POSITIVT ÖVERRASKAD!

2004-02-25
Karolina



Så här i eferhand har jag nästan bara positiva känslor när jag tänker tillbaka på förlossningen och det känns som att profylaxandningen var förutsättningen för att jag överhuvudtaget skulle fixa den. Kroppen skötte sitt och jag skötte mitt, hela tiden fokus på andning och avslappning. Hur skulle det annars gått, vad skulle jag gjort om jag inte hade haft andningen att fokusera på? Det kändes också tryggt att O (min sambo) hade samma kunskaper som jag inför förloppet. Han var envis med att påminna om att slappa av, och slappna av i munnen (svårt). Dessutom hade jag övat 2-minutersvärkar så mycket, att jag upplevde mina 60-90 sekunders som korta, fast de i själva verket var helt normala. Jag trodde att det skulle vara mer smärtsamt än vad det var. Min förlossning tog bara 5 h, vilket såklart också bidrog till den positiva upplevelsen eftersom jag aldrig hann bli riktigt trött och lyckades hålla modet uppe hela tiden.

Födde barn i november 2003 (10 dagar efter utsatt datum och då var jag MER än motiverad ) och gick kursen redan i augusti. Kursen gav mig en positiv bild och mer förväntan än rädsla inför förlossningen. Jag var ganska envis och övade några minuter, nästan varje dag. Främst för att jag hade lite svårt att klara 2 min mellan- och lättandning till en början. Men sen gick det som en dans.

Vaknade vid halvfyra och fick min första värk på toaletten (kanske hade jag haft värkar i sömnen för jag drömde att jag födde barn!). ”Visste” ju att förstföderskor har långa förlopp, så jag bestämde mig för att inte väcka min sambo utan låta honom vila. Kollade mellanrummen mellan värkarma och deras längd samt försökte slappna av med djupandning. Värkarna var ca 30-45 sek och kom med 8-10 min mellanrum. Jag tyckte det verkade tätt för att vara så tidigt.

Stod bara ut en halvtimme innan jag väckte O. Jag hade svårt att slappna av och tyckte inte att djupandningen kändes så bra. Var dessutom hungrig så O fick bre mackor och koka nyponsoppa. Spydde och rände på toa redan efter en timmes värkar. Ganska jobbigt att spy när man ska slappna av… Undrade om huvudet redan kunde vara så långt ner efter bara en timme, men avfärdade tanken. Åt sen lite nyponsoppa medan O bredde matsäck och packade och tog tiden. Jag hade redan 3 värkar på 10 minuter och värkarna var över 45 sekunder. Jag hade då varit vaken i ca 2 timmar.

O övertalade mig att ringa Förlossningen. Själv var jag så insnöad på att det var alldeles för tidigt och att man bara blir hemskickad om man åker in för fort. Ringde i alla fall Huddinge och sa att jag hade spytt. Barnmmorskan sa dock att man kan göra det av smärta och undrade om jag hade jobbiga värkar. Vad visste jag? Jotack, för mig var de ganska jobbiga, men det hade ju bara gått drygt 2 h så kanske var det lite tidigt att börja klaga...? Å andra sidan behövde jag redan andas mellanandning. Fick två värkar unde samtalet samt spydde. O tog luren och sa att han ville att vi skulle åka in. Vi var välkomna, det var lugnt på Förlossningen.

Nu undrade jag hur det skulle vara möjligt att klä sig och åka taxi. Fick några kraftiga värkar och andades mellan/lätt. Det kändes dock väldigt bra att ha andningen!! Oroade mig lite för vad jag skulle ta till sen, i det sena skedet eftersom jag redan ”förbrukat” mellanandningen. Tänkte att det garanterat fick bli all smärtlindring när jag kom in. Om det redan gjorde så här ont, hur ont skulle det inte göra sen? Samtidigt var jag övertygad om att jag inte var så mycket öppen, eftersom smärtan ändå var uthärdlig och jag hade hyfsat koll på läget. Upplevde mina värkar som ganska korta, men hade väldigt få värkpauser. Det kom liksom en kraftig värk, följd av en lite mildare, hela tiden. (Senare fick jag veta att en del av hinnsäcken låg och tryckte på min rygg, vilket gjorde att jag nästan aldrig var smärtfri).

Knackade på Förlossingen vid sjutiden efter en smått otrevlig taxiresa med spypåse, vattenavgång (hela byxorna var plask) och lättandning, lättandning, lättandning. Jag befann mig i min egen lilla värld och det funkade perfekt med andningen! Jag var totalfokuserad och aldrig rädd, vilket jag tycker är olikt mig. Jag som normalt mår dåligt av att se ett sjukhus.

Inne på Förlossningen blev det lite ”dramatik”. Jag var helt öppen när jag kom in (glad överraskning!!), men hjärtljuden gick tyvärr ner till 60 vid varje värk och det visade sig att barnet låg med ansiktet först, så man kunde inte dubbelkolla dess hälsa med skalpnål. Barnmorskan tyckte jag hade väldigt täta och kraftiga värkar för att vara förstföderska.

För säkerhets skull förbereddes jag för kejsarsnitt eftersom man inte visste om fostret skulle rotera och hamna i låst läge, pga att det låg så ovanligt. Fick krystvärkar vid kvart över åtta och andades bort dem som jag lärt. Efteråt fick jag veta att ansiktsbjudningar kan ta extra lång tid eftersom det är ett större område som pressas ut först. Jag krystade själv några ggr, men sedan togs beslut om tångförlösning eftersom de inte visste om barnet mådde tillräckligt bra. (Vid det laget hade jag undersökts av ett antal barnmorskor och både förlossnigsläkare och barnläkare stod beredda, så för O blev det en jobbig upplevelse, själv orkade jag inte ens tänka de hemska tankarna fullt ut. Jag bara andades på som en idiot och tänkte på min målbild).

Efter beslut om tång fick jag en bäckenbottenbedövning och i samband med den fick jag i förebyggande syfte värkstimulerande dropp för att undvika värksvaghet. Värkarna avlöste varann i stort sett utan mellanrum och ca 5 minuter efter bedövningen lades var vår pojke ute i det fria! Vi var rejält omtumlade och glada över att allt gått så fort och så bra till slut. Blodprov i navelsträngen visade att gossen haft tillräckligt med syre hela tiden.

Det enda tråkiga var att jag fick en stor bristning efter tången, något som jag fasat för inför föslossningen. Men med risk för att låta som en odrägligt överpositiv nyfrälst, så var faktiskt inte heller det så hemskt som jag befarat.

Våra barnmorskor var imponerade över hur bra andningstekniken fungerade och sa att de var glada att profylaxen var på väg tillbaka efter att ha varit ”omodern”. De talade även om att bjuda dit ”den där Anna” för lite undervisning!