Wow, vilken upplevelse!

2004-06-05
Emma och Daniel
emmasvictor@hotmail.com


Hej Anna och Ulrika!

Min man och jag gick en helgkurs i Halmstad mars-04. Ett stort tack till er båda! Tack vare kursen kunde jag föda mitt andra barn helt utan smärtlindring med hjälp av profylaxandning och avslappning. Det blev en riktig drömförlossning – en upplevelse som jag inte ens trodde var möjlig då jag upplevde min första förlossning som outhärdlig och mycket jobbig. Jag skrek mig igenom den. Den gången använde jag mig av lustgas och pudendusblockad och jag minns inte så mycket eftersom jag fick blackout av lustgasen och hallucinerade.

Men jag gav mig tusan på att det skulle bli bättre den här gången och jag var mycket motiverad och målmedveten. Och allt blev precis som jag önskade! Jag blir alldeles hög och får världens kick varje gång jag tänker på den här förlossningen. Wow, vilken upplevelse!


Förlossningsberättelse

Bebisen var beräknad till den 20 maj och jag hade jättemycket förvärkar hela sista veckan. Flera gånger trodde jag felaktigt att förlossningen hade börjat, därför vågade jag inte riktigt lita på min kropp när de riktiga värkarna väl satte igång på förmiddagen lördagen den 22 maj.

Värkarna fortsätter under middagen med 4-7 minuters mellanrum. Jag djupandas. Ringer mina föräldrar för säkerhetsskull som kommer och hämtar vår dotter vid 14.30.
Jag blir lite ledsen när Alida åker, och framförallt blir jag väldigt stressad och orolig över att värkarna ska avta så att dom hämtat henne i onödan. Stressen gör också att värkarna snart avtar. Vi går en kort promenad för att få igång värkarna igen. Det hjälper inte mycket.

Vid 18-tiden bestämmer vi oss för att försöka med en färdknäpp, men det hjälper inte heller. Bestämmer mig för att försöka slappna av och strunta i alltihop. Det kvittar ju när bebisen kommer. Vid 19-tiden sätter värkarna igång med 6-minuters mellanrum, jag är dock fortfarande lite stressad.
Min man leder mig genom en avslappningsövning och då sätter värkarna ordentlig fart med ca 4-minuters mellanrum. Djupandningen känns ansträngd och jag får nästan mellanandas.
Vi packar det sista i väskan och jag äter lite fil och müsli.

Vid 20.30 ringer jag förlossningen. Har värkar var tredje minut som varar i 45 sekunder. Dom säger att jag kan göra i ordning mig och åka in.

21.20 skrivs jag in på förlossningen. Jag börjar att gråta så fort jag kommer in i förlossningsrummet (är sjukhusrädd och ville helst haft hemförlossning) och värkarna glesar självklart ut. Dom kör CTG och allt är normalt. Min man gör avslappning på mig under tiden och jag känner mig snart lugn och glad igen.

22.10 är jag öppen knappt 2 cm. Jag går och duschar och sedan passar jag på att vila lite.

23.25 Nästa gång barnmorskan undersöker mig är jag öppen 3 cm nästan 4. Jag blir jätteglad över vetskapen att förlossningen faktiskt är igång. Värkarna sätter mer fart igen. Vi går omkring i korridorerna på avdelningen. Jag mellanandas under värkarna.

Barnmorskan och undersköterskan låter min man och mig vara ifred nästan hela tiden. Skönt! Varje gång någon av dom kommer in så avtar värkarna, trots att jag trivs med dom båda två. Jag är lite orolig över att bli hemskickad eftersom personalen under flera timmar nog inte ser mig ha en enda värk, förutom på CTG’n.

01.20 sitter jag i duschen igen. Ställer mig upp under värkarna och vaggar med höfterna. Mellanandas samt duschar på magen. Känner nästan ingen smärta.

