökte sova.

Värkarna kom med 10 minuters mellanrum. Fram till 7 på morgonen upplevde jag aldrig värkarna som jobbiga. Marcus räknade varje värk, och jag kunde med lätthet andas igenom dem. Jag sov, åt mackor, drack nyponsoppa och tog ett bad (man får ju passa på – vi har inget badkar hemma).

Vid 7-tiden på morgonen kom min syster. Hon var vår doula och är även utbildad barnmorska. Värkarna började kännas av mer, men de var mer som tryck nedåt, ingen smärta. Nu upptäckte jag även lustgasen, men eftersom jag inte kunde andas i den takt jag ville genom masken så la jag ner den ganska snart. Jag badade, fick akupunktur, använde TENS och min värmedyna. Ingen värk var längre än 90 sekunder - det var bara att andas och räkna sekunderna.

Mellan värkarna så drömde vi om Den Perfekta Picnicen. Min målbild som jag hade målat upp på Profylaxkursen kom verkligen till användning. Min syster, pojkvän och jag planerade allt i detalj. Vad vi ska grilla, vilken sås vi ska ha till köttet, vilket vin vi ska dricka. Jag kunde nästan känna doften av grillen, höra hur barnen badade och känna smaken av vinet.

Jag låg länge i badet, i flera timmar faktiskt. Krystvärkarna kom när jag bara var öppen 8 cm och jag fick stränga order om att INTE krysta. Så jag skrek. Jag skrek för kung och fosterland. Och jag grät. All kraft och all styrka kom ut genom munnen. Att tro att man kan andas igenom en krystvärk är befängt. Styrkan är så övermäktig, så stark och så omtumlande. Det var bara att gilla läget, att acceptera kraften och få ut den.

Marcus låg bakom mig badet. Barnmorskan visade hur vi kunde känna huvudet med fingrarna. Och där, långt inom mig känner jag ett hårigt huvud! Jag grät ännu mer. Herregud, vi ska få barn. Och mitt barn har ett hårigt huvud!!

Klockan 11.50 gick vi upp ur badet och jag sattes på en förlossningspall. Marcus satt på en stol bakom mig. Och dessa krystvärkar… tog fullständigt över hela min kropp… Jag krystade, och skrek, krystade och skrek. All kraft nedåt. Hakan mot bröstet. Känna vågen. Underlivet brann och jag höll en varm handduk mellan benen under värkpauserna.

En kvart senare så rinner hon plötsligt ur min kropp. All kraft rinner ut med henne. Det bubblar mellan benen. Värkarna är borta och vi får en varm, blöt bebis på mitt bröst. Hon har massor av mörkt, lockigt hår. Och hon skriker. Hon skriker för kung och fosterland och jag skrattar för hon har ju bara tagit vid där jag slutade.

Det bubblar till igen mellan benen och moderkakan far ut. Jag känner en enorm lättnad. Magen är lätt som en fjäder och det känns som om jag kan flyga.

Marcus gråter. Jag är mest förundrad. Jag kan inte gråta. Hon är bara så otroligt självklar. En känsla av ”Där är hon ju”, liksom. Det är måndag den 22 maj, klockan är 12.05. Vi har blivit föräldrar.


Att föda barn är det absolut häftigaste jag någonsin varit med om. Aldrig någonsin har jag känt mig så levande. Det var så många krafter som tog över kontrollen över min kropp och det var bara att hänga med. När vi åkte från sjukhuset kramade jag all personal och lovade att föda minsta fyra till barn.

Nu efteråt kan jag tycka att det är synd att det är så stor fokusering på SMÄRTA vid förlossningsförberedande kurser. Jag upplevde aldrig någon smärta. Men jag upplevde krafter och tryck. Det var bara att gilla läget, gilla krafterna och hänga med.