Snabb och tidig!!

2003-11-06
Sofia och Patrik
kgz567o@tninet.se


Hej
Samma vecka som våran son kom till världen jobbade jag på som vanligt, men fick hemskt ont i ischias så jag knappt kunde gå. Tänkte att fredagen den 26 spetember får bli den sista dagen jag jobbar innan jag går på ledighet. Vårt beräknade förlossningsdatum var den 16 oktober. Det innebar att jag skulle hinna vara ledig i lite drygt 2 veckor och det tyckte jag kändes som lagom uppladdningstid. Under denna tid tänkte vi flinslipa vår profylaxandning och öva avslappning med vår införskaffade cd-skiva. Men någon ville något annat!!

På morgonen den 26 kl. 6 gick jag på toaletten och de var något slemmigt med små blodtådar i när jag torkade mig. Tänket inte så mycket på det, men gick in till sängen och väckte Patrik och sa att slemproppen har nog gått, men det kan ta mer än 4 veckor ändå, så det är inget att stressa upp sig över. Men jag fick som magknip som var regelbundna (kom ca: var 10:de minut). Vi gick upp och åt frukost vid 7 och jag tänkte gå till jobbet, men bestämde mig för att vara hemma och ta och jobba min sista dag på måndagen istället!!!

Patrik var orolig och undrade verkligen om han skulle gå till jobbet, men jag sa
-vi kan får vänta i upp till fyra veckor och du kan ju inte vara hemma hos mig hela tiden jag har lite ont, så gå du, jag ringer om något ändras!
Jag lyckades somna om, och Patrik cyklade till jobbet.

Kl. 9 vaknade jag av att jag trodde jag kissade på mig i sängen, det var vattnet som gick. Oj, vilken fart jag fick in på toaletten, men jag kännde mig lugn. Tänkte bara hoppas att det kommer igång själv så jag inte behöver bli igångsatt, för det ville jag inte!

Jag ringde till SöS och de ville att jag skulle komma in en timme senare på undersökning. Då ringde jag Patrik och sa, kan du komma hem. Det visade sig att han hade varit på jobbet i 10 minuter, men oj vad snabbt han kom hem!!

Vi hade inte packa någon väska med saker, men jag var så övertygad om att vi skulle få komma hem igen så vi slängde ned lite saker (inte mycket alls). Det var lite stressigt att komma iväg och vi kunde inte bestämma oss för om vi skulle ta bilen eller taxi, men som sagt vi skulle ju hem igen så vi tog bilen.

Värkarna tilltog påväg till SöS, det var jobbigt att åka bil, men vi tog oss dit och kom in på undersökningen. Där kopplade de upp mig mot Ctg och vi fick ligga där ganska så länge för bebisens hjärtljud gick ned när jag reste på mig vid en värk. Men allt verkade bra till slut. Då kom en läkare och undrade om det verkligen var vattnet som hade gått. Mina byxor, plus trosor var genomsura (även fast jag hade satt på mig en binda) så hon sa direkt att det var vattnet (vad kunde det ha varit annars!!!).

Jag ville hem, men var tvugen att gå och bajsa innan. De tyckte att vi skulle ta och gå runt kvarteret eller ta en fika eller något istället. Medan jag var på toaletten (det gick ju inte att bajsa!) kom de första starka värkarna. Oj, vad ont det gjorde! Men jag andades och Patrik kom in på toaletten och hjälpte mig både med andning och diverse andra bestyr. Han gick även ut och sa att det var nog på gång nu. Vi fick komma upp på förlossningen direkt och jag gick en jättelång korridor med starka värkar! Väl framme frågade de om smärtlindring. Ja sa att det beror på hur lång tid det tar och hur ont det gör. Men vid den första vaginala undersökningen visade det sig att jag var öppen 7 centimer och det fanns inte tid för smärlindring (även om jag hade velat)! Det blev lustgas, men det gillade jag inte. Vi andades och jag tyckte det var bra till att börja med, sen blev jag för stressad och kunde inte slappna av, så lite mer avslappning hade jag definitivt behövt öva på!

Klockan 12 var vi inne på förlossningen, 13.24 är våran Gustav född! Krysvärkarna hade jag i ca: 20 minuter och under den tiden kände jag att profylaxkrystningen var verkligen till hjälp.

Jag trodde jag skulle spricka massor, eftersom det gick så fort, men ett par mm, som inte behövdes sy var allt det blev!

Våran Gustav kom nästan 3 veckor för tidigt och allt var kaos hemma och i mitt huvud.

Det som var värst var att få igång ammningen eftersom han inte ville ta bröstet, men det har löst sig nu.

Tack för en bra kurs!
/Sofia och Patrik