på midsommar hade vi fest...

2008-11-25
Lisa och Henrik
lisabergkvist@yahoo.com


På midsommarafton hade vi fest, på midsommardagen kom han! 8 dagar efter beråknad förlossning vaknade jag och yippi, de var lite blod på pappret! äntligen, men var är värkarna? moler det inte lite? min väninna och hennes familj hade sovit över och hon föreslog att jag skulle ringa förlossningen. det gjorde jag, klockan var väl runt 1. de sa att jag skulle höra av mig om nåt mer hände (vattenavgång, regelbundna värkar). okej tänkte jag, och nu hade värkar börjat komma så sakteliga, knappt så ont att jag behövde profylax andas, men det kändes bra att göra.

Vi begav oss in emot stan för att skjutsa hem vännerna, tog en falafel och värkarna började tillta. dår satt man på pizzerian och andades sig igenom värkarna. det blev lite fnittrigt, händer detta? har jag värkar? här? nu?

styrde kosan emot sjukhuset för att kontrollera, nu var klockan halv 4. vi ringde några nära och kära (mamma och pappa) för att meddela att nu så...snart har ni ett barnbarn...erat barn ska bara föda fram det först...overkligt.

blev emottagna och undersökt, med svaret att
-du är bara öppen 2cm, så det här kommer att dröja. gå på bio eller hitta på nåt sä kommer ni tillbaka sen. jag svabbar (drar längst med öppningen) dig så hoppas vi det kommer igång.
-ok, tack, hej då, sade vi, och hoppade molokna in i bilen.
-vi åker och äter glass säger min sambo.....
-ok.....

väl på glass stället spenderar jag tiden inne på en toalett, med kramp och profylax andning och blod. vi åker hem för att ta ett bad, där sambon masserar och jag andas. ska lägga mig på sängen för att få lite massage, då börjar jag kräkas. värkarna är så täta nu att min partner får hjälpa mig att klä på mig och lägga mig i baksätet med en hink på golvet. den färd som normalt tar 40 min gick nog på 30, och där stod vi igen kl 17.40. och barnmorskan öppna, och tack gode gud. jag har så ont. hjääälp.

in i ett undersökningsrum, bli fastsatt med elektroder som jag ville slita bort, jag andades och andades, värkarneavar så täta att det inte hann bli någon paus emellan. tack gode gud för profylax andning annars vet jag inte vad som hade kunnat lugna mig. vattnet går och jag kräks, in i förlossningsrummet, och prata bedövning, epidural, ja tack. men ingen lustgas, jag mår illa och kräks. när hon ska sätta nålen börjar jag få krystvärkar, underbart, hela jag börjar dundra, dovt hackande hals ljud.

upp på britsen, bli undersökt. japp, du är öppen, men kan du stå lite så huvudet kan åka ner i kanalen. så jag står lutad emot sängen med min underbara ´coach´ på högersidan. han är min livslina, han är den ända jag ser, hör och litar på. och han för min talan. barnmorskan har lagt ut landningsbanan och jag får krysta, och oj vad jag tar i. men det gåååår inte....eller, jag tar i allt vad jag har, pressar samman käkarna, och vrålar, det dova starka ljudet. och då kånner jag nåt emellan mina ben, ett svart hårigt klibbigt huvud. då fattar jag, jag föder, det går. han kommer ut, och på 5e krystvärken är han ute. världens finaste lilla knyte. kl 18.50. 1h och 10 min efter att vi kom in! och vi mår prima, kunde inte varit bättre.

barnmorskan sa efteråt att som förstagångsföderska gick det otroligt snabbt, och detta var för att jag kunde slappna av, använda min andning till att hjälpa kroppen att öppna sig. hon tyckte jag var otroligt avslappnad och fokuserad och att samarbetet mellan mig och min sambo var oerhört starkt. detta känner jag var tack vare profylax kursen, den gav oss verktyg till att göra vår förlossning till nåt väldigt positivt och fint. ser fram emot nästa gång.

tack!