Hej racermorsan, sa barnmorskan

2009-04-01
Karin



Tidigt på morgonen den 19 november kom vår dotter Hedvig till världen. Förlossningen gick bra, men väldigt snabbt. Vi skrevs in kl. 04.23. Vattnet gick när jag undersöktes, jag var då öppen åtta cm. ”Hej racermorsan!” hälsade barnmorskan. Sen var det bara: upp på knä i sängen, på med lustgasmasken och börja krysta. Resten är historia - kl. 05.43 föddes Hedvig! Så här använde vi oss av profylaxtekniken.

Förberedelser:
Jag är född i mitten på 1970-talet – under psykoprofylaxens blomstringstid. Min mamma har ofta talat sig varm för tekniken och haft mycket nytta av den senare i livet också. Jag kände att det också kunde vara min grej!
Vi gick kursen i augusti, så vi hade hela tre månader på oss att träna. I ärlighetens namn ska sägas att det blev mer teori än praktik ... Jag tränade andning på egen hand precis när vi gått kursen. Under ett par veckors tid gjorde vi de övningar som rekommenderas i kurshäftet. Dock inte varje dag. Men jag tänkte på profylaxen varenda dag, även om det ibland var svårt att få till själva träningen. Vi övade också tillsammans på de olika massageteknikerna, både hemma och på föräldrakursen.

Hemma:
Jag fick lindriga sammandragningar på morgonen den 18 november, men tänkte att det nog bara var önsketänkande. Hade då gått tio dagar över tiden och ställt in mig på igångsättning i vecka 42+0. Jag gick hemma och skrotade hela dagen. Kände efter hela tiden – var det där en värk kanske? – men vågade inte riktigt tro att det var sant. Kalle kom hem vid fyra. Städning, handling, middag. Kalle satt och jobbade, medan jag ägnade mig åt avslappning, andning, varma duschar och bad, ryggpåläggning av glödhet vetekudde, och slutligen tens-apparaten.
Vid halv sju började sammandragningarna bli mer intensiva och var ordentligt kännbara. Var jag i latensfasen nu? Jag bläddrade i mina böcker. Värkarnas styrka, varaktighet och regelbundenhet stämde inte alls med det som stod där.
Till slut gjorde det förjävligt ont och jag kunde varken ligga, sitta eller stå. Jag trodde fortfarande att jag var i latensfasen och djupandades. Mest på egen hand, ibland med stöd av Kalle. Men andningen fungerade inte alls, inte tens-apparaten heller – när det kom en värk klarade jag inte av att andas, utan kastade mig upp ur sängen/soffan/från golvet och försökte fly bort från smärtan. Mitt självförtroende var kört i botten. Alla förberedelser (profylaxkurs, föräldrautbildning, alla dessa böcker ...) kändes som bortkastade.
Klockan 01.48 tog jag mig samman och ringde förlossningen. Jag använde min glada jobbröst när jag lade fram mitt ärende. Barnmorskan ställde de magiska frågorna ”Hur ofta kommer värkarna” och ”Har vattnet gått?”. Jag sade som det var, att ”omkring två värkar à 60 sekunder på tio minuter samt ett par 15-20 sekunders värkar däremellan” och berättade att vattnet ännu inte hade gått. Barnmorskans bedömning var att värkarbetet ännu inte var riktigt etablerat och rådde oss att kämpa på hemma ett tag till.
Den stora skräcken är ju att åka in till förlossningen för att sedan bli hemskickad. Så vi härdade ut ännu ett tag, men kl. 03:22 var jag inte så kaxig längre. Kalle ringde då förlossningen i mitt ställe, ljög och sade att värkarna kom med tre minuters intervall varandes omkring en minut långa. Och ja, vi fick komma in. Hurra!

På förlossningen:
Vi kom fram och skrevs in kl 04.23, jag undersöktes direkt och – splash! – så gick vattnet. Var då öppen åtta centimeter (jag trodde ju på blygsamma två tre på sin höjd). När jag förstod att jag faktiskt hade haft ont ”på riktigt” och att det snart skulle komma en bebis stärktes mitt självförtroende en smula. Jag kände att jag hade krafter kvar!
Kalle fick ett larm i handen av barnmorskan, som sade att ”om Karin börjar krysta medan jag är borta så ska du trycka på knappen”. Sen försvann hon. Men blixtsnabbt hade ett förlossningsrum ställts i ordning åt oss, och med ett ”Hej, racermorsan!” hälsades jag välkommen av barnmorskan Linda.
Fråga 1: ”Vill du ha lustgas?” Jag hade i min födelseplan skrivit att jag ville ha varma bad, akupunktur, massage och såna sköna grejer, men att jag var mer tveksam till lustgas och epidural. Tackade dock ja till lustgasen.
Fråga 2: ”Vilken ställning vill du föda i?”. När vi tränade krystandning på profylaxkursen upptäckte jag vilken power man fick i knästående ställning, så den kändes helrätt för mig. (Dock otänkbart innan vi gick kursen).
Jag började andas lustgas och fick krystimpulser nästan direkt. Hade problem med tekniken till en början, jag nästan hyperventilerade. Jag hade helt glömt krystandningstekniken vi lärde oss på kursen. Men barnmorskan guidade mig med fast och ljudlig stämma rakt in i mitt öra. Det gjorde stor skillnad!
Kalle var ett ovärderligt stöd under krystvärkarna. Han stod vid mitt huvud och pushade, peppade, coachade. Jag höll (läs kramade sönder) hans hand under värkarna. Han gav mig saft, juice och vatten att dricka. Baddade min panna med sval, blöt handduk. Masserade och strök mig över korsryggen mellan värkarna. Några gånger försökte han göra det under värkarna, men var då nära att åka på en smocka. Utan Kalle hade det aldrig gått, känns det som. Åtminstone inte så bra. Vi var ett riktigt team där inne på förlossningssalen.

