Tur!!

2005-09-25
Glad mamma



Har du mest hört rysarberättelser om fruktansvärt jobbiga förlossningar? Muntra då upp dig med den här! Vi hade verkligen tur – och mycket glädje av Annas profylax!

Vi gillade kursen skarpt. Jag kände mig glad att få konkreta redskap att möta smärtan med, och min man - som i början av graviditeten nervöst tyckt att borde inte hans kvinna snittas ändå; är det inte väldigt omodernt med smärta? – blev mycket lugnare. Kursledaren Camilla var fantastisk. Rolig, engagerad och pedagogisk.

En vecka över tiden är jag (redan) superotålig. Tre smygstarter, tätare och starkare men inte smärtsamma sammandragningar, har det varit under veckan. Varje gång har det hela återgått till normalläge (dvs en sammandragning per halvtimme ungefär) efter en halv dag eller så. SUCK!!

Vid 3-tiden en söndagsmorgon, åtta dagar efter planerat datum, vaknar jag av en sammandragning. ”Den där gjorde faktiskt lite ont”, tänker jag uppmuntrad. De fortsätter i samma stil en gång i kvarten och vid 7 väcker jag maken: Nu är det nog faktiskt igång. Det borde i vart fall hända de närmaste två dygnen… Vi hade gott om vänner som haft utdragna förlopp, så vi visste att detta kunde ta tid.

Under dagen blir värkarna tätare och något starkare, men både frekvensen och kraften varierar mycket. Smärtan känns i stort sett enbart i korsryggen, och är inte värre än att jag lätt kan hantera den med andning och massage. Min man trycker kraftigt med fingertopparna, liksom ”spelar” i nederdelen av ryggen och det känns bra. Jag mellanandas och lättandas ibland när det känns som mest. ”Ska det här hålla på i 48 timmar kommer jag hinna bli rätt less…” tänker jag lite trött. Vi går en kort promenad till affären – det sägs ju vara bra att röra på sig – och jag får massage stående mellan hyllorna. Maken muntrar upp mig med att köpa två paket lufttorkad skinka, som jag längtat efter hela graviditeten. ”De här kommer du garanterat hinna äta innan de går ut!”

Vi äter pasta till lunch, värkarna kommer med ungefär fem minuters mellanrum. När jag går på toaletten vid 13-tiden är det lite blod i trosorna. ”Blod = åka in för kontroll”, tänker jag, inte särskilt orolig utan snarare tacksam för en anledning att undersöka hur långt det hela har kommit. Visst HAR förlossningen faktiskt börjat…?

Vi kör till sjukhuset med vår väska, det är inte långt, och min man lämnar mig vid ingången medan han parkerar. Jag tar en värk stående där, inga problem. Vid 13.45 går vi in på avdelningen och förs till ett förlossningsrum där jag kopplas till CTG-apparat. Allt ser fint ut, konstaterar en barnmorska, och värkarna är definitivt värkar. Byte till kvällspersonal pågår just, så jag får vänta lite till på undersökning. Nu gör det ondare, och jag börjar fundera på lustgas men det känns inte värt att ringa på någon som kan slå på apparaten – så smärtsamt är det inte. Maken följer intresserat värkarna på CTG:n och masserar vidare.

Vid 14.45 kommer vår barnmorska och undersöker. ”Jaha”, säger hon. ”Den här blödningen är helt normal, det är från uppmjukningen av livmodertappen. Du är öppen nio centimeter, så om du orkar är det bra om du går runt lite här i rummet, så går nog vattnet snart.”

Va?
NIO?
Centimeter?

Min man och jag bara stirrar på varandra, vi nästan skrattar. Är det så gott som KLART??

Han går och lägger på mer parkeringspengar, jag får en sjukhusskjorta och ett par nättrosor med stor binda i och börjar vagga runt i rummet. Tänker igen på lustgasen, men den är ju vid väggen och jag ska gå runt, så… Äsch, den får vänta. Jag är jättetörstig av all andningen och dricker saft, vatten, äter ostsmörgås. Vid det här laget börjar jag känna mig lite avskärmad, djupt koncentrerad under värkarna, blundar och andas, och ju tätare de kommer desto mer tid har jag förstås ögonen slutna, fokuserad på min kropp. Men hela tiden vet jag vilka som är i rummet, känner massagen, kommunicerar i korta meningar med barnmorskan.

Plopp. Där går vattnet. Och omedelbart får jag en krystvärk, ett starkt tryck som påminner om, ja, precis som många sagt, att behöva gå på toaletten. Automatiskt går jag över till att flämtandas. Fler krystvärkar kommer, ännu starkare, jag förstår att det går fort och tänker bara på att flämta, flämta, flämta för att inte skynda på förloppet, hur ska kroppen hinna tänjas ut?? Nu vågar jag inte prova lustgasen, tänk om jag tappar koncentrationen på flämtandet när jag har masken mot ansiktet?

Barnmorskan frågar om jag tänkt mig att föda i någon särskild ställning, jag säger att jag föreställt mig stående på knä men att det mest känns krångligt nu. Lägger mig halvliggande på britsen, ser hur barnmorskan och sköterskan gör sig redo, handskar på, lampa fram.

Tappar greppet om flämtandet när trycket blir riktigt starkt, det blir till ett skrik istället. ”Andas, andas”, manar barnmorskan som håller emot när dotterns huvud tränger ner. Maken får titta, jag får känna med fingrarna. ”Hon ser jättesmart ut!” skojar han, personalen skrattar och jag kan le lite.

Känner hur jag töjs ut, det bränner, svider, svårt att flämta. Ett ögonblicks avslappning när huvudet glider tillbaka lite, och så smärta igen, nu kommer hon – först huvudet, sedan hela kroppen. Slurp, säger det, och så lyfter barnmorskan upp henne, och hon skriker för full hals och är förtöjd vid mig med navelsträngen och allt jag kan tänka är precis det jag säger: ”Var kom hon ifrån?!”

Vi trodde att vi skulle storgråta, rörda till tusen, när vi mötte vår dotter. Istället skrattade vi. ”Redan klart? Kunde det gå så här enkelt? Fantastiskt!” Klockan är 16.30.

Lustgasen fick jag lite användning för när bedövningssprutorna sattes, för några stygn fick det bli. Men läkningen har gått bra. Dottern är underbar, förstås.

Vi ser tillbaka på en riktig drömförlossning.