Kunde inte ha gått bättre

2011-12-08
Gabriella



Kvällen innan hade jag lite ont i magen men uppfattade det mer som "våldsamma" sparkar från det lilla livet där inne. Jag somnade och sov gott den natten tills jag vaknade klockan 5 på morgonen och hade ganska rejält ont redan då. Värkarna kom då med ca 7 minuters mellanrum så efter en halvtimme väckte jag min man och sa att "nu har det nog börjat". Detta var 3 dagar innan beräknat datum så vi var lite oförberedda eftersom de flesta säger att man som förstföderska ska ställa in sig på att gå över tiden. Jag satte på TENS-apparaten efter att jag tagit en dusch på morgonen. Min man åkte till jobbet eftersom han hade en del att slutföra där. Jag fick i mig frukost vid 7-tiden men dessvärre fick jag inte behålla den. Vid 10-tiden började värkarna bli jobbigare och jobbigare så jag bad min man att komma hem och jobba hemifrån istället. Redan nu hade jag börjat använda mig av mellanandningen eftersom att värkarna var så pass intensiva och långa (de flesta värkarna var ca 80-90 sekunder). Jag tog två alvedon för att få lite extra smärtlindring och lyckades få i mig lite lunch. Under större delen av dagen var värkarna väldigt oregelbundna och blev egentligen bara regelbundna när jag stod upp eller rörde mig. För att spara på krafterna så höll jag mig stilla så mycket som möjligt. På eftermiddagen vid 16-tiden ringde vi in till förlossningen för att höra om vi fick komma in. Eftersom värkarna fortfarande var ganska oregelbundna så tyckte barnmorskan vi pratade med att vi kunde vänta ett tag till hemma tills värkarna kom med 3 minuters mellanrum under ca 30 minuter. Värkarna fortsatte vara oregelbundna men efter några timmar kunde jag knappt ställa mig upp för då kom värkarna med ca 2,5 minuts mellanrum så fort jag stod upp. Om jag satt ner eller låg ner så lugnade sig värkarna och kom med ca 5 minuters mellanrum. När jag vid 20-tiden skulle försöka få i mig lite hallonkräm så kom det upp direkt. Vid det här laget så hade det även börjat trycka ganska rejält neråt. Jag var fortfarande ganska lugn och hade börjat använda lättandningen eftersom värkarna var så jobbiga. Min man började vid det här laget att bli ganska nervös och menade att vi borde ringa in igen. Efter ett tag gick jag med på det och när barnmorskan hörde när jag hade värkar så tyckte hon att vi kunde komma in. Själv hade jag börjat tvivla på mig själv eftersom jag alltid tyckt att jag inte är speciellt smärtkänslig och nu trodde att jag kanske var öppen ca 4-5 cm och redan tyckte att det gjorde så pass ont. Jag minns att jag sa i bilen att "bara de inte skickar hem oss igen". När vi kom in strax före 21-tiden så var det precis skiftbyte till nattpersonalen så vi fick vänta ca 30 minuter innan någon kom och undersökte mig. Min man berättade att barnmorskan skakade på huvudet efter att ha gjort undersökningen och ville därför känna efter igen. Sen meddelade hon att jag var öppen 10 centimeter och att huvudet bara skulle ner ordentligt och sen skulle det vara dags att föda. Jag hade ganska jobbigt med värkarna vid det här laget och ville gärna ha någon smärtlindring så de satte en ryggbedövning (2-timmars blockad) samt att jag använde lustgas. Efter det tog de hål på hinnorna för att lätta lite på trycket. Sedan fick jag sitta på en pilates-boll och en förlossningspall för att få ner huvudet ordentligt. Jag började bli trött eftersom jag inte fått behålla någon mat under dagen så barnmorskan tyckte att det var dags att avsluta förlossningen. Hon ville därför använda sugklocka eller värkstimulerande dropp. Jag ville helst inte behöva använda något av detta men gick med på att de skulle sätta ett dropp. Sedan måste jag ha bestämt mig för att nu får det här få ett avslut för ca 10 minuter senare var vår lilla prinsessa född (drygt 4 timmar efter vi kom in till BB)! Barnmorskan sa att droppet knappt kunde ha börjat verka eftersom det suttit så kort tid så det måste ha varit på ren vilja. Vi hade verkligen hjälp av att ha lärt oss hur man krystade. Jag var så trött så det var toppen att min man hade lärt sig hur han skulle coacha mig i slutet. Jag tror inte att förlossningen kunde ha gått bättre och smidigare än den gjorde!