Vi hade koll...!

2004-07-19
Fia & Viktor



Kvällen på min beräknade födelsedag låg jag på soffan (som så många andra kvällar i slutet på graviditeten...) och vid 19 fick jag en värk som var starkare än de förvärkar jag haft i dryga månaden innan bf. Tänkte att det kanske satt igång, men samtidigt så var jag så inställd på att gå över tiden att jag blev förvånad... Hur som helst visade det sig snart att det var värkarbetet som startat och efter ca två timmars ganska oregelbundna värkar ringde vi in till BB. De rekommenderade mig att lägga mig i badet och sa att det var ett bra sätt att se om det verkligen var värkar - antingen avtog det och slutade eller så fortsatte det. Det blev det senare och snart hade jag värkar som var mer regelbundna.

Från första värken profylaxandades jag och det fungerade verkligen! Efter badet ringde jag in till BB igen och berättade att värkarna var mer regelbundna och att jag trodde att det var dax. Men de sa att värkarbetet som förstföderska ska hålla på mycket längre än de tre timmar som jag gått igenom så det var bara att vänta. När jag lagt på luren kändes det ganska jobbigt och det dröjde bara tre värkar till tills jag ringde upp dem igen och sa att "vi kommer in nu"!

Fyra timmar efter det att den första värken kändes så ringde vi på klockan till BB och blev insläppta. När vi väl kom in på födselrummet hade jag ganska starka värkar och jag ägnade mig åt att stå och vagga höfterna och andas. Jag kommer ihåg att barnmorskan och undersköterskan kommenterade det och sa att det såg bra ut och att jag såg ut att ha koll på vad jag gjorde. Och det kändes det faktiskt som om jag hade, koll alltså!

När barnmorskan gjorde undersökningen för att se hur mycket jag var öppen så visade det sig att jag redan var öppen 8 cm! Helt otroligt, jag blev helt paff. Mycket med tanke på att jag inte tyckte att det varit speciellt jobbigt. Självklart gjorde värkarna ont, men det var inte alls ohanterligt tack vare andningen. Snart därefter fick jag lustgas och värkarna fortskred i ett par timmar.

Så var det dags för krystverkarna... Den här fasen var verkligen inte rolig. Men återigen är jag mycket glad över att vi gått profylaxkursen. När så vår fantastiska lilla dotter var ute var jag mycket glad över barnmorskans ord - jag hade inte spruckit någonting!

Det var mycket lärorikt på profylaxkursen. Min man hade koll på förloppet under förlossningen och kunde därför ta större ansvar och vara till större stöd för mig än vad han annars kunnat. Detta är både han och jag mycket tacksamma för… Vidare tycker jag att det var roligt och intressant att man fick så mycket annan kunskap under kursen. Allt som sas var till nytta dagen då vår dotter äntligen kom till världen.

Det har nu gått fem veckor sedan jag och Viktor fick vår lilla Molly och vi är världens lyckligaste!

Tack för hjälpen till en mycket bra förlossning!

/Fia