När Signe hade bråttom ut

2011-01-22
Helene & Christoffer



När jag gått ca en vecka över tiden var jag trött på att vänta och började tro att det aldrig tänkte komma någon bebis. I ren frustration gick jag en långpromenad och skottade en massa snö. På kvällen kände jag av lite förvärkar men fäste inte så stor vikt vid dessa, det hade jag haft några dagar tidigare också och de försvann över natten och det skulle dessa säkert också göra. Jag tog två Alvedon och gick och lade mig. Lyckades somna, men vaknade till för varje förvärk. Konstigt, skulle inte de försvinna med hjälp av Alvedon och vila? Efter en stund blev det för obehagligt att ligga så jag gick upp, och då kände jag knappt av förvärkarna alls. Däremot lyckades jag inte med att gå och lägga mig igen, det gjorde för ont. Vid midnatt bestämde jag mig för att ringa förlossningen och rådfråga. Där tyckte barnmorskan först att vi skulle vänta tills värkarna kom med ca 4 minuters mellanrum (och när jag ringde var det 5-10 minuter mellan), men när hon sen fick höra att vi har 13 mil in till sjukhuset så tyckte hon att vi skulle komma in ändå för säkerhets skull.

Vid 01.30 kom vi iväg, i minus 20 graders kyla. Jag krälade runt i baksätet och försökte hitta en bekväm ställning, inte helt lätt med klumpiga vinterkängor och tjocka vinterjackan på! Värkarna kom tätt och kändes rejält mycket. Jag slappnade av så mycket jag bara kunde och andades lugnt. Resan till stan var hemskt obekväm men kändes ändå kortare än vanligt på något konstigt vis.

Väl inne på förlossningen kom värkarna ännu tätare. Det blev CTG-undersökning och därefter konstaterade barnmorskan att jag var öppen 6-7 cm, till min stora förvåning! Jag hade trott på ett par centimeter, max! Jag förstod då att jag antagligen gjort det tyngsta jobbet i bilen in och kände mig väldigt nöjd! Fick också beröm av personalen för att jag verkade kunna slappna av så bra under värkarna – jag koncentrerade mig på att ”spela död” vilket fungerade väldigt bra.

Vi fick flytta till ett förlossningsrum som till min besvikelse var ganska kalt, där fanns bara en säng och en fåtölj, inga sackosäckar eller förlossningpallar så långt ögat kunde nå. Men min man fanns där, så han fick leka möbel – jag tillbringade resten av öppningsskedet med att hänga runt hans hals och andas lugnt medan han masserade min korsrygg hårt hårt, det lindrade en hel del. När jag var öppen ca 8 cm tog barnmorskan hål på fosterhinnorna då bebisens huvud fortfarande stod rätt högt upp. Jag fortsatte sen hänga på maken, min livlina, och värkarna kom med ca en minuts mellanrum. Barnmorskan frågade om jag ville prova lustgasen, men jag avböjde bestämt – ville absolut inte flytta från min ”bekväma” position hängandes på maken, och att försöka ta in instruktioner om hur lustgasmask etc fungerade kändes övermäktigt, jag var glad om jag hann dricka en klunk vatten mellan värkarna. Efter bara en kort stund kände jag ett väldigt tryck neråt, en mycket märklig känsla, och jag kunde inte låta bli att stånka och småkrysta under värkarna, fast jag försökte parera med lättandning. Vi ringde på barnmorskan och jag fick lägga mig på sängen för undersökning. Då var jag öppen 10 cm. Personalen verkade tycka att jag skulle krysta i gynställning, något jag egentligen inte alls tänkt mig på förhand. Men jag hade varken tid eller ork att ta upp den diskussionen då, utan kände mest att jag bara ville ha ut ungen nu, jag visste ju att det (förhoppningsvis) inte var långt kvar. Krystvärkarna kändes dock mindre i den liggande ställningen, men jag fick bra coachning av personalen och jag krystade för kung och fosterland när de sa till. Kl 6 på morgonen efter ca en halvtimmes krystande kom hon ut, världens mest perfekta lilla tjej, alldeles slät och rosa och symmetrisk var hon. Vi hade då bara varit på sjukhuset i knappt tre timmar! Jag hade spruckit lite grann och fick sys så med facit i hand var det kanske bra med gynställningen, kanske hade det gått FÖR snabbt om jag krystat i en upprätt position.

Man kan konstatera att det var tur att jag tog kroppens signaler på allvar till slut och åkte in trots att jag först avfärdade det hela som förvärkar, annars hade jag nog fått föda hemma eller i bilen!

Jag kände att jag hade mycket nytta av profylaxkursen (även om vi inte hann prova några massagetekniker alls), andningen och framför allt avslappningen gjorde att jag kunde föda helt utan smärtlindring – om man bortser från de två Alvedonen då ;-) - och dessutom efteråt tycka att vi fått uppleva en drömförlossning!