Profylax vid akutsnitt

2009-10-08
Åsa Skirby
albing79@yahoo.com


Var det värt att gå en profylaxkurs när det till slut blev kejsarsnitt?
Svar: Absolut. Kanske att du inte behöver använda dina kunskaper i öppningsskede och utdrivningsskede men det finns så mycket annat som i alla fall jag använde min andning till.

Som alla andra säger så kan man aldrig läsa sig till hur ens förlossning kommer att vara och än mindre förbereda sig på hur man kommer att reagera på vad som sker. Det sistnämnda kan jag skriva under på hur många gånger som helst. För våran blev väldigt psykiskt jobbig vilket vi inte kunde förbereda oss på trots all övning.
Efter vecka 36 så började vi träna hemma och fyllde duktigt i schemat som finns i slutet av profylaxboken och jag bad min man nypa mig var och varannan kväll och oftast blev det 3X80 sekunder varje kväll. Vi varvade krystning, signes klassiker och "vanliga nyp med andning".

Vår bebis var beräknad till den 22 augusti men vi ställde båda in oss på att få vänta lite till - åtminstone en vecka, kanske lite drygt en vecka.
En vecka passerade, och nästan två veckor och vi gick på barnmorskebesöket i vecka 41 (som vi hela tiden hoppades på att slippa). Vi fick en tid till det extra rutinmässiga ultraljudet i vecka 42+0 (vilket vi också hoppades på att få slippa).
Nu fick vi vänta även denna veckan och gå på ultraljudet i vecka 42+0 i alla fall och detta visade att fostervattenmängden hade minskat till en ganska låg nivå (fast inte farligt låg). Vi fick då tid dagen efter till en undersökning av mig för att se om vi kunde sätta igång mig. Det som nu följde kunde vi ALDRIG ha gissat.

Undersökningen visade att min livmodertapp var så gott som helt omogen. Dessutom var undersökningen inte allt för bekväm och jag flåsade på med min andning och stod ut riktigt bra tycker jag.
Läkaren var tvungen att lägga in mig på specialistmödravården för att behandla mig med geler som skulle mjuka upp livmodertappen så att vi senare i veckan skulle kunna sätta igång mig. Detta skulle enligt erfarenheten ta 2-3 dagar och vi förberedde oss på förlossning 3 dagar senare.
Vid denna tid hade jag inte haft en enda förvärk som kändes nånting - bara hård mage lite då och då på sin höjd.

Nästa "bakslag" var att min första gelbehandling inte kunde läggas helt optimalt då livmodertappen var så omogen och vi fick göra om den första behandligen dagen därpå. Efter två dagars behandling kom nästa bakslag - det hade fortfarande inte hänt nånting nämnvärt med min livmodertapp och läkaren sa då att jag skulle få en 4 ggr så stark gel som jag "borde reagera på". Hoppet tändes igen.
Dag 4 undersöktes jag igen efter att den starkare gelen hade lagts och det visade sig att denna gel jag "borde reagera på" inte hade gjort nån verkan den heller.

Så plötsligt skräms vi upp ordentligt på dag 4 vid den rutinmässiga CTG-undersökningen som vi gjorde flera gånger om dagen då vi visste att det var lågvatten och vi ville kolla våran bebis så att den fortfarande mådde bra därinne. Hjärtljuden sjunker till 50-60 och min man beordras att packa ihop allt och mig springer de ner med till förlossningen. (djupandning på vägen ner var bra för att behålla lugnet) Väl därnere kopplade de upp mig igen på CTG och nu verkade bebisen ha återhämtat sig för allt verkade normalt igen.

Nu fick jag ytterligare en behandling som var tio gånger starkare än den första jag fick. Det var nån tampongliknande mojäng som var behandlad med nån substans och denna skulle läggas i direktkontakt med livmodertappen för att försöka få den att mogna och under tiden väntade vi på att jag skulle få några egna värkar - vilket jag inte hade fått. Åtminstone inte några jag kände av - dock registrerades dessa på CTG-kurvan.
Denna behandling var inbte heller allt för skön att få så jag andades igenom även denna behandling. Den skulle sitta kvar i max 24 timmar och det kommande dygnet
spenderade vi på ett förlossningsrum. För säkerhets skull fick jag även börja fasta vid midnatt mellan torsdag och fredag - OM nu inte behandlingen skulle hjälpa nånting och vi var tvugna att snitta mig istället.

