Hur gick det då?

2005-05-23
Gabriella



Hej!
Jag och min man gick profylaxkurs med Linn i januari/februari (var det väl?). Till att börja med vill jag säga Tack! Kursen var en jättebra förberedelse. Det var skönt att veta ungefär vad som kommer hända och ha verktyg för att hantera det. Vi kände oss lugna och trygga när förlossningen närmade sig och en stor del av förtjänsten är Linns! Jag lovade att jag skulle berätta hur det gick, eftersom jag hade lite struligt att öva på mellanandning och lättandning. Jag höll mig gärna fast vid min yogadjupandning, hoppades att den skulle räcka men oroade mig samtidigt för vad som skulle hända om den inte gjorde det.

Nå, de dåliga nyheterna är att djupandningen slutade räcka till redan en och en halv timme efter att vattnet gick och värkarna drog igång. De goda nyheterna är att det berodde på att då var förlossningen nästan över... Den varade nämligen bara drygt två timmar! Problemet var att ingen undersökning hanns med, så jag visste inte förrän krystningen satte igång att det gått så fort. Där låg jag (hade tänkt vara upprätt men det funkade inte för mig så jag låg på sidan) och trodde att jag fortfarande var i början, i den lätta fasen av något som skulle vara i 15-20 timmar. Och förfärande snabbt visade det sig att djupandningen inte räckte till! Att gå över till lättandning gick automatiskt, så det hade jag inte behövt oroa mig för. Men jag kände att jag förlorade kontrollen och att jag inte klarade att möta värkarna fullt ut och det var jobbigt. Om det var så här svårt i början, hur svårt skulle det inte bli sedan?!

När den första krystvärken kom tänkte jag "jaha, jag kan inte slappna av, och nu får jag någon jäkla kramp också". Fördelen med det missförståndet var att jag lyckades andas mig igenom både den och nästan hela nästa värk, i stället för att krysta... När undersköterskan kom in i slutet av den andra krystvärken sade hon "jösses, du krystar ju". Då blev allting tydligt för mig. Jag hade inte alls förberett mig för dåligt och jag hade inte alls 15 timmar okontrollerbar smärta framför mig. I själva verket hade allt gått strålande och jag hade bara det roliga kvar. (Där fick jag! Jag trodde verkligen att jag gått in i det hela förutsättningslöst, att jag hade koll på alla möjliga scenarier. Men just denna variant hade jag missat helt.)

Det blev ett snabbt krismöte bland personalen (de var ju inte heller beredda på min racerförlossning). En annan barnmorska än den tänkta ryckte in och hjälpte mig genom resten av krystningen, som klarades av på sju minuter. Och nu sitter jag här med mitt lilla varma knyte i famnen. Hon fyller 6 veckor idag och är naturligtvis alldeles alldeles underbar, världens vackraste barn faktiskt! :-)

Tack för hjälpen, och påminn gärna dina kommande elever en extra gång att verkligen bara ta en värk i taget. För man vet inte alls hur många det är kvar!

Varma hälsningar,
Gabriella