Jag slutar att duscha. Känner att jag helst vill lägga mig och sova. Andas bort smärtan under värkarna och tror att jag kommer att bli hemskickad när som helst eftersom värkarna inte känns jobbiga alls. Förra förlossningen upplevde jag ju smärtan under värkarna som våldsam och ohanterbar.

Vid 02-03-tiden är jag öppen 6 cm. Jag är förvånad över att det inte gör mer ont vid det här laget! Men jag jobbar ju hårt hela tiden, vaggar, lättandas, och peppas av maken. Han masserar mig och andas hela tiden med mig, ger mig dricka, påminner mig om att kissa, framförallt får han mig att slappna av. Vi samtalar normalt mellan värkarna och jag tycker att vi har det mysigt och skoj tillsammans. Jag är helt klar i huvudet och mår bra.
Barnmorskan vill att jag ska upp och gå lite med gåstol i korridorerna.

Vid 3.40 är jag öppen 7 cm. Barnmorskan undrar om jag vill ha en varm handduk, då kommer jag på att jag ju har en vetevärmare i väskan. Barnmorskan värmer den. Det är jätteskönt med värmen, framförallt för att det är så kallt på rummet (värmen krånglade).

De vaginala undersökningarna andas jag mig igenom. Andningen är väldigt effektiv och undersökningarna gör därför inte särskilt ont.

Under värkarna måste jag nu koncentrera mig till 100 % och fokusera på att slappna av och välja mina tankar. Jag föreställer mig att jag dyker ner under havet och simmar. Andningen går nästan av sig självt.
När värkarna blir riktigt hårda hjälper det inte längre att dyka ner och bara intala mig att det bara spänner i magen. Jag måste ha något annat att fokusera på också. Jag ber mannen att nämna saker som jag ska dyka ner och hämta på havsbottnen under nästa värk. På så vis kom jag att under förlossningens gång att samla ihop olika snäckor, mynt, fornminnesfynd, smycken, Nintendospel etc. Jag räknade upp och visualiserade för mig själv alla klockor och nyckelringar jag haft i mitt liv, olika krukväxter i vår lägenhet och jag försökte komma på namnen på alla katter i vår bekantskapskrets och liknande. Det viktiga var att hålla tankarna fokuserade på allt annat än smärtan.

04.25 har det tydligen inte hänt tillräckligt mycket. Är öppen 7,5 cm. Barnmorskan vill ta hål på hinnorna och jag går med på det. Är fortfarande ganska sömnig och längtar efter att bebisen ska komma ut. Barnmorskan har svårt för att få hål på hinnorna och rotar där nere länge och väl - tack och lov för profylaxandningen! Bebisen fick dock rispor på hjässan av virknålen.

När barnmorskan tagit hål på hinnorna blir värkarna så kraftiga att jag ibland har lust att ge upp, men jag vet av erfarenhet att det bara skulle bli värre då. Jag fortsätter att koncentrera mig, slappna av och andas. Jag tappar inte en enda värk under hela öppningsskedet.

Dom kör CTG och jag mår skit av att ligga på rygg. Värkarna är okej, men jag mår illa, blir alldeles varm och har frossa om vartannat. Jag tror att jag ska kräkas men jag gör aldrig det. Maken servar mig växelvis med den varma vetevärmaren och en kall blöt handduk. Det är skönt att vi är ensamma, jag har då möjlighet att vara fullt koncentrerad och slappna av. Min man känner mig utan och innan och vet hur jag vill ha det och han tar hand om mig bättre än vad någon annan kunde ha gjort. Jag känner mig helt trygg med honom.

05.20 frågar undersköterskan mig om dom ska ta in lustgasen i rummet. Jag säger nej eftersom det funkar jättebra att andas mig igenom värkarna. Dom vill ta in den ändå för säkerhetsskull för ett eventuellt senare bruk. Jag grymtar lite surt till svar och dom tar in den äckliga kräkgasen (som jag aldrig använde).
Värkarna är jättejobbiga och det känns skönt att gnida en kall handduk mot ansiktet.

