Precis som vi önskade!

2008-11-23
Åsa
asa.ler@hotmail.com


Detta är vår berättelse om när Lilla S kom till världen i november!

När vi väntade vårt tredje barn gick vi på Annas profylaxkurs. Vi ville förbereda oss så väl vi bara kunde inför denna förlossning. Med två förlossningar bakom oss som på olika vis varit jobbiga upplevelser ville vi göra allt vi kunde för att nu få en positiv upplevelse att se tillbaka på. Det var också viktigt för oss att känna oss lugna och trygga inför förlossningen.
Kursen tog oss med storm! Vi kände direkt att vi fick massor av verktyg och råd! Jag övade andningsövningarna så gott som varje kväll, både själv och tillsammans med min man. Vi diskuterade också mycket hur jag ville ha det, olika scenarier, olika rädslor etc.

En vecka innan utsatt datum vaknade jag på morgon av små värkar. Låg kvar i sängen och konstaterade att ja, de återkommer faktiskt! Gick på toaletten och upptäckte att slemproppen börjat lossna. Samtidigt kom allt tätare värkar, korta men kännbara. Jag och min man började irra runt lite för att få upp barnen, få i dem frukost, förvarna barnvakt, packa väskan etc. Framåt åtta när vi hade situationen under kontroll försvann värkarna. Snopet, men men, inget att göra. Min man gick med barnen till förskolan och sen vidare till jobbet, jag lade mig och vilade.

Framåt lunch var värkarna tillbaka, oregelbundna och korta men kännbara, skönt då skulle det nog ändå bli bebis snart. Jag duschade, plockade lite här hemma och kände mig så lugn. När värkarna kom andades jag mig igenom dem och det gick jätte bra. Min man kom hem och vi åt lunch tillsammans och gick sen och la och oss och vila.

Vid tre var värkarna starkare och jag behövde nu koncentrera mig på att andas när de kom. Min man var nära mig och masserade ryggslutet. Jag ville vara upprätt och stod framför TV och gungade höfterna, jätte skönt!
Vid halv fem kom värkarna med 2-5 minuters mellanrum och vi bestämde oss för att åka in till förlossningen. Jag kopplade på min TENS och den var så behjälplig! Fortfarande helt lugn gick jag till bilen. Vid varje värk kopplades TENS på och jag andades.

Kom in på undersökningsrum vid halv sex. Blev kopplad till CTG och allt såg bra ut. Var tvungen att gå på toaletten och efter att fått ur mig både "ett och två" så tog värkarna i ännu mer,. Det började kännas jobbigt och oron över hur jag skulle fixa detta kom smygande. Min man var hela tiden nära mig, bekräftade mig i min oro men peppade mig och lugnade mig! En jätte trevlig barnmorska kom in och började prata om vad som skulle hända nu och hur jag ville ha det under förlossningen. Jag blev så glad att hon var mjuk och behaglig i sitt sätt, det gjorde mig lugn. Hon undersökte mig strax före halv sju och jag var öppen 5 cm. Strax där på gick vattnet, klart och fint. Oron tilltog lite för jag förstod att nu kommer det att trycka på ännu mer...

Kom in på förlossningsrummet och över på förlossningssängen och nu började det storma. Jag försökte att andas mig igenom värkarna så gott jag kunde men de kom så ofta och var så stark att jag hade svårt att behålla lugnet. Provade lustgasen men den hjälpte ingenting men TENSEN var uppskruvad på max och var så skön! Jag ville gärna prova att föda utan EDA denna gång (efter att ha provat det med blandat resultat de andra två gångerna). Men när jag var öppen 8-9 cm så tyckte jag att just EDA var lösningen på allt. Min man hjälpte mig att tänka efter, ville jag verkligen det, skulle jag klara en värk till? Och ja, det gjorde jag!

De första krystvärkarna kom runt halv åtta men jag började inte krysta aktivt förrän kvart i åtta. Upplevde krystvärkarna som bättre än de andra värkarna, det var en befrielse att få ta i och göra något. Jag var kissnödig men kunde inte kissa så de fick tappa mig med kateter, våndades inför detta men det gick jätte smidigt. Det hände inte så mycket under de första krystningarna så de ville ha ned mig på pallen. En omöjlighet tyckte jag och tog i för kung och fosterland under nästa värk istället och då kom huvudet ut. Sen kom den lite mer obehagliga delen. Hur mycket jag än krystade ville inte kroppen komma ut så bm larmade. In i rummet stormade tre-fyra personer till. Några bände isär mina ben och läkaren tryckte på magen och ut kom han, lillprinsen, 20.06!
Han hade dålig cirkulering men efter mycket daskande började han gny och fick stanna kvar inne i rummet hos oss. Så fin och alldeles perfekt med sina 3870 g och 54 cm. Vi hade fått vara med om livets mirakel ännu en gång, underbart, vilken lycka!!!!

Jag blev rädd på slutet men är samtidigt så nöjd med förlossningen, det blev den positiva upplevelsen som vi önskade! Jag var närvarande och med hela tiden och det var viktigast för mig. Smärtan är vidrig men jag fixade det, vi kvinnor gör det, våra kroppar klarar så mycket! Det var tack vare mina olika ”verktyg”, både fysiska och mentala, som jag fick denna positiva upplevelse, det är jag övertygad om! Att få känna sig lugn, trygg och att ha genomtänkt plan tillsammans innan förlossningen var otroligt skönt. Likaså betydde det oerhört mycket att min man vågade ta mycket plats bredvid mig, han var närvarande, han visste vad jag ville och kände sig säker i sin roll!
Jag rekommenderar alla jag träffar som står inför en framtida förlossning att gå en profylaxkurs! Att känna sig trygg, säker och förberedd inför livets största händelse är värt allt!!!!

Varma hälsningar från Åsa