Vi blev världens bästa team!

2009-02-03
Marie



Jag fick kännedom om profylaxkursen av en kompis som hade gått den.
Hon sa: ”Om ni funderar på att lägga era pengar på en dyr barnvagn eller en profylaxkurs – ta profylaxkursen!” Så här i efterhand förstår jag precis vad hon menade.

Jag tycker inte att det gjorde så jätteont att föda barn. Det var inte så mycket smärta, mer som starka krafter. Vi var så väl förberedda och andningen, avslappningen och fokuseringen hjälpte jättemycket, liksom fantastiskt stöd från min sambo, barnmorskan och barnmorskestudenten. Jag och Alex är överens om att vi hade en helt fantastisk förlossning. Och jag hade aldrig trott innan att jag skulle kunna klara att föda utan smärtlindring, men det gick ju hur bra som helst!

Min förlossning började med att vattnet gick. Jag tror jag "bar sönder" mina fosterhinnor. Två dagar innan hade jag och min sambo Alex varit på landet och då fick jag för mig att jag skulle tvätta en husvägg. Dagen efter åkte vi hem. Jag tog bilen själv med hela sommarens packning, eftersom Alex skulle köra hem båten. När jag kom hem orkade jag inte invänta min sambo, utan jag bar upp all packning själv. Hela bilen var proppfull med tunga grejer. Och dagen efter åkte jag och storhandlade. Jag ringde efter min sambo när jag kom hem, men fick inte tag på honom, så jag konkade upp alla kassarna själv. Detta agerande är kanske inte något att rekommendera, men jag tänkte att "det värsta" som kan hända är att vattnet går, och det skulle ju bara vara glädjande. Detta var den 26 augusti och vår bebis var beräknad till den 4 september.

Mycket riktigt....efter att jag burit upp alla kassarna satte jag mig för att äta lite lunch. Då var det som om någon drog ur proppen. Varmt vatten forsade ur mig och bildade en stor pöl på golvet. Jag blev alldeles full i fniss. Efter tio minuter kom min sambo hem. Han undrade varför jag stod i morgonrock, ha ha. Sen åkte vi in till BB för att undersöka att allt var OK. Det var det och eftersom jag inte hade några värkar ännu fick vi åka hem. Sen sov jag gott hela natten.

På morgonen den 27 augusti började jag känna som lite mensvärk, men det gjorde inte alls ont. Under dan åkte vi ut på stan och fixade lite ärenden. Jag hade då ganska regelbundna värkar, men jag andades igenom dem och försökte ignorera dem så gott det gick. Jag var helt inställd på att förlossningen kunde ta lång tid och jag ville klara av så mycket som möjligt hemma. Sen hyrde vi en film och åkte hem. Alex lagade pasta. Under filmen på kvällen började det bli jobbigt att sitta still. Jag började vanka runt i lägenheten och andas. Och jag försökte rucka på bäckenet som vi lärt oss på kursen, för att ”släppa ner” barnet. Och jag fokuserade hela tiden på att slappna av.

Vid åttatiden kunde jag knappt stå upp lägre, så då åkte vi in. Värkarna kom väldigt tätt. En underbar barnmorska tog emot oss. Då var jag lite skakis i bena och tårarna rann. Jag tycker nog att bilfärden in till BB var det värsta under hela förlossningen. Men så fort vi kom in på rummet kunde jag börja slappna av igen. Det visade sig att jag redan var öppen åtta centimeter! I rummet hade de släckt ner, tänt levande ljus och satt på avslappningsmusik. Det var som att föda på ett spa.

Sen var det intensivt arbete i några timmar. Fast jag upplevde det inte så då. Jag tyckte tiden gick hur fort som helst. Barnmorskan och även den barnmorskestudent som var med, var så otroligt duktiga på att peppa mig och coacha mig. Jag hade skrivit i mitt brev att jag ville försöka föda utan smärtlindring om det gick, men att jag var öppen för olika former av bedövning om det behövdes. Vid ett tillfälle undrade jag om inte lustgas kunde vara en bra idé. Då svarade barnmorskan att hon tyckte att jag andades så bra och att jag var så fokuserad, att hon var rädd att lustgasen bara skulle göra att jag förlorade mitt fokus. "Ska vi inte testa ett par värkar till?", sa hon. Med bra coaching behövde jag ingen smärtlindring.

Min sambo var också ett fantastiskt stöd. Han klappade mig och masserade min rygg hela tiden och sa "andas, andas" under värkarna. Jag upplevde att vi arbetade oss igenom varje värk tillsammans. Under de kraftigaste värkarna var det omöjligt att andas in genom näsan, så jag andades genom munnen i stället och det gick ju minst lika bra. Under i princip hela förlossningen blundade jag och fokuserade på att slappna av. Jag gick in i mig själv och svarade på tilltal genom att nicka eller skaka på huvudet. Under varje värk tänkte jag att snart får jag vila.

När det väl var dags att trycka på lite, upplevde jag det som det minst smärtsamma. Nu fick ju jag total kontroll över värken. Men just när huvudet pressades ut gjorde det jätteont, den så kallade ”ring of fire”. Huvudet låg still halvvägs ute och det stack och brände ordentligt. I det läget, mellan värkarna, tog min sambo ett kort på mig. Gissa vad jag blev stolt när jag sen fick se bilden. Jag ligger och ser alldeles avslappnad ut, precis som bilden på blodhunden som vi fick se på kursen! I nästa värk gled vår lilla underbara dotter Felicia ut som en liten fisk. Då var det den 28 augusti klockan 01:12.

Efteråt mådde jag hur bra som helst. Jag hoppade upp ur sängen för att gå och kissa. Barnmorskan ropade åt mig: "Vad gör du - du kan få blodtrycksfall". Det hade jag ingen tanke på - jag mådde så bra.

Jag tycker inte att det gjorde så jätteont att föda barn. Det var inte så mycket smärta, mer som starka krafter. Vi var så väl förberedda och andningen, avslappningen och fokuseringen hjälpte jättemycket, liksom fantastiskt stöd från min sambo, barnmorskan och barnmorskestudenten. Jag och Alex är överens om att vi hade en helt fantastisk förlossning. Och jag hade aldrig trott innan att jag skulle kunna klara att föda utan smärtlindring, men det gick ju hur bra som helst!

Vi hade otroligt stor glädje av profylaxkursen. Den var så inspirerande och vi lärde oss flera handfasta tricks. Det var också ett sånt fint tillfälle för mig och min sambo att få tid att prata ihop oss om hur vi ville ha det under förlossningen. Vi blev världens bästa team!