Att andas ut en bebis

2005-02-16
Gisela & Johan



Lillkillen, Hannes som han heter, är född den 7 september kvart i tre på morgonen, två veckor över tiden! 3955 g och 49 cm.

De första smygande värkarna kommer redan en vecka innan, lugna men påtagliga och relativt regelbundna. Håller på i ett par timmar, med ca 10 minuters mellanrum, tillräckligt för att få hoppet att vakna. "Det kanske, kanske är dags nu!", tänker vi varje gång men neejdå!

Såhär håller det på kväll efter kväll, så när det sedan börjar denna måndag tror jag inte att det verkligen är på riktigt. Värkarna smyger sig på mig under dagen och vid nio tiden på kvällen tar vi, Johan och jag, hunden på en promenad för att "känna efter" så att säga! Då startar det! Vi går en liten runda i sakta takt och då vi kommer in vid halvtie snåret ringer jag Huddingesjukhus för att förvarna dem om att vi dyker upp där någon gång under natten! Jag vilar en stund, har värkar med ca 5 minuters mellanrum och djupandas, allt känns lugnt och jag ser verkligen framemot det som väntar, tack vare Mickan, vår kursledare!!! Går och tar en dusch, värkarna kommer allt tätare nu, med 3-4 minuters mellanrum! Johan "klockar"! När jag duschat klart blöder jag lite och jag ringer Huddinge igen. Där har de en så pass lugn kväll att de råder oss att komma in, för koll iallafall. I bilen får jag ta till mellanandning.

Vi får ett eget rum med en gång. Barnmorskan undersöker mig och ve och fasa, jag är endast 2 cm öppen! Klockan är tio i 12 (23:50) och Johan och jag konstaterar lite besviket att det här det kommer nog att ta hela natten! Ångrar att vi åkte till sjukhuset men eftersom vi är där bestämmer vi oss för att stanna! Jag går och ställer mig i duschen igen och Johan fortsätter "klocka" värkar! De kommer allt tätare och blir hårdare och längre. Jag blandar lite mellanandning med lättandning och när jag en dryg timme senare stiger ur duschen lättandas jag för fulla muggar. Undrar i mitt stilla sinne vad i hela fridens namn jag skall ta till när det blir riktigt jobbigt men jag fortsätter lättandas, för värkarna kommer tätt och är starka och långa.

Jag börjar andas lustgas strax före halv två och den tillsammans med lättandning gör att det känns okej. Är fortfarande orolig över hur jag skall klara av de sista centimetrarna när jag redan nu lättandas för eftersom det endast gått två timmar sen vi kom in, tror jag att jag endast är öppen kanske 4-5 cm och vid två undersöker barnmorskan mig igen! Kan du tänka dig? Jag är öppen 9 cm! Här går det undan och 45 minuter senare är han ute, vårt lilla underverk! Barnmorskan konstaterar lite förundrat att " Du andades ut din bebis du" och hon tycker att allt verkligen gått bra. Under hela tiden var bebisen syresatt och hjärtljuden var bra.

Vilken upplevelse! Att det kunde vara så härligt, häftigt att föda barn, det hade jag aldrig trott, inte med de erfarenheter jag har sedan tidigare. Johan är helt förundrad, för med Linus, vår fyraårings skräckupplevelse till förlossning i tankarna kan han nog inte riktigt förstå att det kan gå så fort och bra! Efter denna underbara upplevelse har jag verkligen marknadsfört er bland mina bekanta som funderar på att skaffa barn!

Så igen en gång 1000 tack för en fantastisk kurs den var värd varenda krona och mer där till! Vi drar fortfarande på smilbanden då vi tänker på den brölande hjorten med gorilla hållning!?!!

Som vi ju redan visste under graviditeten så föddes Hannes med klumpfot så dehär första månaderna har varit präglade av täta besök på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där har vi blivit omhändertagna av en alldeles underbar personal. Inga klagomål på svensk sjukvård från oss inte!

När Hannes var en vecka började man gipsa benen och detta pågick i tre månader. Gipset var egentligen en plastlinda som vi tog av här hemma, för att på så vis kunna bada honom innan vi åkte in för att gipsa om, vilket gjordes en gång i veckan. När han var sex veckor gjordes ett litet kirurgiskt ingrepp, dvs man skar av hälsenan för att få den förlängd. Att lämna min sexveckors bebis nersövd i operationssalen var inte roligt men det måste göras så det var bara att bita ihop! Nu har Hannes benskena som han tillsvidare har i stort sett hela tiden men när han börjar stiga upp kommer skenan att användas endast nattetid. Allt detta bekommer inte honom nämnvärt, han vet ju inte om något annat, tror nog att alla har skenor på sig.

Tyvärr måste det dock göras ytterligare en förlängning av hälsenan så Hannes kommer att opereras igen om en dryg månad. Ser framemot att få den ur världen och troligtvis -får vi verkligen hoppas- så kommer det inte att bli några flera operationer.

Hannes är en glad liten kille, skrattar och ler mest hela tiden men så har han tre fantastiska storbrorsor som tävlar om hans uppmärksamhet.

Om några föräldrar på kursen väntar barn med klumpfot, och vill prata med några som redan gått igenom det, så är det helt okej att ta kontakt med oss - våra kontaktuppgifter finns på Profylaxgruppen.

Hälsningar, Gisela (och Johan)
samt Hannes förstås!