ÄNTLIGEN!!!

2011-09-22




Mitt beräknade förlossningsdatum var den 8 juli. Mina sammandragningar hade börjat redan i vecka 20 i samband med influensan jag fick då. Sammandragningarna var aldrig smärtsamma men obehagliga då hela magen blev stenhård samtidigt som jag fick lite svårare att andas (det var som om hon pressades mot lungorna under några sekunder), men jag tyckte aldrig att de var jobbiga. Det kändes som om de hörde till just min graviditet, liksom hyperemesisen. Därför reagerade jag inte på de alltmer tilltagande sammandragningar jag fick redan i juni när vi var på Gotland. Foglossningen hade börjat bli jobbig, jag kunde inte andas pga. nästäppan (som en narkoman blev jag stissig och aggressiv om jag inte hade min räddning – plastnäsbågarna från apoteket – i närheten), mina bristningar på magen hade vunnit och tagit över totalt så jag tvingades kapitulera, oljor och kokosstift till trots, mitt vänstra ben ville liksom inte följa med så jag fick lyfta det när jag skulle klä på mig eller ta mig ur sängen (vilket i sig var ett dagsprojekt). Jag kände mig TYNGST i hela världen och jag började omvärdera min syn på alla kvinnor som någonsin burit ett barn. Vilka hjältar. Hur i helvete kunde det vara så jävla asjobbigt att bära något som bara väger 2-5kg?! Jo just det, det var ju de där extra TJUGO kilona jag släpade runt på som var ett aber, inte lillen. Jag sov flera timmar om dagen (eftersom att det var omöjligt att sova när det bökades i magen på natten), och när jag inte sov åt jag. Jag blev oerhört känslig och grät under den här perioden. Jag hade alltid känt på mig att förlossningen skulle ske före BF, därför tittade jag efter slemproppen varje gång jag gick på toaletten (alltså ca 150.000 ggr/dag). ”Nähä, inte den här ggn heller…” ”Kanske nu att…nähä.”. Min förvåning och glädje när det en dag var ljusrosa i trosorna gick inte av för hacker. Den kommer den kommer!!?!? Men nej det skulle dröja. Jag blödde väldigt lite men några ggr under 3 dagar. Varförhääänderingeeeetjagbliiirgaaaaaleeeeen. En morgon strax därefter byttes frustrationen ut mot oro, jag hade inte känt att det rörde sig i magen på hela natten och inte heller på morgonen. Jag drack iskallt vatten, skållhett te, buffade på magen och dansade – inget hände. Jag satte mig i bilen och åkte till Visby lasarett som tyckte att jag skulle komma in för att se att allt var bra. På vägen in började det såklart röra sig i magen – skamattack. Jag fick ändå lägga mig på en säng när jag kom in så att de kunde mäta hjärtljud osv. I 45 minuter låg jag i salen och funderade och hörde alla apparater pipa och surra. Är det i ett sådant här rum mitt barn kommer att födas? Allt kändes helt plötsligt väldigt verkligt. Då kom en läkare in och sa ”Men alltså…du har ju 4 sammandragningar på 10 minuter…känner inte du det?” De orden fick mitt hjärta att sluta slå – då kommer den ju nu!? – o herregud det är ju då man ska ringa in!? De undersökte och såg att livmodertappen hade förkortats så att det bara var 1 cm kvar. De tyckte att vi skulle överväga att stanna på gotland över helgen ”så att den inte kommer på färjan”. Shit – jag ska verkligen föda barn snart. Vi chansade och åkte – och tur var det eftersom det skulle dröja ytterligare 3 veckor. Väl hemma i stockholm började sammandragningarna göra ont och jag kände att jag behövde gå bredbent. På mitt sista besök hos MVC fick jag en hinnsvepning för att snabba på förloppet. På nätterna kom sammandragningarna med jämna mellanrum och blev allt starkare. Vi började klocka dem ca en vecka innan hon kom, det var ungefär 5 min mellan varje. Är det ett skämt, tänkte jag, någon