En enormt stark upplevelse

2004-12-06
Cathrine, David och lilla Amanda



Nu 7månader efter förlossningen har vissa fragment glöms bort, men jag har allt nedskrivet i en dagbok till våran lilla tös som hon kan läsa när hon själv vill i framtiden. Jag minns fortfarande starkt doften och känslan av att hålla i sitt barn när hon kommit ut. Den känslan av lycka kommer alltid finnas kvar hos oss. När jag böjde mig ned över henne (stod på huk) och tog upp henne i mina armar. Det var ett stort ögonblick i våra liv. Något enormt starkt att få dela tillsammans. Jag pussade henne över hela ansiktet (på korten vi sedan framkallade är jag helt blodig i ansiktet) och andandes in hennes doft. Allt blev så primitivt på ngt sätt och min man fick inte fram ngr ord, han liksom grät och skrek på samma gång. Jag var helt stum länge. Kanske också av chocken över smärtan jag fick uppleva. Men nu när jag berättat om våra första känslor för detta mirakel, skall jag berätta mera om detaljerna;

På kvällen den 18 april 2003 började mina första värkar komma i gång. Jag hade gått både på yoga, profylax och läst på om alla olika faser etc. Så jag var väl förberedd, på ngt som jag inte på något sätt egentligen kunde läsa mig till. Men jag fungerar så att jag vill försöka ha koll på det okända och jag vet att det skulle inte vara likt mig att komma oförberedd till en sådan här stor händelse. Jag ville inte springa maraton utan att träna, som min profylaxkurs-ledare utttryckte sig. Visst hade Amanda kommit ut på ett eller annat sätt även om jag inte var förberedd, men jag och min man är säker på att upplevelsen inte skulle ha varit så positiv då som den nu blev.
Värkarna tilltog allt mera. Jag badade, tittade på video, fick massage av min man. Stod i olika ställningar som var bekvämma. Andades djupa långa andetag, in genom näsan och ut genom munnen. Åt och drack för att få energi. Försökte sova men det är inte lätt när man är så nyfiken på vad som väntar, nu skulle vi får träffa vårat barn (men hur länge skulle det ta?) som vi längtat efter så länge. Ivern/nyfikenheten var värre än 100st julaftonsmornar tillsammans. Hur skulle vårat barn se ut? personlighet? jag, allt tänker man ju på och fantiserar hur det kommer att bli. Klockan 04.00 på natten (den 19april) kunde jag inte ligga kvar i sängen längre, nu kom värkarna med 5-10 min mellanrum. Gick upp och satte på mig TENS-apparaten jag lånat hos sjukgymnasten. Profylaxandades hela tiden. Min man stöttade mig hela tiden och redan nu märkte man vilket otroligt bra team vi var. David var också glad att han gått kursen och lärt sig tekniken och de olika faserna.
Klockan 17.00 den 19april åkte vi in till förlossningen. Jag var nästan säker på att bli hemskickad eftersom jag kunde gå och prata hur bra som helst då. Andades hela tiden i baksättet på bilen och resan gick bra. Hade hört om hemska bilfärder där varje gupp varit en ren plåga, så jag blev förvånad över hur smidigt det kändes. Vi fick vänta ett tag i vänthallen. Fick en mugg för att gå och ta urinprov. Då gick slemproppen där på toaletten. På undersökningrummet konstaterade barnmorskan att jag var öppen 5-6cm. Vi blev så glada. Allt jobb hemma hade inte varit förgäves. Vilken lättnad!

