När Iris kom till jorden

2009-02-11
Linda och Peter



Klockradions röda siffror visade på 05.50 när mamma for upp ur sängen och hasplade ur sig ”Vattnet!” och rusade in på toaletten med en genomdränkt kudde mellan benen. Pappa har nog aldrig förr farit upp så snabbt. Han fick torka golvet och bädda torrt medan mamma satt på toaletten och försökte ta in det faktum att nu var det verkligen dags, lördagen den 18 oktober, tre dagar efter beräknat datum. Inifrån badrummet hörde mamma hur pappa ringde Södra BB för att meddela att vattnet gått. Ännu inga värkar så de ombads ta det lugnt, kanske försöka somna om en stund, och sedan bara vila hemma. Men pirriga mamma och pappa kunde förstås inte somna om. De la sig i sängen och myste och pratade. Rullgardinen åkte upp och en underbar soluppgång visade sig utanför fönstret. Löven på träden gnistrade i orange och rött. Det skulle bli en fantastisk höstdag – i mer än en bemärkelse.

En diffus känsla började göra sig påmind i mammas mage och hon kunde konstatera att det nog var värkarna som hade satte igång lite försiktigt. Pappa smög upp och dukade fram en riktig födelsedagsfrukost med scrambled eggs, rostat bröd, fil, müsli, frukt, juice och en massa läckerheter. När mamma kom ut i köket brann levande ljus på bordet och i fönstret. Snart skulle de bli föräldrar, detta var sista frukosten för dem båda tillsammans utan mig.

Mamma tog en dusch och la sig sedan en stund på soffan, men det började bli svårt att hitta en skön ställning allt eftersom värkarna tilltog. Pappa packade det sista och gjorde iordning en rejäl kylväska med mackor, smoothies, matlådor, frukt och juicer. Det skulle inte gå någon nöd på dem på BB inte! Det blev några samtal till BB och vid 11-tiden fick de beskedet om att det fanns en plats på Södra BB och att de var välkomna. In i bilen och iväg! Cirka klockan 12 togs de emot av barnmorskan Helena som gav dem ett rum och kopplade in CTG:n på mammas mage så att man skulle kunna se hennes värkar och mina hjärtljud. De ville inte undersöka henne än på grund av infektionsrisken eftersom vattnet gått. Mamma fick ligga still i en halvtimme och det var nog lite kämpigt. Särskilt eftersom pappa spexade i röd t-shirt och röda shorts. Han såg ut som en brandman och mamma skrattade så att värkarna gjorde ännu mer ont. Annars var hon en hejare på att profylaxandas. Inga undantag! Det hjälpte verkligen i värkarbetet. Vid första undersökningen kunde man konstatera att mamma var öppen 3–4 centimeter och hon hade med andra ord jobbat på bra.

Det vankades runt i korridoren och duschades och andades. För mamma blev det tuffare och tuffare men som tur var fanns pappa hela tiden vid hennes sida och peppade och andades med henne. Det var skönt att kunna fokusera på andningen. Vid 14-tiden kom en ny barnmorska, Agneta, som så småningom skulle bli barnmorskan som hjälpte mig till världen.

Det blev tuffare och tuffare för mamma, men inte en enda gång funderade hon på att ge upp. Hon fokuserade på att ta en värk i taget och på att andas rätt. Agneta och pappa fanns hela tiden vid hennes sida vilket var ett enormt stöd. Pappa baddade hennes panna, påminde henne om andningen och masserade där det behövdes. Tiden gick och vid nästa undersökning kunde konstateras att mamma var öppen hela 8 centimeter! Agneta hurrade och mamma kände lättnad för nu var det tufft, men förhoppningsvis inte så långt kvar. Två alvedon och dexofen var enda smärtlindringen som skulle ta bort de värsta värktopparna och hjälpa mamma att slappna av. Det var som tuffast mellan klockan 15.30 då tabletterna togs och 16.00 då de började hjälpa. Värkarna kom ibland så tätt att det inte var någon värkvila alls och mamma gjorde allt från halvlåg i en saccosäck, hängde på pappa till vaggade på en pilatesboll.

Men från 8 centimeter till helt öppen tog det bara en halvtimme och rätt som det var tryckte krystvärkarna på. De gick inte att motstå och Agneta hjälpte mamma att prova på några olika ställningar att krysta i. Först stående lutad mot sängen, sedan på alla fyra i sängen stödjandes mot ryggstödet. Men det var jobbigt för benen och mamma kunde inte riktigt slappna av. Till slut hittade hon en något sånär skön ställning, halvliggandes i saccosäcken med ett ben på Agnetas och ett på pappas höft. Så var det dags att ta i ordentligt! Med guidning från Agneta kämpade hon på. Krystvärkarna var definitivt bättre än öppningsvärkarna. Det fanns gott om tid att vila emellan dem och när de väl kom kändes de så meningsfulla. Nu var det nära, jag var på väg! Agneta kunde konstatera att hon såg huvudet och pappa sneglade trots att mamma egentligen inte ville det. Man kunde visst se min kalufs där inne. Agneta smorde med glidmedel och sprejade med bedövningssprej – allt för att lindra mammas onda. Och snart kom belöningen… snart kom jag!

Klockan var 17.54 när mamma fick ta emot mig med sina egna händer och lyfta upp mig till sitt bröst. Gråtande kunde hon konstatera att det var en flicka. Tårarna rann på både henne och pappa och de har nog aldrig förr varit så stolta. Jag fick ligga på mammas bröst och mysa. Ja, jag skrek förstås en hel del. Pappa fick klippa navelsträngen. Han sa i efterhand att man kunde likna det vid att skära i en hummersvans . Moderkakan kom ut på en enda krystvärk och mamma och pappa valde att inte titta på den. Det började mörkna i rummet, men det lystes ändå upp av en dimmad lampa och flera levande ljus. När Agneta skulle undersöka mamma behövde hon inte tända i taket, utan gjorde det med en liten lampa bara. Ett litet stygn var det enda som behövdes, och det var ordnat på mindre än 10 minuter.

Efter en stunds vila och total lycka – bara jag, mamma och pappa – fick mamma gå upp och duscha och Agneta bäddade sängen ren. Sedan kunde vi pusta ut tillsammans, för första gången som en familj.