Nu jädrar ska vi profylaxandas!

2009-03-27
Annika
annika.javestad@telia.com


Redan för 2,5 år sedan började jag och min man ladda för en förlossning där vi tillsammans skulle uthärda smärtan med hjälp av profylaxandning. Då väntade vi vårt första barn och såg med stor förväntan fram emot bebisens ankomst. Men, det blev inte alls som vi tänkt oss. Vattnet gick fem veckor för tidigt ute på en skärgårdsö. Det blev ilfart in till Danderyd där man konstaterade att bebisen låg med fötterna ner och var halvvägs ute. Det hela slutade med akut kejsarsnitt och två tagna, men väldigt lyckliga föräldrar. Allt slutade bra, men den där häftiga förlossningsupplevelsen uteblev. Vi får helt enkelt ta igen det med ett syskon tänkte vi…

Sagt och gjort. 2,5 år senare, natten till den 15 januari profylaxandades vi för kung och fosterland på BB Stockholm och lillebror såg dagens ljus.

Vi hade gått repetionskursen redan i november för att vara säkra på att hinna öva lite innan beräknad förlossning den 16 januari. Bebisen kunde ju komma lika tidigt som storebror, så det gällde att vara förberedd. Men, hela december gick med molvärk och sammandragningar, men ingenting hände. Även nyår passerades, till viss glädje, men det kändes redan som vi gått över tiden. Den 12 januari var jag hos barnmorskan sista gången och då bokade vi en eventuell tid för igångsättning, vilket skämt!, tänk om jag skulle gå över tiden, vi som varit förberedda i snart två månader. Men, kvällen den 14 januari kom första värken och den lämnade ingen i huset oberörd. Jag var tvungen att gå upp för att stå ut med smärtan, men lät min man ligga kvar i sängen och vila i fall vi skulle behöva åka in. Efter bara en kvart kunde jag konstatera att värkarna var regelbundna och kom varannan minut. Jag ringde till förlossningen och med vår tidigare erfarenhet i bagaget ombads vi att ringa till mina föräldrar som skulle vara barnvakt. Den trevliga damen sa lite försiktigt att om det vara möjligt kunde dom gärna skynda sig lite. Mamma kom med andan i halsen och mötte sin dotter profylaxandas i hallen medan min man packade det sista och körde fram bilen. Eftersom vår bil är relativt ny fick jag sitta i en ikeapåse, tänk om vattnet skulle gå i bilen…

Väl inne på förlossning blev vi omhändertagna som kungligheter, underbara personal på BB Stockholm! Vi kom in vid halv ett och man kunde konstatera att jag var öppen 5 centimeter, bara att kämpa på med andra ord. Min underbara Mattias påminde mig hela tiden om andning, avslappning och gav mig ”godis”. Vi skojade och pratade mellan värkarna fram till 5-tiden, då gick vattnet och värkarna förändras. Jag började grymta utan vilja och tänkte att det var nog krystvärkar som var på gång, kroppen tog över helt och nu var det bara målet som gällde. Framåt 6-tiden hängde Mattias med all sin kraft på mina höfter för att hjälpa bebisen ut. Värkarna var nu fruktansvärda och jag funderade på att bara försvinna genom väggen och ångra alltihop, kanske räckte det med ett barn i alla fall. Men vi släppte aldrig andningen, även om ”hundens” avslappnade ansiktsuttryck var ett hån i detta läge. Mattias började tappa krafter och någon barmhärtig gav honom kaffe och smörgås och jag ombads att få i mig något. Jag kunde inte förstå hur man kunde äta NU. Vi höll ju på att föda barn och jag var döende av smärta och ombads att ta något att äta, nej, det blev bara några klunkar vatten.

Efter personalen bytt skift fick en lika mysig barnmorska som hette Anna. När klockan var halv åtta föreslog hon att jag skulle byta ställning från liggande på sidan till förlossningspallen. Det kändes helt omöjligt att ändra ställning, men med lite hjälp sattes jag på en pall som såg ut som en hästsko. Mattias satt bakom och höll under mina armar, och det var en fantastisk känsla, vi gjorde verkligen det här tillsammans. Bara några minuter senare fick jag klarhet i uttrycket ”the ring of fire” och förstod att det inte var långt kvar. Jag ombads att hålla emot i nästa värk, lättare sagt än gjort, men Anna lovade att huvudet skulle vara ute värken därpå. Sekunder kändes som timmar, men vid värken därpå kom huvudet och kroppen värken efter. Punklig och alldeles underbar såg Carl dagens ljus den 15 januari kl 8.00, en dag innan beräknad förlossning. Allt hade varit precis som vi önskat. Vi hade klarat hela förlossningsarbetet med bara andning, ett starkt samarbete och helt underbar personal. Stort tack till Anna Harrysson för ett underbart stöd, vi fick en fantastisk upplevelse och ut kom en riktig liten profylaxbebis.