När vår älskling Vincent kom till oss...

2009-03-19
Jessica Granath
jessiica.granath@hotmail.com


Här kommer en förlossningsberättelse från mig. Skrev den ursprungligen för min blogg så därför förklarar jag i texten vad en Doula är tex.

Tisdag 3/2, BF +8
Vaknade klockan 04.00 av att jag hade ont när jag vände mig i sängen. Fattade inte att det var värkar trots att jag i flera veckor hade letat efter minsta symptom på att det var förlossningsdax. Men man tämker väl inte så klart tidigt på morgonen. Dessutom hade jag ställt in mig på att bli igångsatt några dagar senare så jag trodde aldrig att det skulle starta av sig själv. Men iaf... Det fortsätter att göra ganska ont, molande värk i hela magen o ryggen så tillslut tänds en lampa i mitt sega huvud och jsg fattar att det har börjat. Helt lugn väcker jag Jesper och säger "jag har värkar" som om det vore det naturligaste i världen. Jesper somnar om (jätte entusiastisk!) Jag går upp o ringer min Doula = kvinnlig profylaxcoach som är med oss på förlossningen. Som en barnmorka faktist som är där hela tiden och ser till det mentala inte medecinska.
Värkarna är regelbundna och håller i sig 1-1½ min. Doluan tar taxi hit vid 7 tiden på morgonen och jag ringer huddinge o frågar om de har plats. Det hade de inte! Mardröm!! Men de är tvugna att fixa plats eftersom jag tillhör dit. Vi åker in dit vid 9 tiden och jag blir undersökt. 2 futtiga cm har jag öppnat mig, suck! Men jag försöker tänka positivt typ, 2 cm är mer än 1 cm ;). Jag får rådet att gå runt på sjukhuset och gå i trappor så ska de undersöka mig igen efter 2 timmar och se om det hänt något mer.
Vi äter lunch och går i de där jvla trapporna. Jag tänkte att nu måste jag öppnat mig till 3 cm iaf, men icke. Fortfarande 2 cm, damn! Nu tänker jag "det har iaf inte backat till 1 cm" haha positivt tänkande som sagt!
Vi får åka hem igen men det känns okej. Jag åker till mamma och papap o lägger mig i deras badkar och föröker samla kraft inför de riktiga värkarna som med säkerhet komma skall. Åker hem till lägenheten och andas igenom värkarna, väntar på att de ska bli mer regelbundna och hålla i sig längre samt göra ondare.
Värkarna gör fortfarande inte såå himla ont och jag försöker att sova lite. Har för ont för att somna och vid 23.00 ringer vi huddinge igen och ber om en sovdos, de har helt fullt så vi ringer södertäje istället och kollar om jag kan få en sovdos där. De säger att jag kan komma in och så får vi ett förlossningsrum på en gång där vi kan sova.
Vi åker in och jag blir undersökt, 3 cm öppen!!! Yes...
Jag får en tablett samt morfin och försöker sova. Jag lyckas sova i en max två timmar den natten och tröttheten börjar ta ut sin rätt men det är bara att härda ut.

Onsdag 4/2, BF +9
Går upp vid 06.00 den morgonen efter att jag verkligen försökt sova lite mer. Värkarna har börjat nu på riktigt och jag tänker att idag får jag träffa min bebis, undar vet det är för någon som ligger därinne. Pojke eller flicka? Rödhårig eller inte? Lång eller kort?
Jag får duscha och träffa en barnmorska. Jag andas mig igenom värkarna men inget händer på öppningsfrontet och det verkar som om detta ska bli långdraget så jag får värkstimulerande dropp för att få igång förlossningen. I och med att jag får värkstimulerande så måste en ctg kurva göras efter varje ml som höjs. Detta var väldigt irreterande så jag var tvungen att ligga i sängen då ctg kurvan skulle mätas och att ligga ner o ha värkar gör typ dubbelt så ont som att stå upp när värken kommer. Står man upp så kan man gunga liteoch det känns som att bebisen kommer lite längre ner. Jag hinner bli riktigt arg på barnmorskan när hon kommer in och sätter en ctg kurva för 6:e gången och ska försöka få upp mig i sängen mitt i en värktopp. Fan vad arg jag avr på henne! Haha men jag försökte vara trevlig ändå, hon var ju där för att hjälpa mig.
Jag får lavemang innan de tar hål på mina hinnor så att vattnet går.
Klockan är ungefär 15.00 när de kollar hur öppen jag är igen och nu säger hon att jag är öppen 7 cm. Det är nu de värsta värkarna börjar tycker jag usch efter varje värk tänkte jag " Okej jag dog inte av den här värken så jag kommer nog klara nästa värk också", vad hemskt det låter så här i efterhand men det var verkligen så smärtsamt. Nu börjar det också kännas att jag nästan inte sovit på över 30 timmar så jag svarar knappt på tilltal och orkar inte hålla ögonen öppna. Dags för barnmorskebyte, jag blev så glad över att slippa den där dumma som var tvungen att kolla att min bebis mådde bra hela tiden ;). Jag hälsade på den nya barnmorskan och hon sa direkt att "nu Jessica så ser jag att du är väldigt trött, och om du ska få ut bebisen så måste du få vila så nu tycker jag att vi ber läkaren komma hit och ge dig en epidural bedövning" typ som att ma vore 5 år. Men då kände jag verkligen att " Ja ja ge mig bedövning!" Det kändes nästan omöjligt att klara en till värk nu nät kag skulle få bedövning så jag hoppades att läkaren skulle vara där snabbt. Barnmorskan kollar hur öppen jag är och hör och häpna 6 cm!!! Va?! Har det gått tillbaka 1 cm. Vilket nederlag. Men nej det var den dumma barnmorksan som känt fel. Tack!
16.05 sätts epiduralen in och jag känenr nästan direkt hur värkarna försvinner för att bytas ut mot ett fruktansvärt tryck neråt så jag får krystimpulser och kan inte hålla emot. Det är inte krystvärkar utan bebisen som roterar den sista biten ner. 16.30 är jag helt öppen och får krystvärkar. Jag får klartecken och sitter upp halvhukandes medan jag håller i mina knän och trycker på allt jag kan.
Sex krystvärkar senare klockan 16.55 kommer en liten kille ut. Han väger 3850 gram och är 53 cm lång. Jag får upp honom på mitt bröst och världen stannar. Han skriker och jag gråter av lycka, min lilla lilla kille!
Äntligen är det över, värkarna, förlossningen, allt. Han är här! Jag har fött vår son...

Dagarna efter känns som en dimma, jag kan inte fatta att allt varit som vanligt för alla andra. Hallå, vet ni inte, jag har fött barn!