Inget blev som vi förväntat oss, men det gick ändå!

2011-12-29




Kände ganska tidigt i latensfasen att jag inte alls kände igen beskrivningarna av hur det brukar vara. Jag är generellt smärttålig så jag är van vid att inte riktigt känna igen mig o därför blev jag extra osäker. Jag fick värkar som tätade på.. de kom mer o mer regelbundet, ökade på från var 15:e minut till var 3:e..

Beskrivningen man får är ju att man ska stanna hemma så länge man klarar av, eller när man har 3 värkar på 10 min... Kände egentligen inte att jag inte skulle klara av att vara hemma längre, men eftersom värkarna kom så tätt så började jag oroa mig för att det kanske ändå var på g. Värkarna var ju så täta. Vi satte oss i bilen o åkte in... Det var nu måndag kväll.

Nej, bara ca 2 cm öppen.. fick åka hem igen. Värkarna glesnade lite men fortsatte komma med 10-15 min mellanrum. Inte mycket sömn blev det. Fick brikanyl för att värkarna skulle klinga av så att jag kunde sova, men de kom ändå med 10-15 min mellanrum. Fortsatte hela natten o hela dan. Framåt kvällen började de tätna igen o kom återigen var 3:e minut. Starkare än kvällen innan. Suck! Åka in igen? Jo det är väl lika bra... När vi kom in hade det fortfarande inte hänt något mer.. Nu fick vi stanna över natten för att de skulle kunna ge mig lite mer medicin att sova på. (Har reagerat på läkemedel tidigare med udda biverkningar så jag vågade inte ta för mycket hemma) Jag fick en morfinspruta o mer brikanyl o vi fick sova kvar på sjukhuset. Lite sömn blev det väl, eller åtminstone vila, men värkarna fortsatte komma ganska tätt men oregelbundet. Det var inte så starka men tillräckligt för att förstöra sömnen.

På onsdagsmorgonen fick vi åka hem igen. Samma sak.. värkarna fortsatte under dan o tätade på framåt kvällen, åter 3 min mellan.. Men nu kände jag att jag inte orkade åka in en gång till bara för att få åka hem igen. Jag la mig i ett bad istället. Värkarna fortsatte men klingade av lite i styrka o kom lite glesare... gick o la mig på sängen o tänkte att jag skulle försöka vila, men då gick vattnet! Klockan var ca 23.30 onsdag kväll. Min första tanke var YES!!! Nu är det iaf på gång, min andra, SUCK!!! Nu måste vi åka till sjukhuset igen... jag som skulle försöka vila...

Vi åkte åter till sjukhuset o jag var ca 5 cm öppen. Äntligen var det på g! Jag fick lägga mig i ett bad på förlossningen, men det var något som inte stämde.. Jag hade fortfarande inte så ont av värkarna som jag hade föreställt mig att man "skulle" ha, men de liksom tryckte på bakåt nedåt, som om jag var hård i magen o behövde gå på toa... Vänta nu här... så ska det väl inte kännas än... Vi kallade in en sköterska o frågade... det lät ju inte så bra... fick undersökas igen, men jag var inte alls tillräckligt öppen.. skulle försöka låta bli att trycka på o andas igenom.

Jag fick lustgas till hjälp för att dämpa krystreflexerna. Jo jag hade fått krystvärkar istället för öppningsvärkar. Det skulle snart visa sig att vår lilla tös lagt sig till rätta med ryggen mot min rygg o pannan o näsan uppåt. Hon låg i vad de kallar för vidöppet läge o det kan ibland göra så att bebisen trycker på en nerv som ger krystreflexer. Lustgasen o jag blev bästa vänner efter ett tag, min man fick hjälpa mig genom att hålla koll på "värkmätaren" o tala om för mig så snart värken började klinga av så att jag kunde släppa masken. De kom tätt värkarna så det blev viktigt för mig att hinna släppa masken i tid så att jag hann bli klar nog i huvudet att känna när nästa värk var på gång. Nu var det min man som var min bästa vän, lustgasen nr 2...

