Fantastiskt - trots allt!

2003-11-06
Anna Wickström
annas.ideer@swipnet.se


Min första förlossning 7 maj 2001, var en mardröm, som jag måste nämna först.

Värkarna var stentuffa i 7 timmar, sedan krystvärkar i 2 timmar.Efter det beslut om klipp, som jag var livrädd för, och sugklocka. Det var som om dom SLET ut Clara ur kroppen på mig. Sedan lossnade inte moderkakan heller... Efter 2 timmars smärtsamt tryckande på magen och dragande i navelsträngen beslöt dom sig för att söva mig och operera bort moderkakan. Jag kände i ett års tid efter denna förlossning - aldrig mer!

Men efter alla enormt goda råd och all hjälp jag fått via Anna Wahlgrens "Barnaboken" beslöt vi oss för att skaffa barn igen. I boken skriver hon ju så positivt om Profylaxen, och jag kände "varför skulle hon ha fel i detta, när hon har rätt i allt annat"!

Jag gick kursen, för jag tyckte boken "Att föda barn utan smärta" var svår att öva efter. Kursen var jättebra, och man förstod hur man skulle göra.

Visst var jag rädd ändå, men trodde blint på metoden. Jag övade 1 timme om dagen i 7 månader!

5 dagar före utsatt dag var jag på mödravården på morgonen.
Allt var bra och huvudet fixerat neråt. Jag sa till min barnmorska att jag trodde att slemproppen börjat gå. Inget hände på hela dagen förutom en tyngdkänsla neråt.

Jag försökte vila middag när Clara sov middag, men det gick inte. Jag packade istället färdigt väskan.

Jag lade mig tidigt på kvällen (22.00) för att åtminstone få sova någon timme, trodde jag... Precis när jag var i tillståndet mellan sova/vaken knäppte det till i ryggen på mig och vattnet gick, på de handdukar jag lagt ut.

Fnissnade och med en handduk mellan benen gick jag ner till Per som fortfarande var uppe. Mamma kom och sov över hos Clara, och vi åkte in till Borås, för kontroll av vattenavgång. På vägen dit kom det små värkar, men de var lätta att hantera med djup-långsam andning.

CTG kurvan lades, och värkarna kom så regelbundet att vi fick stanna kvar.

Jag tog ett lavemang, och efter det blev det intensivare. Barnmorskan ville inte kontrollera hur öppen jag var p.g.a infektionsrisken, och det störde mig att inte veta om jag andades rätt, jag hade nämligen gått över till kort-långsam, för jag kände att det inte räckte.

Vi flyttade till ett förlossningsrum, och efter ett tag var jag tvungen att ta till accelerarad andning, fortfarande utan att veta hur öppen jag var.
Nu var det tufft, tyckte jag. Till slut fick jag barnmorskan att undersöka hur öppen jag var, och jag vet inte vad jag hade gjort om hon sagt 3 cm, men jag var öppen 9 cm!!! Jag fick en avslappnande akupunkturnål, men den hann aldrig verka innan krystvärkarna satte igång. När jag födde Clara hade jag aldrig några ordentliga kryst-impulser, men denna gång var det ingen tvekan!!

Plötsligt såg barnmorskan mycket bekymrad, och panikslagen ut!
Fostersäcken hade börjat komma fram, och det var bajs i den, det skulle det inte vara, det tydde på att rumpan kom först, sa hon!!!

Hon sa också att "hade vi vetat om detta hade det blivit kejsarsnitt, dom förlöser inga säten längre" MYCKET opsykologisk information! Det hade varit bättre att få reda på efteråt... Jag fick faktiskt i detta läget fullständig panik! Från att visserligen ha ont, men ändå ha kontroll över situationen, slöt jag mig i vanmäktig skräck.

Jag krystade nog rätt någon gång och säkert fel någon gång, men ut kom vår andra dotter, med rumpan först. 3.130 g. Några enstaka stygn blev det bara.

Från de första värkarna tog denna förlossning bara 3 tim, 45 minuter.

Efteråt kände jag en stor besvikelse över mitt usla sätt att krysta. Jag kände att jag gjort en dålig prestation, och kände mig helt tom i flera timmar.

Men när jag sedan stod i duschen slog det mig vad jag faktiskt gjort!
Jag hade fött fram en unge i SÄTESBJUDNING med endast profylax!!!
Jag var plötsligt stolt över mig själv, och kände mig som en hjältinna!
Dagen efter kunde jag tänka mig att föda barn igen!

Det känns som en enorm skillnad på min första mardrömsförlossning.

Det som var svårast var att slappna av...Andningen kom automatiskt, efter all övning. Fascinerande att märka att det var dags att byta andning, utan att veta öppningsgrad!

Tack för en jättebra kurs!
Anna Wickström, Per & lilla Ida