Vattnet hade inte gått ännu och barnmorskan sa att barnets hjärtljud var lite höga. Därför ville de ta hål på fostersäcken så att vattnet gick, då hade de möjlighet att sätta en skalplelektrod på barnets huvud. Sagt och gjort, vattnet sköljde ned för mina ben. Nu blev värkarna mera intensiva, precis som jag läst om att de kan bli om vattnet går och barnets huvud då kommer längre ned i bäckenet. När vi låg på förlossningsrummet började värkarna göra riktigt ont jag var då öppen 7-8cm. Jag fick för första gången svårt att koncentrera mig på andningen. Min man blev nu mitt allt, han andades med mig i varje värk. Jag vet inte hur det skulle varit om han inte varit där. Andades in lustgas och bad om mera smärtlindring. Blev erbjuden EDA och sa JA TACK. Det tog ett tag innan narkos läkaren kom in och satte epiduralen. "nu kommer snart himmelriket" sa barnmorskan till mig, smärtan kommer att försvinna nästan helt av epiduralen. Jag väntade och kämpade, men smärtorna avtog inte det minsta tvärtom. Till slut skrek jag; "det måste vara ngt fel, det gör skit ont trots bedövningen". Då förstod man att bedövningen satt fel och inte hade verkat. Narkosläkaren tillkallades igen. Nu var jag mordisk "ta hit den där jävla doktorn" ville jag skrika. Doktorn var upptagen och det dröjde evigheter kändes det som innan han kom. När han kom konstaterades det att jag nu var öppen 9-10cm och det egentligen inte fanns ngn andledning att sätta bedövningen. I så fall bara för att jag skulle få vila en stund innan krystningen kom i gång. Jag ville ha bedövningen trots allt. Det var verkligen en enorm skillnad, som natt och dag. Det blev helt lugnt och jag kunde få ta igen krafterna.

Kände aldrig ngr krystvärkar, det var mera som att jag behövde skita eller ngt. Fick värkstimulerade dropp vid två tillfällen för att det första droppet rann ut på golvet (istället för in i mig) av ngn anledning. När du fick den där känslan av att behöva gå på toa skulle jag krysta. Barnmorskan stod och hejade på tillsammans med min man. Jag tänkte att det gick för fort, men jag gjode som jag blev tillsagd. Så på 4 krystvärkar var Amanda ute kl, 01.09 den 20april.

Jag var rörlig under hela förlossningen; stod upp, gick runt och prövade förlossning-pallen. Till sist hamnade jag på huk och födde så mitt barn. Det kändes bra att vara rörlig och det kändes som om det skyndade på förloppet. Barnmorskan sa att hon tyckte det var så fascinerande att jag hade energi att "hoppa runt" så mkt som hon uttryckte det. Vi fick två olika barnmorskor och vi var nöjda i det stora hela. Trots att epiduralen satt fel och att det första värkstimulerande droppet rann ut på golvet. Men främst av allt var vi nöjda med varann, att vi gjort det här tillsammans och fått uppleva ngt så stort ihop.

Krystningen gick över förväntan. Jag var enormt duktig tyckte min man som sagt det flera ggr efteråt hur imponerad han var av mig. Jag sa ingenting. Var helt fokucerad på att krysta så som jag lärt mig på kursen. Inte så som barnmorskan sa; "att jag skulle krysta så som man gör på toa". Det vet ju alla som gått kursen att det är inte så man krystar på bästa sätt. Nu efteråt tror jag att smärtan när huvudet pressades fram gjorde mig stum, jag blev nog chockad på ngt sätt.

Vi tittade intensivt på den "lilla" (4015gram) krabaten som låg där och var så fin redan från början. Så mkt mörkt hår hon har och så vacker hon är. Vi var helt i trans.

Efteråt fick jag sys x flera. Jag sprack mkt. Men idag är allt läckt och fint. Det är otroligt att kroppen kan återhämta sig så bra efter en förlossning med allt vad det innebär.

När vi ser tillbaka på förlossningen är det ett jätte-fint minne som vi fått dela tillsammans. Det har gjort att vi kommit om möjligt ännu närmare varandra. Nu är vi en familj. Allt är så overkligt på ngt sätt, det är det fortfarande. Men nu när Amanda 7mån börjat säga "mamma" och "Pappa", då har vi förstått allt mera att detta är faktiskt vårat barn. Det är inte en dröm. Den här underbara varelsen är här för att stanna.