Värkarna var ineffektiva.. de var ju "fel sorts" värkar.. kl 7 på morgonen var jag 7 cm öppen.. men det hände inget mer.. kl 13 var jag fortfarande 7 cm öppen, men började bli trött o få svårare o svårare att stå emot reflexerna.. De blev tvugna att sätta EDA för att försöka stoppa krystreflexerna o få igång "riktiga" värkar som öppnade.

EDA är så effektivt så det blir nästan löjligt... Nu kändes det plötsligt som om värkarna bara var en liten kittling, men det började med hjälp av dropp att hända något. När EDAn började gå ur kom krystreflexerna tillbaka o de fick fylla på.. Nästa gång EDAn började gå ur var det bara en liten kant kvar, sen var jag öppen... de sa att de kunde fylla på inför utdrivningen, men.... NEJ sa jag innan jag hann höra resten... hade ju redan känt att jag inte hade några värkar att krysta på med EDA.. om jag nu var öppen ville jag krysta ut henne.. som jag väntat på det.. om det gjorde ont, då fick det göra det, det sket jag fullständigt i.. NU SKULLE HON UT!!!

Jag fattar inte nu i efterhand hur jag kunde ha några krafter kvar över huvud taget. Jag hade knappt sovit sedan måndagen.. nu var det torsdag kväll.. det hade gått ca 20 timmar från vattenavgång tills hon faktiskt kom ut.

Personalen insåg också hur slut jag måste vara. De beslutade att hjälpa mig på traven lite. Tjejen hade fortfarande inte kommit ner till bäckenbotten riktigt o jag fick inte riktigt grepp med värkarna. De satte sugklocka på henne o drog. 2 ggr släppte den. Den satt väl inte lika bra frampå huvudet som bak.. men sen fick jag grepp o kunde krysta ut henne själv.

Förlossningen hade tagit på krafterna på lilltösen också. Hennes värden såg bra ut hela förlossningen, men sen ville andningen inte riktigt komma igång. Första natten fick hon lite hjälp att andas o man röntgade lungorna för att se om allt var som det skulle. Första bilden från kvällen visade att hon antingen hade fostervatten kvar i ena lungan eller en infektion. Morgonen efter såg det bättre ut. Tjejen fick penicillin för säkerhets skull några dagar o vi skrevs in på avdelningen för prematurer o sjuka barn istället för "vanliga" BB. Men det visade sig snart att tösen "bara" var påverkad av den tuffa förlossningen och att hon inte riktigt orkat. Efter lite hjälp med andningen första natten klarade hon sig själv. Hon övervakades o kontrollerades noga, men efter några dagar blev vi friskförklarade o skrevs ut.

All personal var underbar o trots en tuff förlossning så är vi inte avskräckta. Tvärt om. Förlossningen var det absolut häftigaste jag varit med om i hela mitt liv!!! Min man känner likadant. Vi är snarare taggade att försöka igen. Däremot vill jag nog göra lite annorlunda om samma sak händer igen. EDA och värkstimulerande dropp funkade bra på mig o det skulle jag velat ha tidigare för att spara på mina o tjejens krafter om jag vetat det jag vet nu.

Om jag däremot får en mer "standard" förlossning nästa gång så vill jag nog bara ha lustgas. Smärtan tycker jag var hanterlig hela tiden (men jag vet också att krystvärkar inte är lika smärtsamma som öppningsvärkar o att det kan bli annorlunda nästa gång) Under utdrivningsskedet hade EDAn fått gå ur o lustgasen slängde jag undan o bara andades. Jag var bara fokuserad på att ta i så hon kom ut ngn gång. Upplevde inte mycket smärta alls, bara en enorm kraft.

Jag är glad att jag lyckades föda vaginalt trots allt o säker på att både jag o min man varit hjälpta av Profylaxkursen trots att vi fick göra mycket bakvänt.

Nu sitter vi hemma o njuter av föräldradagar o jag har en sovande liten tös i famnen =)