Efteråt:
När moderkakan kommit ut ville min livmoder inte dra ihop sig som den skulle. Mängder med barnmorskor och läkare utövade en mycket oskön form av livmodermassage. Jag förlorade rätt mycket blod. Blev skickad till operation, då man misstänkte att rester av moderkakan fanns kvar i livmodern. Det var ett snabbt ingrepp, bara tio minuter. Jag var vaken med spinalbedövning, dvs. ingen känsel från midjan och neråt.
Jag hamnade sedan på uppvaket och fick stanna där tills bedövningen släppte. Självklart längtade jag massor efter Kalle och Hedvig, men samtidigt visste jag att de hade det bra tillsammans. Och att jag behövde fokusera på att bli frisk. Efter dryga tre timmar kunde vår lilla familj återförenas.

Målbilder:
Jag saknade helt och hållet mental förberedelse för komplikationen efteråt. Mina målbilder var dels ”den lyckliga blicken” – jag med vårt nyfödda barn på mitt bröst och åsynen av Kalle med barnet i sin famn. Frukostbrickan var också ett slags målbild. Den första målbilden gick i uppfyllelse. Frukostbrickan fick vi in, men jag hann aldrig börja äta innan komplikationen tillstötte och jag beordrades att fasta. Lite snopet. Men jag fick min frukost när vi kom till bb vid halv två.
Jag tror det är svårt att förbereda sig mentalt för komplikationer och ha målbilder som tidsmässigt inträffar efter det att eventuella komplikationer har klarats ut. Hos mig låg fokus på att bebisen skulle komma ut och skrika. Hade även laddat för efterbörden, men tänkt att glädjen över vårt nyfödda barn skulle ta uppmärksamheten från den proceduren. Det stämde. Däremot är det nog bra att ha en ödmjuk inställning och vara beredd på att ompröva sina målbilder.
När jag kördes till operation och fick lämna Kalle och Hedvig kändes det faktiskt helt okej. Jag var lugn, trygg och visste att jag var i goda händer. De likaså. Barnmorskan har också förklarat för mig att det har betydelse att jag fick ha Hedvig nära intill mig ett par timmar och att jag hann amma innan komplikationen tillstötte. Annars hade det nog varit svårare.

Hemmavid:
En oväntad bonus är att jag har så stor nytta av profylaxandningen nu efteråt. Amningen har kommit igång fint, men i början gjorde det lite ont precis när Hedvig skulle ta tag. Då funkade avslappning och djupandning utmärkt.
I början när jag p.g.a. hormonpåslaget och total eufori inte kunde sova alls på många dygn, försökte jag ändå slappna av och djupandas. Likaså nu, när jag dödens trött sitter och ammar om nätterna.

* * *

Kursen hjälpte oss att bli ett team inför Hedvigs födelse och satte igång tankar hos oss båda om hur vi föreställde oss förlossningen. Den fick oss också att sätta ord på detta för varandra. Jag funderade mycket på vilken typ av stöd jag skulle komma att behöva och kommunicerade det till Kalle.
Nu efteråt kan vi konstatera att vi aldrig varit så snälla mot varandra som nu, aldrig samarbetat så bra och aldrig stått varandra så nära som nu!
Som förstföderska kan det nog vara bra att inte lita blint på det som står i böckerna om när det är dags att åka in. Först när jag blivit undersökt, vattnet hade gått och jag fått reda på att jag snart skulle föda vågade jag tro att jag hade ”riktiga” värkar. Det var tur att Kalle ringde det där samtalet och att vi åkte in till slut. Annars hade Hedvig kanske kommit till världen på vardagsrumsgolvet!
Jag kan verkligen rekommendera blivande föräldrapar att gå kursen. Det är det värt. Även om förlossningen inte blir som ni tänkt er. Det blir den ändå nästan aldrig sägs det ...