Men natten mellan torsdagen 10/9 och fredagen den 11/9 fick jag faktiskt några egna värkar och jag kunde för första gången träna mig på djupandningen under en längre tid och den hjälpte mig igenom de svaga värkar jag hade och jag upplevde dessa som som "ingenting". :-)

På fredag morgon undersöktes jag igen och det hade inte hänt så speciellt mycket med livmodertappen (*suck*) men det hade hänt tillräckligt för att läkaren skulle föreslå 4-6 timmar med igångsättning via dropp. Jag fick glukosdropp (för att inte känna törst och hunger) då jag fortfarande var tvungen att fasta och klockan 10 började vi vår förlossning och jag var hela tiden uppkopplad på CTG. Vi ökade på droppet VÄLDIGT långsamt till första nivån vilket vår bebis klarade av helt ok. Andra nivån gillade den inte (hjärtljuden sjönk) och vi fick backa till nivå ett igen så bebisen fick återhämta sig. Sen höjde vi igen till nivå två och denna gången gick det bättre. Men vid nivå 3 var det protest redan efter några få minuter och hela droppet stängdes av.
Återhämtningen gick väldigt långsamt och jag fick ligga i nästan en timme med bara mina egna värkar tills bebisens hjärtljud var normala igen.
Läkaren kommer in till oss och säger att vi gör ett sista försök med att sätta igång mig och få igång mina egna värkar. Detta förslag var vi väl måttligt roade av då våran bebis inte verkade må så bra hela tiden men vi valde att ändå lita på personalen
Droppet sattes igång igen och denna gången reagerade våran bebis med sänkta hjärtljud redan efter ett par minuter och detta redan på första nivån med droppet. Bebisen klarade inte av sammandragningarna - trots att de var riktigt svaga och vi räknade ut ganska snabbt att den aldrig skulle klara av en hel förlossning.
Barnmorskan sa då att vi avbryter igångsättningsförsöket och väntar in skiftbytet för kvällen. Vi väntade in den läkare som skulle gå på klockan 16 så han fick titta på dagens CTG-kurvor. Han tittade på de en kort stund och sa nästan direkt att vi får göra ett akutsnitt och ta ut bebisen. Han höll med om att den inte skulle orka
med en vaginal förlossning.

Så klockan 17.12 den 11/9 tittade våran Therese ut i världen via "nödutgången" och hon mådde riktigt bra. (plötsligt fick det datumet en annan betydligt trevligare innebörd)

Så jag fick aldrig användning fullt ut av all den övning och tid vi lade ner på profylaxkursen. Dock hade jag bra användning av andningen under behandlingarna på specialistmödravården. Dessa var inte de allra bekvämaste
när läkaren var inne och "grävde" och lade sina geler. Sen använde jag ju såklart djupandningen under mina egna svaga värkar under igångsättningsförsöket.
Andningen var även bra att ta till när jag fick min kateter insatt inför snittet och när ryggmärgsbedövningen skulle sättas. Även när amningen skulle komma igång och livmodern drog ihop sig när Therese började suga var det bra att kunna andas ordentligt. För det gjorde ONT.

Ja, så gick det till när våran Therese kom till världen, 11 september 2009.
(3 veckor överburen)

Vi tackar så mycket för profylaxkursen och räknar med att kunna använda den fullt ut när Therese nångång kanske får ett syskon - och jag på ett sätt blir förstagångsföderska igen. Denna gången gick det ju helt smärtfritt. :-)

Det är förresten inte alla som kan skryta med en 5-dagarsförlossning helt utan smärta! :-D

Så sammanfattningsvis är det HELT KLART värt det att gå profylaxen även om det blir snitt.