Det gick bra att föda i säte

2004-03-24
Anna Stenstam o Björn Svensson



Hej!
Det här hoppas vi når våra kursledare i Lund (januari 2004).

Vi vill bara berätta hur fantastisk vår förlossning var för oss eftersom vi båda tror att det till stor del kunde bli så bra p.g.a. att vi förberett oss med er hjälp. Vi skriver att den var fantastisk och det kanske låter konstigt, som om det inte var svettigt, kladdigt, smärtsamt och blodigt. Det är klart det var.

Först och främst är vi båda så glada över att vi födde vaginalt trots att vårt barn låg i säte och skulle komma med fötterna först. För att vi skulle få det var hennes och mina mått tvungna att vara inom vissa gränser, vilket de var. Men dessutom måste ju vi känna att vi vågade, att vi trodde det skulle gå. Alla sa ju att en sätesförlossning skulle vara ännu jobbigare än en "vanlig". Och jag var ju dessutom förstagångsföderska...

Att hon var normalstor och mitt bäckenmått inte för litet var ju faktorer vi inte rådde över. Lusten att föda hade jag alltid haft, men modet kom mycket från att vi gick kursen och att jag verkligen övade. Varje kväll innan jag släckte lampan i 10 minuter. Jag vet inte hur bra jag verkligen blev på att andas eller slappna av men jag vet att jag kände mig förberedd, och det gav mig mod.

På vilket sätt var det då fantastiskt?

Det var fantastiskt för att jag fick föda och slapp bli förlöst. Det fortsatte att vara mitt och Björns arbete, precis som det varit sedan dag ett. Med barn i säte står personalen beredd att gripa in och förlösa med snitt på ingen tid alls så fort det hela inte förlöper normalt. Det var tryggt med en så förberedd personal men jag ville inte att de skulle tvingas ingripa. Så blev det inte heller.

På nattens småtimmar, mellan 04 och 07, fick jag svårare och svårare att sova. Det var nog värkar men de gick så bra att bara andas bort, lungt och djupt. Klockan 08 (efter att Björn blivit väckt och fått duscha, något jag inte brydde mig om alls) var vi på förlossningen och jag sa som det var att det sipprat något som kanske var fostervatten under flera timmar och att jag nog hade värkar. Jag blev undersökt och meddelad att jag var öppen 4 cm. Det hade börjat. Vi packade aldrig upp vårt Alfapet...

Kursens drömförlossning blev min. Jag hade önskat att få klara mig på andning, avslappning och lustgas. Jag hade önskat att få känna att jag klarade den stegrande smärtan allteftersom den kom. Så blev det. Vi andades. Jag hörde barnmorskorna säga till varandra att jag var SÅ avslappnad mellan värkarna, och till mig att jag var SÅ duktig!

De hade läst på min "födelseplan"! Jag hade skrivit att jag trodde mig vara en person som mår bra av att höra att jag är duktig! Det stämde. Jag kände att jag VAR duktig, att jag nog var tillräckligt förberedd, att jag skulle klara detta! På två timmar hade jag öppnat mig de sex återstående centimetrarna. Vi hade använt lustgas men inte slutat använda andningsteknikerna utan kombinerat bägge.

När så krystvärkarna kom (helt utan den där vilopausen som vi hade läst om...) fick jag inte krysta. Det var ingen nyhet, vi hade ju hört på kursen att man ska andas genom den första värken för att inte brista så mycket. Men det var en nyhet för mig att jag skulle andas genom så MÅNGA värkar! Jag vet inte om det var speciellt många för att hon kom med fötterna först och det tog tid innan resten av henne sjönk ner, men det var det enda jag inte kände att jag var förberedd på.

Men ner kom hon tillslut, särskilt bra gick det när jag stog på knä i sängen. Föddes gjorde hon däremot i klassisk gynställning. Det var mycket bättre än jag trodde. Jag hade faktiskt inget val eftersom hon kom som hon gjorde, men jag tyckte det var bra. Det var lättare att krysta "som en sit-up" när man ändå var i en sådan position.

Efter att ha sett fötterna sticka ut i 20 minuter kom hon så, hela hon, klockan 11.18, efter ca fyra timmar på sjukhuset. Hon skrek, hon tog bröstet, vi fick kaffe.

Vad vi vill säga med det här, förutom TACK, är att det inte måste vara svårare eller mer smärtsamt eller komplicerat att föda ett barn som ligger i säte. Till de som går er kurs i en situation som våran vill vi helt enkelt bjuda på en historia av ett annat slag, som vi aldrig fick höra.

Anna Stenstam och Björn Svensson
föräldrar 2 februari 2004