skämtar med mig aprillo – det måste vara över snart!? Sluta skoja – ge mig riktig smärta så att jag får se ungen någon gång! Jag som inte orkat mer än att släpa mig till toaletten under den sista månaden fick en mystisk energi helt plötsligt. Jag skulle gå promenad och handla och bära hem allt i ryggsäck, jag skulle putsa våra fönster och gå en promenad upp till fåfängan på söder. Samma dag (två dagar innan BF) sa jag ”Inatt kommer den”. Och 02.00 gick vattnet (givetvis trodde jag inte på det först eftersom att jag hade fått så många tecken tidigare) och DÅ kom också första riktiga värken. Det var en obeskrivligt stark kraft om jag jämför med de tidigare förvärkarna. 3 minuter mellan varje på en gång. Vi fick komma in eftersom att vattnet hade gått, och eftersom att värkarbetet var så starkt ”redan” (sa de – ”fortfarande” efter 1 månads förvärkar, tänkte jag) fick vi ett förlossningsrum kl.04.00. Exakt 12 timmar och 7 minuter senare hade vi vår flicka. För mig var min pojkvän den största smärtlindringen, han var verkligen helt fantastisk. Annars fungerade profylaxandningen bättre än vad jag trodde att den skulle göra. Det viktigaste den gav mig var total avslappning mellan värkarna. Och det behövdes för de gjorde djävulskt ont och kom så tätt (2min mellan varje under 12 timmar) att jag inte hann prata med min kille under dessa timmar. När jag var 6cm öppen fick jag lustgas och den blev min bästa vän. Jag ÄLSKADE den – mer än livet självt just då. Med tanke på min hyperemesis gravidarum tyckte jag att smärtan under förlossningen var en fis i rymden. Jag sa till och med där i dimman när jag var 7-8cm öppen att ”Det här är ju ändå helt ok”, att jag dessutom hörde förlossningspersonalen bakom min rygg säga "hon har ju två steg kvar på lustgasen" när jag var 8 cm öppen kändes som om jag vunnit högsta vinsten i ett pengalotteri - LYCKA! Jag kände att jag tappade kontrollen över min andning och smärtan en enda gång. Det måste ha varit när jag var 9-10cm öppen för några värkar efter det kände jag att nu kommer verkligen bajskorven från helvetet och jag hörde hur jag fick mörkare röst och liksom brölade: nu KOMMER den. Efter en timmes befriande krystningsvärkar (det kändes bara som 10 min och de var inte alls lika smärtsamma som de tidigare värkarna) i säng och på pall sa barnmorskan att jag kunde få känna på huvudet om jag ville. OM jag ville! All smärta var som bortblåst och jag kände att jag orkar hur länge som helst. Det är nu det blir stor humor. Jag har alltså haft regelbundna sammandragningar och förvärkar som velat pressa ut henne sedan vecka 20. Just precis när huvudet är på väg ut – alltså när man tror att ”vänta det här går inte” – då slutar mitt värkarbete. Perfekt om man vill sys i två timmar efteråt. Sen sa det schlvrlurpsplasch och hon var plötsligt här. Alldeles perfekt. Mer underbar än jag någonsin vågat hoppas på. Vår flicka.
Att jag kräktes flera ggr/dag ända till vecka 33, behövde sy mycket, var mer svullen än vad sköterskorna som jobbat i 40 år någonsin sett, att jag inte kunde gå på 5 dagar och var tvungen att stanna på sjukhuset eller inte fick byta hennes första blöja med pappan och njuta den första natten med henne pga min smärta gör INGENTING nu. För om det inte hade blivit precis som det blev, hade hon inte varit hon och hon är alldeles perfekt. Alltså kan perfekt vara både överjävligt och underbart på samma gång. Jag är inte senil, det gjorde ont, men jag kan med säkerhet säga att föda barn var det absolut bästa jag varit med om, en få förunnad upplevelse som jag sparat på den finaste platsen i mitt hjärta. Jag hoppas att jag får göra det igen.