När du kom till världen

2009-05-05
Emma



Kl 23 en måndagkväll i januari, två dagar efter beräknat förlossningsdatum, sa det ”klick” och sen sa det ”splasch” och vattnet forsade ur mig som Niagarafallen i miniformat. Äntligen hände det – du var på väg! Klockan 24 var vi inne på Danderyds Sjukhus BB Stockholm och fick ett rum och en barnmorska som skulle hjälpa oss. Värkarna satte igång rejält med bara någon minut emellan. Jag fick värmekudde på magen och andades på. Min kille klappade mig på kinden. Det gick några timmar och det gjorde allt mer ont. Barnmorskan kollade efter hur mycket jag hade öppnat mig. En vecka tidigare hade det visat sig att jag var öppen tre centimeter. Sedan dess hade jag gått och drömt om att jag öppnade mig centimeter för centimeter utan att känna nåt och att det bara skulle vara att krysta ut dig när vi kommit in till sjukhuset. Oj så fel jag hade.
-Du är fyra centimeter öppen, sa barnmorskan glatt. Jättebra!
Vilken skämt, tänkte jag. Det har tagit en hel vecka att öppna sig en centimeter. Och nu är det sex kvar! Jag blev väldigt besviken och förstod att det skulle bli en lång natt.
Värkarna tog i mer och mer. Det enda jag kunde fokusera på var profylaxandningen. Den blev min livlina. Barnmorskan och min kille bad mig att testa olika ställningar, men jag hittade snart en som jag höll mig krampaktigt fast vid. Jag satt på toaletten. Min kille satt framför mig. När värken kom sa jag ”Gas!” Han satte masken med lustgas framför min mun och jag andades in. Djupa tunga andetag. Vi hade också en apparat som hette TENS, som skickar ut små elektriska impulser. Den satt fast på min mage och korsrygg. Samtidigt som min kille gav mig lustgas tryckte jag på TENSen och det kändes som om hela min kropp fylldes av små stickande pissmyror. Det lurade bort den värsta smärtan ett tag. När värken hade nått sin topp skakade jag av mig masken och profylaxandades. Värken klingade av allt mer. Jag tryckte bort TENSen, pissmyrorna kröp in i sina vrår och kroppen andades ut.
Efter varje värk ville jag dansa med din pappa! Inte för att det var mysigt, utan för att det kändes som om du sjönk ned bättre då. Min kille drog upp mig och jag hängde mot hans axel och vi gungade fram och tillbaka. Så här var varenda värk i flera timmars tid och jag kände mig trygg med att det var likadant hela tiden. Det blev morgon utanför fönstret. Jag var sju centimeter öppen. I min dimma hörde jag att barnmorskorna sa att dina hjärtljud gick ner under värkarna. Det betydde att du började bli trött. Och jag förstod dig. Jag var också trött. Jag ville bara ta dig i mina armar och sova, sova, sova. Eftersom hjärtljuden gick ner var de tvungna att hålla lite extra koll på dig och satte därför en elektrod genom mig till ditt huvud. Den gjorde att jag inte kunde vara lika rörlig längre. Slut på dansandet, med andra ord. Jag började känna mig uppgiven. Varför tog det sån tid? Timmarna gick och snön började falla utanför fönstret. Jag orkade inte tänka längre än ”en värk till avklarad”.
På profylaxkursen hade vi lärt oss att det är bra att använda sig av målbilder. Det är en tanke på någonting fint som man kan längta efter när det känns som tyngst under förlossningen. Jag vände mig inåt och föreställde mig känslan av att bära dig över tröskeln. Hur det skulle kännas att sätta på dig de där små rosa skorna som stått och väntat i vår hall i ett halvår. Mitt i allt värkarbete slog det mig vad det var jag egentligen gjorde. Jag födde barn! Och hur ont jag än hade så ville jag inte göra någonting annat än just det. Jag ville känna varenda värk – för de förde mig närmare dig.
Elva timmar efter att vattnet gått så kände jag hur du tryckte på och ville komma ut. Nu var det dags att krysta. Även om krystvärkarna sved mer än de värkar jag vid det här laget vant mig vid så var det befriande att äntligen få hjälpa till. Under en timme krystade jag. Jag kände för varje värk hur ditt huvud kom längre och längre ut. Du var på väg. Vid varje värk ropade barnmorskan till mig: ”Nu ser vi huvudet. Det är en massa svart hår. Tryck på nu allt vad du har, Emma!” Jag skrek rakt ut för att kunna ta i ännu mer. Gav mig fan på att krysta precis som vi hade lärt oss under profylaxkursen. In med hakan, tänk ”K” och låt skriket bröla fram från magen, inte halsen. Blev glad som en liten skolflicka när barnmorskorna berömde mig för min krystteknik.
Min kille tryckte min hand och det var det enda jag hade att hålla mig i. Men dina hjärtljud gick ner och min kropp orkade inte riktigt ta i så mycket som den skulle. Vi var helt enkelt utmattade både du och jag. Då satte barnmorskan ett värkstimulerande dropp och sa att om det inte hjälpte så skulle de vara tvungna att ta ut dig med sugklocka. Det ville jag absolut inte. Plötsligt kände jag mig uppgiven. Det hade gjort ont så länge. Jag kände mig inte närvarande i rummet. Du var så nära nu, men kändes längre bort än någonsin. Och jag var ensammast i världen. Då droppade något ner på min kind. Jag öppnade ögonen för första gången på flera timmar och tittade upp. Där såg jag din pappa som tittade ner på mig och grät. Kanske för att han inte ville se mig ha så ont. Kanske för att han förstod att han snart skulle få träffa dig. Kanske för att han heller inte orkade mer. Då förstod jag att jag inte var ensammast i världen. Din pappa var också där. Vi födde barn tillsammans! Insikten fyllde mig med kraft, mod och styrka. Jag minns att jag tänkte ”Det spelar ingen roll hur ont det gör. Nu ska huvudet ut.” Och så tog jag i allt jag hade. ”Plupp” sa du. ”Hej älskling”, sa vi.