När det inte blir som man tänkt sig.

2011-04-08
Emma



Tiden gick, beräknat datum kom och gick. Jag försökte stoiskt att inte låta desperationen ta över. Nätterna blev sömnlösa och förvärkarna var starka, täta men inget hände. För att känna att jag gjorde nåt så prövade jag alla knep för att hjälpa förlossningen igång. Ingenting. Så kom överburenhetskontrollerna. Allt bra med Lilla B var beskedet. Inget på G var beskedet. Första kollen var en torsdag, andra en lördag- samma besked där. Har inget hänt på måndag så sätter vi igång sa de. Besvikelsen grep tag i mig, jag som inte ville bli igångsatt. Men, samtidigt så var det så skönt att veta att det skulle hända nåt snart.

Måndagen kom och de satte en prostaglandingel på livmodertappen för att hjälpa till i mognadsprocessen (den var mjuk men inte mogen) och vi blev inlagda. Gelen sattes kl 11. Direkt kände jag en påverkan i kroppen (ungefär som pms) och vid 16 började jag få ont och känna sammandragningar. Ungefär då flyttades jag från förlossningen till förvårdsavdelning för övervakning och övernattning. Timmarna rullade på. Vi tittade på youtube-klipp på Sean Banan och väntade. CTGt visade att det inte var några produktiva värkar så kl 23 flyttades jag till förlossningen (vet ej varför) och när maken åkt hem för natten fick jag morfin (för sömn) och bricanyl (värksstillande). Nästa morgon skulle nästa gel-försök göras. Sagt och gjort. Förlossningsläkaren (vi hade turen att ha samma under hela prcessen) sa att om det här inte ger nåt resultat inom några timmar så var kejsarsnitt att överväga. Både läkare och barnmorska var rätt tydliga med att det inte fanns så mycket hopp om det. Förtvivlan väcktes.

Jag är sprutfobiker och där och då förstod jag hur otroligt viktig motivator bilden av en naturlig förlossning varit för mig under hela graviditeten. Det var den bilden som gav mig kraft under de där 8 månadernas helvete. Jag hade ägnat många, många drömmar på förlossningen och förberett mig. Längtat och kännt mig stärkt.

Och nu skulle jag inte få gå igenom det. Istället skulle jag utsättas för min största skräck: att vara helt utelämnad till sjukvårdspersonal och uppleva flera riktigt jobbiga stick (droppingångar är det allra svåraste). Jag la sorgen och förtvivlan åt sidan för att tas itu med sen och tänkte: bebis, bebis, bebis; jag ska få träffa mitt barn. Jag andades och andades. Min man andades.

Kl 14 gjordes en undersökning och det stod klart att inget hänt. Innan dess hade jag duschat och vår barnmorska hade satt en droppingång (med hjälp av emlasalva och lustgas). 14.15 tog vi beslut om kejsarsnitt och 14.45 kördes jag ned till operation, nu med en ny barnmorska. I mina tankar fanns min syster som varit med om ett akutsnitt i vecka 30 och mantrat "bebis, bebis, bebis" för att försöka att inte bryta ihop. Jag andades och andades. Min man andades.

Sen gick allt snabbt- massor av människor i gröna kläder och slimmad effektivitet. Maken försvann för klädbyte och paniken ökade ytterligare ett hack. Han kom tillbaka och plötsligt insåg jag att narkossköterskan förberedde för att sätta ytterligare en droppingång! På förlossningen hade vi noggrant gått igenom alla nödvändiga stick och gången i operationsrummet- och det här var helt oväntat. Jag bröt ihop totalt. Mer säger jag inte om det än att jag gick igenom det och spinalbedövningen. Jag klarade det och det var det värsta jag varit med om. Under hela operationen var min blick i min makes lugna, gröna och mantrat bebis, bebis rabblades. Jag hängde, bokstavligen vid min älskades blick, släppte jag den splittrades jag. Bandet mellan våra ögon upplevde jag som fysiskt: det var ett tjockt, grönskimrande band och hans blick var hela min varelse. Aldrig har kärleken varit så stark som då.

Min ickebedövade del av kroppen skakade i enorma frossbrytningar och det kändes som att de försökte slita ut mitt mellangärde (fast utan smärta). Grönskimrande, lugn blick. Bebis bebis bebis. Andas. Målbild.

Sen hörde jag ett skrik. Klockan var 15.32 och tre veckor över beräknat datum och jag hade vår son liggandes på mitt bröst.

En stor spänning släppte när barnmorskan sa "ni kan skicka iväg barnläkaren, den här pojken mår utmärkt". Jag fick titta på honom en stund och sen försvann han och den nyblivne pappan för vägnimg, mätning, provtagning och tillmatning (vilket de ger överburna direkt). Innan de försvann fick jag titta på honom igen.

Sen fick jag sällskap av narkosläkaren och jag fick lite möjlighet att bearbeta sticken och operationen medan de sydde ihop mig. Sen kördes jag iväg till uppvaket och efter en timme kom far och son ned och jag började kunna röra mina ben. Vi tillbringade två och en halv dag på avdelning innan vi äntligen fick komma hem. Med mig hade jag en traumatisk förlossningsupplevelse och en underbar son.

Vi hade enormt stor hjälp av kursen under vår förlossning. Framförallt var det den gemensamma förberedelsen och partnerns roll som gav oss mycket. Vi använde oss mycket av våra målbilder och andningen gav mig ett bra stöd i ångesthanteringen. Min man var trygg i sin roll.
Så, är kursen värt något om man inte får en vaginal förlossning?
Oh ja- jag kan idag med säkerhet ( och proffesionell bedömning) säga att det vi lärde oss på kursen gav oss verktyg som gjorde att jag inte fick PTSD(post-traumatisk stressyndrom) efter förlossningen och idag 5 månader senare mår alldeles prima.