Härlig förlossning!

2003-12-02
Tea Gustavsson
teagustavsson@hotmail.com


Efter att ha gått den förlossningsförberedande kursen som anordnades av MVC kände jag mig smått panikslagen och kände att jag aldrig skulle klara det. Jag hade läst en del om profylaxandning och jag och min man bestämde oss för att anmäla oss till en kurs. Vilken skillnad! Efter avslutad kurs så kändes allt mycket bättre. Plötsligt hade jag en handlingsplan för vad jag skulle göra för att underlätta förlossningen. Jag hade kunskap om händelseförloppet och jag hade något konkret att öva på medan jag väntade.

Vi försökte öva andning varje dag och varje gång så nöp min man mig rejält i låret för att jag skulle öva att inte låta mig överrumplas av smärta.

Kl 02.30 dagen före beräknad förlossning vaknar jag av magont. Det känns mer som att jag är hård i magen än värkar. Går upp och sätter mig i soffan i väntan på att det ska gå över. Inom tio minuter gör det så ont att jag absolut inte kan sitta ner utan måste upp och vanka runt. Min man undrar lite försynt om vi inte borde irnga förlossningen men jag säger åt honom att gå och lägga sig igen och att det går över! Inte långt efter det hör han hur jag står och flåsar ute i vardagsrummet (jajamen, här används andningen) och går upp. Jag tycker att det i och för sig gör ont men inte så ont att jag inte står ut. Vi börjar klocka värkarna och de är mellan 1-1,5 min långa och det är 1-1.5 min emellan dem. Jag har helt glömt bort att det är dags att ringa när det är 3 minuter emellan så jag tänker att det är lugnt. Jag vägrar ringa förlossningen eftersom de säkert bara kommer att säga att jag lugnt kan gå där hemma och vänta.

Efter ca 1½ timme ger jag efter för mannens tjat och ringer till förlossningen. Jag säger att jag övat profylaxandning och hur jag använder mig av den för att klara av värkarna. Efter en stunds dividerande om hur vi ska göra så kommer vi överens om att jag provar att vara hemma en stund till men att jag får ringa tillbaka precis när jag vill. Det är ju ovanligt att förlossningar går så snabbt för förstagångare.

En kvart efter att jag lagt på luren går vattnet. Det har redan tidigare tryckt på ganska duktigt neråt men nu blir det ännu värre. Nu avslutas varje värk med ett rejält tryck så starkt att jag måste böja mig framåt. Avslutar också med ett stön/skrik, både för att det gör ont och för att det känns rätt att låta helt enkelt. Jag ringer tillbaka till förlossningen och min man ringer taxi. Det är inte lätt att försöka få på sig kläderna vill jag lova när man har så täta värkar. Det tog ett tag innan jag lyckats få på mig kläderna och ta mig ner till taxin. Har väl vid det här laget väckt grannarna eftersom jag måste stanna vid varje värk och andas igenom den samt skrika lite på slutet.

Taxichauffören hade för bara några veckor sedan kört sin egen fru till förlossningen så han kände igen skriken. Som tur var är det mitt i natten och ingen trafik. Tycker ändå att det tar alldeles för lång tid till sjukhuset. Känner hur jag blöter ner hela baksätet med fostervatten men vad ska jag göra? Orkar inte ens be chauffören om ursäkt.

Väl framme så ser jag inte dörren in till förlossningen och undrar panikslaget avr dörren är för jag kan inte ta mig så många meter. Dock är den precis bredvid mig så jag lyckas ta mig ur bilen och ringa på dörren. Just när undersköterskan kommer och öppnar står jag och andas igenom en värk så det tar ett tag innan jag tar mig in. Hon ropar efter barnmorska som kommer springande med en säng och säger åt mig att lägga mig i den. NEJ säger jag, dels för att jag just då är övertygad om att jag kan gå själv (snacka om förvirrad), dels för att det känns som ett för stort projekt att ta sig upp på sängen. De lyckas iallafall baxa upp mig och köra in mig i ett förlossningsrum. De drar bara av mig kläderna och säger åt mig att krysta! 20 minuter efter ankomst till förlossningen är vår dotter ute! Klockan är 05.05 och det är bara 2½ timme sedan jag kände av första värken. En helt underbar förlossning alltså! Behövde bara sys 2 stygn fast det gick så fort så allt gick verkligen jättebra.

Hur hade jag då nytta av profylaxen? JAg hade ju så starka värkar på en gång att jag aldrig använde mig att djup- eller mellanandningen. Lättandningen var dock en livräddare. Det bästa tror jag satt i huvudet på mig, dvs att jag visste vad jag skulle göra istället för att gripas av panik för att det gör ont. Jag är övertygad om att jag hade följt min instinkt och hållit andan under smärtan om jag inte lärt mig att göra precis tvärtom och då hade det gjort ONT! Nu kunde jag fortsätta andas trots att det gjorde ont och hade på det sättet något att koncentrera mig på under värkarna.

Barnmorskan på förlossningen kommenterade också att jag var så duktig på att slappna av mellan krystvärkarn och det är jag övertygad om är en frukt av övningarna jag lärt mig på kursen. Tror också att det underlättade krystarbetet så att det gick fortare.

En annan bra sak är att man går och förbereder sig tillsammans! Min man och jag var samkörda på ett sätt vi inte varit annars. Vi hade övat tillsammans och hört samma föredrag och visste därför båda två vilka roller vi hade och vem som gjorde vad. Min man blev ett stöd för mig istället för att vara i vägen.

Vi kan verkligen rekommendera denna kurs trots att vi inte fick chans att prova hur det skulle funka med en mer normal förlossning. När det går så fort som det gjorde för oss hade man kanske klarat sig ändå eftersom man inte hinner bli så trött att smärtan känns outhärdlig men som jag beskrev ovan så hade vi mycket användning för det vi lärde oss. Ser fram emot nästa förlossning!