Revansch efter en första jobbig födelse!

2012-06-13
Sofi & Martin



Nu är det ganska exakt två år sedan jag och min sambo gick kursen för omföderskor hos er. Det har liksom inte blivit av att jag fått iväg något mail tidigare trots att jag påbörjat det flera gånger. Nu är det flera i min omgivning som väntar barn och jag har fått flera tillfällen att tänka tillbaka på hur det blev när han föddes, vår fina kille.

Det har gått lite för lång tid för att jag ska känna att det är ok att skriva en ren förlossningsberättelse - men jag känner mig fortfarande så himla glad att jag gick kursen och det vill jag berätta. Att vi valde att gå kursen berodde på en mycket snabb och för mig lite traumatisk första förlossning flera år tidigare. Jag kände verkligen att jag var tvungen att göra något för att kunna/våga tänka hela vägen till ännu en förlossning. Sagt och gjort, vi gick kursen och jag kände verkligen att det var rätt direkt.

Bara någon vecka efter sista tillfället träffade jag en läkare som rekommenderade mig ett snitt pga de skador jag fått under den tidigare förlossningen. Det var blandade känslor för jag hade byggt upp en stark revanschlust. Ett råd från en läkare kände jag ändå var något att följa så övningarna rann ut i sanden. Så gick sommaren och jag fick en starkt växande känsla av att den där bebisen skulle komma tidigare och då kanske inte snitt skulle bli aktuellt. Dessutom var jag inte så sugen på snittet så jag tog upp övningarna igen. Framförallt i bilen på väg till jobbet och på alla mina toabesök. Jag kom igång ganska bra. Det visade sig att jag hade rätt, 3,5 veckor innan beräknat datum gick vattnet, samma dag som vi vunnit budgivningen på det hus vi numera bor i. Fast då var jag inte säker på att det var det som hände så vi tog det lugnt, sov och åkte till jobbet som vanligt dagen efter. Väl där gick vattnet på riktigt och jag förstod att bebisen var på väg. Jag bestämde mig för att jag inte ville ha något snitt om det satte i gång av sig själv under dagen och så blev det.

3 september föddes han (Ossian), tidigt men färdigväxt på dryga 3,3 kg. Vi andades och gjorde det tillsammans som världens bästa team. Helt utan övrig smärtlindring och nästan helt utan hjälp. Ingenting var otäckt och smärtan var helt klart hanterbar nästan hela vägen, jag kan inte minnas att jag ens tänkte på smärtlindring under hela tiden. Bara den sista kvarten eller så när han verkligen skulle ut kände jag att jag kunde övat mer, på krystandet och lättandningen. Då gjorde det ju vansinnigt ont men det gick. Det var så häftigt!

Efteråt kände jag mig stark som en oxe, jag har aldrig känt sånt lyckorus. Jag möblerade om i förlossningssalen och bar alla våra grejer, så enormt stolt och glad. Jag känner fortfarande likadant trots att två år snart gått. Jag blir alldeles upprymd när jag tänker på att jag fick chansen, tog den och fixade det så himla bra. Det är nästan löjligt stora ord men jag känner verkligen att det var ett av mina bästa beslut jag tog när jag valde att anmäla oss till kursen. När det gäller de gravida kompisarna ger jag bara ett råd- gå en profylaxkurs.

Ja, det var bara det. Jag ville berätta hur givande det var för oss och tacka för hjälpen, även om en halv evighet gått sedan dess.

Hälsningar
Sofi & Martin