Vid 05.45 känner jag för första gången att jag behöver barnmorskan och undersköterskan i rummet. Det trycker på bakåt och jag förstår att det börjar närma sig slutet. Jag säger till mannen att nu får dom komma för snart kommer bebisen. Han ringer på klockan och barnmorskan kommer och undersöker mig.
Säg tio, säg tio, säg tio! tänker jag för mig själv. Barnmorskan svarar som tur är att jag är gott och väl öppen 10 cm men att bebisen ska ner lite till. Jag får ställa mig bredbent på knä i sängen. Värkarna är jättejobbiga nu, inte bara smärtan, utan det våldsamma trycket neråt. Jag andas dock fortfarande mig igenom värkarna men kastar mig av och an.
Plötsligt blir jag illamående och får kräkas i en påse.

Barnmorskan frågar i vilken ställning jag vill föda barnet. Jag vill inte stå på knä eftersom jag inte vill att det ska gå för fort. Mannen påminner mig om att jag hade tänkt ligga på sidan.

06.10 lägger jag mig på sidan. Ser att barnmorskan sätter på sig förkläde och handskar. Jag blir glad och förstår att snart är bebisen här.

06.15 får jag krystvärkar och den våldsamma kraften och smärtan neråt känns nästan outhärdlig. Jag lättandas inte längre utan flämtar som ett djur, men jag skriker inte. Mannen säger till mig att jag hyperventilerar och jag svarar att det gör jag ju inte alls.

Nu tänker jag att jag har varit så duktig hela förlossningen så om jag gnäller tillräckligt ynkligt så låter dom mig nog slippa alltihop. Jag säger att jag vill ha bedövning för det gör så ont, och att jag vill och klarar inte mer nu. Får smått panik. Barnmorskan säger bara till mig att inte hålla emot utan låta barnet komma ut. Då provar jag att krysta och det känns jätteskönt. Mannen skvallrar till barnmorskan som säger att jag inte får krysta ännu eftersom det är en liten kant kvar.

När nästa krystvärk kommer tror jag att jag ska explodera eftersom jag är tvungen att hålla emot. Nej nej nej, klagar jag och försöker hålla emot med handen mot rumpan.
Ja ja, krysta då om du vill, säger barnmorskan. Och jag krystar allt vad jag kan, vilket faktiskt inte är speciellt ansträngande. Jag pustar, stönar, morrar och gruffar. Jag blåser ut luft hårt för att krysta rätt och i journalen står det att jag använder rätt krystteknik :-)
Jag har inte många krystvärkar innan bebisen är ute, allt som allt tar det tio minuter.

Det är första gången jag känner hur det känns under utdrivningsfasen eftersom jag använde pudendusblockad vid min förra förlossning. Jag har varit jätterädd för utdrivningen eftersom jag läst så mycket hemskt om hur ont det ska göra och hur det ska brännas i underlivet.
Men det bränns inte och det känns inte som en hockeyhjälm eller att bajsa ut en pappkartong, blomkruka eller vattenmelon. Det känns precis som en bebis!! Och det gör faktiskt inte speciellt ont. Jag känner bebisens huvud och den lilla kroppen passera inuti mig.
När jag krystat ut huvudet så tar krystvärken slut och barnmorskan ber mig vänta på nästa. Jag hör att dom säger till varandra att bebisen mår bra. Jag känner bebiskroppen inuti mig. Ascoolt! Jag flämtar och längtar. Så kommer värken och jag krystar flera gånger. Ut kommer vår lille gosse Simon, han väger 3190 g och är 48 cm lång. Jag är så lycklig! Gud vad skönt, gud vad skönt, upprepar jag bara hela tiden.

Moderkakan kommer ut som den ska och jag får sy en ytlig bristning med tre invändiga och ett utvändigt stygn. Det gör ont att sy trots att jag får bedövning.

Vi går hem efter bara sex timmar eftersom vi mår bra. Nu har det gått ett par veckor sen förlossningen, amningen fungerar bra och lille Simon är helt ljuvlig.