Hur ska man kunna sluta föda barn??

2003-11-06
Yvonne



Den 31 augusti begav vi oss till Gotland där vi hyrt ett underbart hus vid havet i en månad. Vi var lite oroliga att bebisen skulle komma innan, de två andra hade ju kommit lite för tidigt. Men vi kom fram ordentligt – och var redo för bebis. Men vi fick vänta i två veckor till – oj oj oj vilka långa veckor.

Men kl. 3.30 den 15 augusti (6 dagar över tiden) vaknade jag för den vanliga kissrundan. Då kom det lite blod, så jag förstod att det äntligen hade startat på något sätt, och att det var dags inom några dagar. Jag gick och la mig igen med en handduk mellan benen och väntade på att vattnet skulle gå. Båda mina tidigare förlossningar har startat så. Jag kände mig lite underlig och det molade i magen. Kunde inte somna om så jag gick upp igen.

Jag satt vid köksbordet och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Men jag förstod att jag var i latensfasen. Märkligt; vattnet hade ju inte gått. Hur ska det gå till nu då? Jag började i alla fall skriva upp värkarna och hur starka de var. Då kom min äldsta dotter ner, hon som varit på Gotland i en vecka och skulle åka hem på kvällen. Vi trodde knappt att hon skulle hinna se lillebror. Jag sa till henne att gå och lägga sig, jag ska bara ringa förlossningen och fråga lite, sen ska jag sova lite till sa jag. Vid varje värk andades jag mellanandningen och det funkade bra.

5.30 ringde jag förlossningen och undrade när man ska åka in. Barnmorskan tyckte att det lät på mig som jag ville komma, så vi bestämde det. Jag ska bara väcka min man, duscha och äta frukost. Sen kommer vi, sa jag.

Henrik såg glad, förvånad och förväntansfull ut när jag väckte honom. Han studsade upp. Jag sa åt honom att ta det lugnt, det är lång tid kvar, jag är bara i latensfasen, och den kan hålla på i många timmar. Men när jag stod i duschen började värkarna ta i riktigt ordentligt, det var visserligen skönt att hålla duschen på magen, men jag förstod att jag på något sätt var tvungen att ta mig därifrån och även få på mig något klädesplagg. Jag flåsade till Henrik att vi struntar i frukosten, jag ville åka på en gång, så kl. 6 satte vi oss i bilen. Regnet vräkte ner, jag stod på knä och hängde över ryggstödet. Jag tyckte att Henrik körde som en galning, det gjorde fruktansvärt ont att parera svängarna. Jag bad honom ta det lugnt och lovade att jag inte skulle föda i bilen. Det dröjer länge innan bebisen kommer, sa jag övertygande. Men värkarna kom hela tiden, det hann nog inte ens gå en minut mellan, och det gjorde riktigt ont. Jag andades hela tiden, och det hjälpte ganska bra.

Kl. 6.30 ringde vi på klockan till förlossningen. Jag stod dubbelvikt, kunde inte prata, det var ingen hejd på värkarna nu. Som tur var kunde barnmorskan som öppnade dörren prata. Hon frågade om det var jag som var Yvonne. Ja, flämtade jag. På något sätt lyckades jag fråga hur jag skulle klara av den aktiva fasen om det var så här jobbigt i latensfasen. Men barnmorskan trodde inte att jag var i latensfasen längre. Henrik packade ur bilen. Den här gången hade vi med cd-spelare och underbar musik, sportdryck, matsäck, böcker, frukt, dricka och kläder och sånt, så det blev några väskor.

Väl inne på rummet blev jag undersökt, jag var öppen 3 centimeter. Wow, så mycket, men ändå då lite. Det kändes som vägen fram till målet var väldigt lång, jag bad om lustgas, värkarna var ohyggliga. När de ville ha mig liggande för att sätta på ctg-bältet, trodde jag inte att jag skulle stå ut. Till slut fick jag komma ner på golvet igen. Det var bättre, men så jobbigt att sitta fast i ctg-maskinen, att inte kunna röra mig fritt. Henrik försökte få i mig frukosten som han packat ner. Det är ju SÅ viktigt att äta och dricka. Jag försökte vara duktig flicka, men det var svårt att få ner något. Bm Ann Samuelsson tyckte inte att jag behövde äta. Däremot ville jag borsta tänderna, det kändes enormt viktigt just då. Henrik lyckades snabbt hitta både tandborste och tandkräm, men jag hann bara börja borsta, sedan kräktes jag, samtidigt som det forsar ur mig. Antingen kissar jag på mig, eller så är det vattnet. Ann tror att det är vattnet. Allt känns kaos, jag andas flämtandning hela tiden. Lustgasen håller jag hårt i hela tiden. Den är fantastisk. Jag försöker hänga på H. Det känns skönt, men jag är så rädd att han ska få ont i ryggen av min tyngd. Mitt i allting vill Ann sätta en nål i handen. Det blir nästan droppen, hon hittar inte venen, får sticka om igen, det tar lång tid och funkar dåligt att vara stilla med dessa värkar.

7.45 är jag öppen 7 cm. Vilken lycka. Jag känner honom i mig, han slingrar sig neråt. Jag säger att antingen måste jag bajsa eller så är det krystvärkar. Vi satsar på det sista. Förlossningspallen kommer fram, ner på den med min smidiga 90-kilos hydda. Helt plötsligt ska jag upp igen. Hallå, det går bara inte. Jag tänker inte hålla på och sätta mig och resa mig mer. Med det slipper jag. Jag ber om hjälp, lotsa mig under krystningen ber jag Ann. Men hon säger att jag ska krysta så mycket jag bara kan. Jag blir så förvirrad. Överallt har jag hört och läst att man ska hålla igen när huvudet står på ett visst sätt, men hon säger bara att jag ska krysta allt vad jag kan. Så det gör jag. Det funkar väldigt bra med ”blåsa-ut-ljus-metoden”. Kl 8 börjar jag krysta och 8.10 är vår lilla drömprins ute. Wow, vilken känsla! Äntligen fick jag föda upprätt. Det var en fantastisk drömförlossning! Jag är ju knappt trött!

Moderkakan kommer ut fint. (Skönt, eftersom jag blev opererad sist.) Men helt plötsligt så forsar blodet. Då blir det bråttom. Snabbt upp i sängen. Jag får något i kanylen i handen (då var det väl tur att hon var så envis då, Ann). Men det slutar blöda direkt. En liter blev jag av med. Ann håller upp moderkakan och säger att den är jättestor och fin. Stor och fin är även prinsen Jesper: 4445 g och 52 cm lång. Och helt underbar! Jag har spruckit lite och blir sydd. Aj aj. Men det glöms snabbt när den härliga brickan kommer in. Aldrig har det väl smakat så gott med smörgåsar och kaffe. Åh, vilken lycka, vilket litet underverk! Hur ska man kunna sluta föda barn???

Klockan två kommer syskon och halva släkten och hälsar på. Jag kan knappt tro att jag har fött barn för 6 timmar sen. Är så pigg. Och så lycklig. Dagen efter åker vi hem. Det är tidig hemgång på Gotland. Där är man normalt kvar i minst tre dagar.

Sammanfattningsvis kan jag säga att allt gick väldigt bra, precis som jag önskade. Jag fick mycket beröm för min andning också! Fast vi var så dåliga på att träna. Två saker lärde jag mig på kursen som jag hade stor nytta av; avslappning och krystningen. Det var toppen. Jag var definitivt mer avslappnad den här gången. Jag trodde nog inte att man kunde slappna av under smärta.