När Edvin kom till världen!

2006-01-29




En måndag mitt i januari var vi på rundvandring på BB på Danderyds sjukhus. Det var väldigt givande och när vi gick därifrån kändes den förestående förlossningen mer spännande än läskig. Många som var med på rundvandringen verkade väldigt oroliga och nervösa och hade miljoner frågor. Jag och min sambo kände oss lugna och förväntansfulla. Vi hade tidigare gått "Annas profylax" och en bra föräldrautbildning så vi kände oss ganska pålästa.

Natten till tisdag gick så vattnet halv tre på natten. Det började sipprande när jag satt på toaletten och jag började ana vad det kunde röra sig om. När jag sen reste mig upp var det inget tvivel, det var en kaskad av vatten som kom. Blev trots allt lite nervös då jag förstod att nu började det! Det kändes helt overkligt att ringa förlossningen mitt i natten och berätta att vattnet gått. Nu fanns det ingen återvändo!

Ringde till Danderyd. De hade fullt till morgonen så jag blev anvisad att ringa KS istället. Vi fick en tid att komma in för en koll klockan åtta. Min sambo vaknade av att jag pratade med någon i telefon om att vattnet hade gått och efter det var det ju omöjligt för någon av oss att somna om. Vi packade väskan istället, som vi inte hade hunnit göra än, för att sedan lägga oss att vila. Värkarna var nu som en molande mensvärk ungefär. Inte alls direkt smärtsamma. men på morgonkulan satte jag iallafall på mig TENS-apparaten som jag hyrt.

Efter kontroll på KS fick vi åka hem igen. Nu började värkarna bli kraftigare och vi profylaxandades och körde TENS och det gick bra fram till tolvtiden ungefär då jag började känna att jag ville åka in. Vi ringde KS, men nu visade det sig vara fullt, i hela Stockholm dessutom. Vi blev anvisade till BB i Södertälje vilket i detta läge kändes som världens ände, men det var lite trafik och taxiresan gick snabbt.

Väl på BB var jag öppen 3 cm och det gjorde rejält ont. Jag hade trots andningen svårt att slappna av och började med lustgas. Öppen 5 cm stod jag inte ut längre. Värkarna gick i varandra och jag upplevde inte alls att jag hade några vilopauser, dessutom hade jag svårt att få kläm på lustgasen. Det var svårt att tajma in när jag skulle börja andas för att kapa toppen på värken. Jag hade föreställt mig att värkarna skulle följa mer ett schema med ett visst antal minuter mellan då jag kunde slappna av, men det kändes mycket mer intensivt än jag kunde föreställa mig. Epiduralen blev min räddning! Gud, vilken befrielse när den började verka. Jag kunde vara uppe och gå (vilket var omöjligt då jag hade så fruktansvärt ont), jag kunde äta och jag kunde sitta på Pilates-bollen och gunga. Nu kändes det roligt att föda barn.

När det sen blev dax att krysta hade epiduralen slutat verka men då upplevde jag inte att jag behövde den. Visst gjorde det ont, men det onda försvann i kraften och trycket när man kunde krysta sig genom värkarna. Efter en halvtimme såg vår lilla Edvin dagens ljus! Det gick så mycket fortare än jag kunnat ana.

Profylaxandningen använde vi oss av under hela förlossningen. Den hade vi verkligen nytta av. Speciellt bra var det i början av öppningsskedet.