Vilken tur att vi åkte in!

2010-08-25
Carolina




Jag och min man gick en profylaxkurs för dig i juni inför vårt första barns födelse.

Nu i september tittade pyret ut, och jag fick faktiskt en drömförlossning! Allt gick hur bra som helst. Du sa att du gillade att få förlossningshistorier, så här kommer en!

Kl 06.00 teckenblödning men inga värkar.

Kl 12.00 värkarna börjar, känns mycket redan från början, måste andas djup och mellanandning. Klockar lite på skoj, det är 6-8 minuter emellan hela tiden. Värkarna blir snabbt starkare och jobbigare, måste andas lättandning, de blir smärtsamma så snabbt så när andningen inte kommer rätt från början blir det jättejobbigt. Johan är med och peppar. Bygger energi och äter pasta till middag och kämpar vidare under kvällen.

Johan måste trycka hårt hårt mot korsryggen när värken är som värst. Jag vill inte ha någon massage utan går in i andningen så gott jag kan. Lyckas ofta andas mig igenom värken, men missar ibland och då är paniken nära. Johan är där och lugnar och försöker andas in mig igen då. Fungerar oftast, men inte alla gånger.

Ringer vid midnatt till förlossningen, undrar om jag hade vattenavgång när jag gick på toa eller inte. Bilfärden in var jättejobbig. Trött trött. Vi åker in vid halv-två tiden på natten. Kommer in till Södra BB, gullig barnmorska undersöker mig, jag är öppen 2 cm. Jag hade inte förväntat mig så mycket mer, men hoppas kunna få något att sova på under natten hemma för det är hela tiden 6-8 minuter mellan värkarna.
Hjärtljud på pyret ser bra ut. Får alvedon och något annat som ska ta topparna på värkarna. Åker hem och försöker lägga mig, men knarket fungerar inte. Jag kämpar vidare hela natten, det är fortfarande 5-8 minuter emellan varje värk men lyckas inte somna emellan dem.

Nästa morgon har jag lärt mig andas igenom värken själv, utan att Johan måste hålla handen. Jag har börjat tänka bort värkarna genom att titta på min nalles röda tröja. Räknar maskorna i garnet. Tänker också på att jag inte har ont i andra delar av kroppen än vid bandet runt magen vid ljumskar, korsrygg. Faktiskt gör inte höger lill-tå ont, eller öger ring-tå, vänster lillfinger osv. Äter melonbitar. Samt glass med massa chokladsås. Det går ganska bra, men jag är så trött så trött.

Får helt plötsligt en "vanlig" värk men där jag mitt i värken börjar göra stånk-ljud utan att kunna hejda mig. Minns att du sa något om det på kursen som att det är dags att åka in. Johan är inte lika säker (med tanke på förra gången samt att jag fortfarande har 5-8 minuter emellan, men jag vill in nu.)

Jag tänker att vi nog i alla fall blir inskrivna den här gången, annars vill jag få en epidural så jag kan sova. Vi kommer in vid halv två på eftermiddagen. Värkarna i bilen gick förvånansvärt bra, inte så starka. Väl inne på förlossningsrummet får jag en jätteläskig värk på typ 3 minuter non-stop. Superont! Panik! CTG kopplas på. Jag är mitt i skift-byte så nu tar en annan barnmorska över, världens bästa visar det sig.

Hon undrar om jag tänkt igenom med smärtlindring, jag säger att jag tar det som det kommer, ingen särskild plan, men har sedan värsta harangen om jag är öppen 5 cm = epidural så jag får sova. Annars inte. Det visar sig att jag är öppen 6-7 cm. Det var sååå jobbigt att avgöra om jag ändå ska ta bedövning, eller låta bli och kanske få det överstökat snabbare. Är rädd för de sista centimetrarna, då det överallt står att intensiteten och intervallen ökar i värkarna. Jag frågar om de kommer bli ännu jobbigare och Lis säger att hon inte tror det.

Så jag kör på utan epidural. Får däremot testa lustgas. Jag tar några andetag men tycker inte det händer något. Johan får vara försökskanin och lyckas bli djupberusad. Jag gör ett nytt försök i en värk men känner att jag tappar kontrollen över andningen, det går inte alls. Slänger in munstycket i väggen.

Det blir mer och mer stånk-ljud på mig. Dags att börja krysta. Testar liggande på sidan, förlossningspall, saccosäck. På pallen går det ganska snabbt, Jag hör mig själv säga "det kommer ingen bebis!!" Jag är klart frustrerad alltså. På slutet vill hon att jag lägger mig på sida i sängen igen. Kraften är helt otrolig. Man kan inte låta bli att trycka på. Det fungerar att låta mycket för mig, kunna trycka nedåt samtidigt som man kan trycka uppåt med rösten och reglera lite.

Johan sitter på sidan av sängen och håller min hand. Jag kan känna lite av huvudet när det är på väg ner. Det känns inte alls som något huvud, bara alldeles mjukt. Det svider och gör bra ont sista sista biten, vet att jag tänker på "ring of fire" låten, men man är så i gång med det man gör att man inte kan förmedla något. Huvudet kommer ut, sedan kroppen och så ligger hon där på sidan av sängen, alldeles alldeles hel. En hel bebis ligger där. En helt perfekt liten flicka. Så fin så fin, och inte skynklig alls. (Johan berättar att min reaktion är så plötslig från helt inne i bröl-värk-ta i av bara den, till nästa sekund, "Nämen oj!")

Hon är ute halv fem på eftermiddagen. Allt gick hur bra som helst.
Vilken tur att vi åkte in! Det tog tre timmar från inskrivning till att hon var ute. Jag hade som mest intensivt fem minuter mellan värkarna, även sista centimetrarna och under hela krytningen. Jag upplevde dem inte heller som jobbigare än de tidigare värkarna.





Tack för en väldigt bra kurs! Jag har ett superfint minne från Emmas förlossning som jag blir tårögd av att tänka på!



Välinvesterade pengar för oss alltså!



Carolina, Johan och Emma