Lugn och trygg

2010-11-25
Johanna



Jag fick mitt första barn när jag var 20 år och hade läst mycket böcker om förlossningen. Det jag var mest rädd för var att spricka. Även fast jag har bra kroppskännedom och tyckte jag fått in andningen och tyckte att jag klarade värkarna rätt så bra, så slutade det med att jag var rädd i utdrivningsskedet. Jag hade bestämt att jag ville få så lite smärtlindring som möjligt eftersom att jag hört att det är det bästa för barnet, men det slutade med lustgas, sterila kvaddlar, akupunktur, varma handdukar och slutligen epidural. Jag tror att jag skötte mig rätt så bra, men hade jag haft kunskapen och lugnet jag hade med det andra barnet så hade det hela gått mycket fortare och jag hade inte blivit så trött så att jag inte orkade fokusera på samma sätt som i början. Så när hon skulle ut så spände jag hela kroppen och skrek gällt i panik. allt gick bra och ingen spricka fick jag heller, men en känsla av rädsla satt kvar trots att förlossningen mest präglades av glädje och lugn.
Inför födandet av nästa barn bestämde jag och barnents pappa att gå en profylaxkurs för att bearbeta känslorna från förra förlossningen ytterligare och för att förebygga att jag spänner mig. Vi gick tre gånger och fick bra verktyg inför förlossningen visade det sig. Under kursens gång kände jag mig lätt uppgiven och var rädd för att det inte skulle fungera trots allt, och jag kände mig stressad för jag hela tiden trodde att vi inte hade tränat tillräckligt och att jag inte skulle känna mig redo när det väl var dags. Men vi tränade andning, avslappning och mycket massage och pratade igenom målbilder tillsammans och snart kände jag att det kunde få börja nu. Jag var inte helt hundra på andningen men jag kände mig ändå rätt lugn.
Jag bestämde att han skulle komma samma dag som han var beräknad och bestämde att vattnet skulle gå tidigt samma morgon. Sedan skulle det ta ca 8-10 timmar tills han var ute, planerade jag lite halvt på skoj. Tidig morgon samma dag som han var beräknad vaknade jag av molande värk och trodde jag skulle gå på toaletten. Då gick ju vattnet! Vi ringde in och berättade detta och de sa att vi skulle ringa när värkarna var igång. Jag gick och lade mig för att försöka vila lite till, men nästan direkt började värkarna. Jag var så lugn hela tiden. Med släckt lampa och täcket över mig låg jag och nästan sov, så avslappnad jag var. Men jag var hela tiden med och andades som jag lärt mig, totalt avslappnad. Jag klargjorde för sambon att jag nog inte skulle vara särskilt sällskaplig och prata med någon för en tid framöver. Mamma och pappa kom för att hämta storasyster till dagis. Mamma tände lampan och skulle säga något men jag sa bara "släck lampan. Jag pratar inte med någon just nu." Och fortsatte slappna av. Värkarna blev starkare och tätare och jag varvade med varm dusch. Sambon gjorde en stor fantastisk frukost som jag i vanliga fall tacksamt smällt i mig, men när han kom med den tackade jag bara vänligt och tillade: "Kanske ett stort glas med kallt vatten, is och så ett sugrör?" Jag drack någon klunk ur den. Efter ett tag med dusch och andning, massage och mer andning och avslappning bestämde vi oss för att klocka värkarna. Men hej och hå, det var en minut mellan de ungefär lika långa värkarna! Så pappa kom och körde oss till sjukhuset. Hela tiden var jag så avslappnad. Jag tror inte pappa kan ha trott att jag hade värkar över huvudtaget för hela bilresan satt jag och blundade och andades lugnt med en filt över mig. Det enda var väl att radion skulle vara av för att jag skulle kunna behålla fokus.
När vi kom fram konstaterades att jag var öppen ca 4 cm. Allt gick lugnt och när värkarna blev nästan outhärdligt starka så använde jag lite lustgas, men kunde inte tajma den eftersom jag kände värkarna så långt innan de blev starka och alltså hann bli snurrig innan värken var som starkast. Så istället för att ha den högsta effekten av lustgasen i den situationen så hade den redan börjat "rinna av" på toppen av värken. Jag frustade att jag ju bara blir "för jävla hög" av den och kastade den i golvet. Hasade mig ur sängen och sa till sambon att säga till barnmorskorna att jag vill duscha istället. Jag duschade under någon värk och där var krystvärkarna! Så jag gick till sängen satte mig på knä och lutade mig mot huvudändan och slappande av och fortsatte att andas. Sedan var krystvärkarna igång på riktigt för då började jag låta som en björnmamma/ko eller något åt det hållet! "Så har det inte låtit förut" sa barnmorskan uppmärksamt och frågade om det tryckte på. Jag sa att det gjorde det och frågade när jag kan börja krysta. Det tyckte hon att jag kunde göra precis när jag vill eftersom jag inte hade någon bedövning eller så. Jag hade trott att de måste undersöka mig först! Men då satte jag igång och krystade nedåt och riktade också rösten nedåt. Jag arbetade med hela kroppen, öppnade bäckenet så mycket som möjligt, försökte att slappna av och ställde mig på tå där i sängen när jag krystade. Sedan ville barnmorskan ha mig på rygg ett tag för att bara kunna kolla barnet, sedan skulle jag få vända på mig igen. Men det var bra där sittandes så där förblev jag tills jag krystat ut vår son. Just när det spände som mest fick barnmorskan säga "Jag tror att du spänner dig som attans nu" när jag nästan gick upp i falsett, och det medgav jag att jag gjorde. Så jag riktade rösten ned åt igen och slappnade av i bästa mån och krystade "som en gud", som barnmorskan uttryckte det. Min sambo var en stor hjälp där, han påminde mig hela tiden om att rikta rösten och kraften nedåt. Sjuksköterskan bredvid mig peppade vänligt och barnmorskan och sambon stod som stöd för mina fötter. Jag kände babyns huvud mellan mina ben och blev överlycklig. När jag såg honom så räckte jag fram armarna eftersom jag ville ha honom hos mig så fort som möjligt! "Bebis!" var det jag sa då.
Det tog ca 7 timmar från det att vattnet gick och det var ju ännu bättre än det jag tänkt mig.

Jag tror att vi hade en enorm hjälp av Annas profylax, men jag tror även att allt runt omkring spelar stor roll. Med första barnet var allting nytt. Förhållandet med pappan, nytt gemensamt boende, alla undringar... När hon kom ut undrade jag vem det egentligen var! Vi har haft det underbart med henne, men jag tror jag hade ett litet snäpp svårare att knyta mig an till henne eftersom vi inte hade planerat att ha barn ännu, vi var så unga, förlossningen var som den var osv. Denna andra gången hade vi planerat att vi skulle ha ett till barn. Vi hade bestämt namnet i förväg så jag visste vad han heter. Då kändes det som att man kände honom sen innan han kom ut till världen. Sedan lugnet och erfarenheten, man visste hur det är att ha barn och vara förälder och även partner i ett förhållande där barn är inkluderade. Vi visste var vi har varandra.

Tack till er på profylaxgruppen, för en mycket givande kurs i lugn miljö.