En händelse att minnas med glädje!

2003-12-16
Maria Ahlberg
land11995@yahoo.com


Vid två-tiden på natten ringde jag förlossningen då värkarna var regelbundna och till min förvåning sa de att jag kunde komma när jag kände för det. De skulle skriva in mig med en gång så det var bara att komma in och jag behövde inte ringa. Var var förmaningarna att ta en varm dusch och alvedon??? Jag fick föreslå duschen själv… Detta tror man inte är sant efter alla tidningsrubriker om fullbelagda förlossningar. Senare visar det sig att vi kommer vara helt ensamma på hela förlossningen på HS!! Lite uppmuntran till alla oroliga!

När vi kommer in är jag öppen två centimeter. Jaha, ojojoj, då kommer det göra mycket ondare då, tänker jag.Jag hade börjat andas för länge sen men exakt vilken av andningarna jag låg på är svårt att säga men det var nog mer mot mellanandningen då. Jag skrivs in. Nu säger barnmorskan att jag måste ligga ner och det var ju det som vi hade lärt oss. Vila tills man är i den aktiva fasen, men hu, det gjorde ju så mycket ondare hemma att ligga ner men däremot kom värkarna mer sällan då (och det var lite det som var poängen, att vila livmodern, att ha kraftigare värkar mer sällan än tvärtom). Nu, när jag blev åtsagd att göra det gick det mycket bättre och plötsligt använde jag djupandningen igen. Jag sov mellan värkarna. När jag var öppen fyra centimeter skulle jag upp och röra på mig. Från nu och till krystvärkarna använde jag i princip bara min stora gummiboll som jag hade med mig och satt på (inköpt på Stadium för sjukgymnastik för min foglossning). Den var ovärderlig. Innan vi åkte in vågade jag nästan inte ta med den – kändes pinsamt att komma med den där stora röda saken som jag kanske sen inte ens skulle använda. Men nu är jag så glad för det. Man kunde sitta på den och rulla bäckenet och när värken var över kunde man rulla bak den lite och luta sig över sängen och sova. Man kunde också slappna av i benen eftersom de kunde man vika bakåt och ha lite hängande. Blev lätt för Johan, spänningskontrollören bara att kolla armarna. Nördlooken var infunnen. Liknande bollar var då inköpta till HS men hade inte kommit så jag fick alla som var inne hos oss att se dess nytta. Det var lite kul för alla frågade om den. Till och med i min journal står det om den…

Jag åt till och med lite lunch mitt i allt och jag som varit så beredd på att spy och fortfarande då var det. Hela tiden tänkte jag att det blir värre och fasade lite för att komma till de omtalade 7 centimetrarna och polokragen. Men jag tänkte inte så mycket på det utan var mest här och nu. En värk i taget och sen kommer den aldrig igen, vila när det går att vila.

Jag klarade att sova mellan värkarna nästan hela vägen till krystning men de sista två centimetrarna hade jag svårt att vara avspänd i värkarna – då gjorde det ONT. Nu krävdes definitvt lättandning det var svårt ändå. Men då Johan och jag tränat mycket andning ihop kunde han få min andning på rätt köl och det funkade helt ok. När krystvärkarna började hade jag varit inne i 10 timmar och det kändes som det hade gått fort.

Krystningen, hu, den hade jag inte övat lika mycket och den var svår och rent ut sagt struntade jag i allt vad jag hade lärt mig när jag väl var där. Jag mindes hur jag skulle trycka uppifrån och försöka vara avspänd mellan benen och helst i en upprätt ställning. Men och, vem brydde sig då? När de frågade hur jag ville föda sa jag att jag sket fullständigt i det bara jag slapp flytta mig, det var jobbigt att byta ställningar då tyckte jag. Men de tvingade mig på knä och lutad över sängkanten och det var ju skönt. Men krystningen i stort var bara en ända stor rädsla för den sista hockeyhjälmsstadiet. Jag ville inte dit, då glömde jag helt att vara i nuet där det faktiskt inte gjorde så ont. Snarare kämpade jag emot krystvärkarna. Dumt. MEN, en timme senare, kl 15, är prinsen Daniel född och det helt utan någon som helst smärtlindring. Måste verkligen tacka personalen på HS för att de verkligen lästa mitt förlossningsbrev om hur jag önskade att allt gick till. De peppade mig verkligen i profylaxen mm utan att direkt säga något om brevet.

Min förhoppning med kursen var att jag skulle slippa epiduralen men trodde väl att lustgas skulle behövas men det kom aldrig på tal och det gick väldigt bra ändå. Jag kan så här i efterhand också förstå att jag verkligen har UPPLEVT min förlossning och den är inte i en halvdimma som det kan vara om man har lustgas. Jag tyckte att de var de mest välinvesterade pengarna jag har lagt på något. Det blev en helt fantastisk förlossning och redan direkt efter kände jag (kanske inte helt normalt) att jag klart kunde göra detta igen. Däremot kom inte glädjen och förståelsen att jag fått ett barn. Det tog nog till dagen efter.

Den mentala biten att tänka att det inte är över förrän man är längre fram än födelsen var också mycket bra. Jag fick en hel del problem efter förlossningen och det gjorde också att jag inte kunde glädja mig åt Daniel på en gång. Jag fick ett hematon (blodblåsa) i slidan och den började göra vidrigt ont ca en timme efter förlossningen och det tog sju timmar innan de ens insåg vad jag hade så ont av. Och sy fick jag göra men det hade jag varit inställd på speciellt eftersom jag struntade i allt under krystningen.. Min målbild blev också mindre verklig under själva förlossningen och när de påminde mig om den i de jobbiga krystvärkarna blev jag bara irriterad och tyckte att den inte alls var verklig fastän den varit det tidigare. Så kan det gå men det var inget jag led av. Johan och jag förstod varandra väldigt bra eftersom vi hade diskuterat mycket och gått kursen tillsammans. Han förstod minsta nick eller skakning på huvudet för vad som var bra och dåligt vid ex. massage.

Jag gick även Elisabeth Serranders yogakurs för gravida (Det var där jag stötte på Anna som berättade om profylaxgruppen och en mer pappande och inspirerande kvinna får man leta efter) och jag tror att det var den som gjorde att jag klarade av att sova mellan verkarna så länge. Den gjorde att jag under flera veckor verkligen tränade avslappning intensivt.. Jag tycker att kombinationen var guld värd medan vissa kanske tycker att det är kaka på kaka. Beror kanske på vilken tid man har men jag var sjukskriven i över tre månader och tyckte detta var himla bra och kul. Båda kurserna har man ju nytta av i det vanliga livet också.