Mitt livs häftigaste upplevelse

2005-10-08
Trine



Jag har hela tiden sett fram emot förlossningen och varit på väg att bli snuvad på den eftersom min bebis låg i säte. Efter misslyckat vändningsförsök (Aj!), viktskattning på bebisen och bäckenröntgen visade det sig vara fullt möjligt för mig att föda vaginalt. Vad glad jag blev!

Tisdag morgon (en vecka innan beräknad ankomst) vaknar jag av vad som känns som kraftig mensvärk och tänker ”Hoppsan, nu var det visst dags!” Min man går till jobbet med mobilen klistrad i handen. Efter samtal med barnmorskor (plural!) visar det sig vara fråga om förvärkar eller även kallade pinvärkar. Jag har tydligen inte tillräckligt ont! Dessa pinvärkar fortsätter dygnet runt fram till fredag morgon. Djupandningen gjorde att jag klarade dessa utan allt för stor ansträngning.
Fredag morgon håller jag på att bli tokig av att ha ont och att det inte händer något. Jag går en timmes promenad med vovven och börjar därefter storstäda hela huset. Vid 15.30 förstår jag vad barnmorskorna menat när de sagt ”Du känner när det är på allvar!” OJ! Det kändes som någon körde en motorsåg rakt över magen/ljumskarna på mig! Med hjälp av mellanandningen klarade jag av dessa sammandragningar. Jag blev glad och lättad när jag förstår att väntan på att få se mitt lilla barn börjat närma sig sitt slut men inser också att smärtan är av en sort som kommer att kräva all min styrka för att uthärda. Sammandragningarna varar fram till 17.00 när de helt plötsligt bara slutar. Jag bryter ihop och är otröstlig. Jag vill ha min bebis nu!!!!!!!
Vid 20.30 börjar sammandragningarna igen. De kommer smygande och ökar snabbt i smärta. Jag stöder mig mot soffans armstöd samtidigt som jag vickar höfterna från sida till sida. Nu är det både mellanandning och snabbandning som gäller. Jag hade inte övat fullt så mycket som jag trodde skulle behövas men känner att andningen sitter i ryggraden när smärtan kommer. Vid 00.30 ringer jag in och frågar om det kanske kan vara dags att komma in nu. ”Du känner själv när det är dags.” Jag som inte fött barn innan blev som tokig och ropade i luren: ”Nu är det f-n i mej dags!” Jag går och kissar innan jag sätter mig i bilen och när jag reser mig från toan går vattnet. ”Shit, va häftigt!” var tydligen vad jag ropade när detta hände. Jag har lite minne av det själv. Vi är inne på förlossningen i Helsingborg 01.10. Från parkeringen och upp till 2:a våningen hinner jag få 4 sammandragningar när jag även kände att jag behövde göra ”nummer 2”. Jag började förstå att barnet verkligen var på väg.
Efter undersökning visar det sig att jag är öppen 8 cm! Min man frågar hur lång tid det kunde vara kvar tills barnet var ute och fick svaret ”Här var det mesta redan gjort så jag skulle tro 2 timmar.” Då inser jag att den stora kulan i min mage verkligen skulle ut. I någon sekund tvekar jag över om jag verkligen vill vara med om detta eller om jag hellre vill åka hem och äta upp godiset som står kvar på soffbordet där hemma.
Värkarna varar ca. 1 minut och min man andas genom varje värk tillsammans med mig, påminde mig att släppa lustgasen efter några inandningar när smärtan ökade för att bara andas snabbandning. Jag klarade av smärtan mycket bättre när jag inte försökte använda lustgasen genom hela värken.

Min förlossning var det häftigaste och vackraste jag någonsin varit med om. Aldrig har jag känt mig så stark som då. Min kropp visste vad den skulle göra och genom att använda profylax andningen störde jag den inte.

Med andning och lustgas födde jag 02.54 den 7: e maj världens vackraste flicka.
Hon vägde 3335 g och var 49 cm lång.
Hon kom med sin söta rumpa först och sitt himlarämnande vackra ansikte sist.