Positiv visualisering och rätt andningsteknik var guld värt under förlossningen

2006-02-09




Innan jag gick kursen var jag ganska orolig inför förlossningen. Av en vän hade jag hört att profylaxandning var jättebra, så jag pratade med min barnmorska om detta, som tipsade mig om Anna´s profylax. Det var väl investerade pengar att gå kursen - efter kursen kände jag ingen oro alls - tvärtom var jag riktigt laddad! Förlossningen var tuff och det gjorde mer ont än jag kunnat föreställa mig, men jag tyckte jag hade väldig nytta av andningsteknik och positiv visualisering som jag lärt mig på kursen. Framför allt kände jag att jag klarade av smärtan hemma på ett bra sätt genom att fokusera på andningen genom värkarna. Med hjälp av andningsteknik och TENS klarade jag av att vara hemma ganska långt in i värkarbetet. Jag var öppen 5 cm med täta och kraftiga värkar på 1 min med bara en minuts uppehåll när vi till slut åkte in. Barnmorskan var imponerad över att jag klarat av att vara hemma så länge med de värkarna. Ganska snart räckte det inte med bara andning utan jag kompletterade med lustgas. När jag öppnat mig till 8 cm tog det plötsligt stopp och efter 3 timmars kraftigt värkarbete där värkarna mer eller mindre gick in i varandra rekommendrade barnmorskan epidural. Jag hade tänkt att försöka klara mig utan epidural, men tvekade inte en sekund när frågan kom. Kunde inte för mitt liv tänka mig att man kunde ha så ont! Någon jättebefrielse kommer jag inte ihåg att det var, har nog en lägre smärttröskel än jag först trodde. Men den positiva visualiseringen som jag lärt mig på kursen hjälpte mig genom hela förlossningen. Jag tänkte att jag måste bara igenom detta, jag måste få ut bebisen - det var det enda som gällde. Jag såg framför mig hur bebisen låg på magen, det var bara att genomlida smärtan, för det skulle ju komma något positivt ut av det. Och det gjorde det. När jag fått epidural öppnade jag mig till fulla 10 cm på 30 minuter (!) och värkarbetet fortsatte. Nu trängde bebisen vidare ner och efter 1,5 timme fick jag krystvärkar. Jag kom ihåg hur jag skulle krysta efter vad jag lärt på kursen och det var till god hjälp eftersom jag var ganska utmattad vid det laget. Efter 50 minuters krystvärkar klockan tio i fem på morgonen tittade hon ut, vårt lilla underverk Linnéa! Hon skrek direkt och var lite blå och såg lite tilltryckt ut när hon kom ut - men ändå så fin. Känslan av att ha henne i min famn på magen var obeskrivlig. Plötsligt var alla värkar borta och där låg hon vid mitt bröst och ammade. Så fantastiskt!! Vilken glädje! Och så stolt jag var över mig själv att jag klarat av att få ut henne! Jag har hunnit med en del under mina 34 år i livet - men detta var störst av allt!