Det blir aldrig som man tänkt sig...

2008-10-09
Yvonne
familjenbjornen@hotmail.com


Vi berättar gärna om vår förlossning. Jag minns så väl att kursledaren Caroline sa under kursen att planera ni och ha er drömförlossningen, men den kommer inte att bli som ni tänkt er i alla fall och det sitter än idag i våra huvuden. Det blev verkligen inte som vi tänkt oss. Vi var inte speciellt oroliga, vi trodde på att allt skulle gå bra och det gjorde det ju på ett sätt, men på ett speciellt sätt.

Kvällen innan skärtorsdagen mådde jag inte så bra. Kände mig konstig och illamående. Under natten fick jag springa en hel del på toaletten. Vid fyratiden kräktes jag två gånger och sedan på morgonen innan min man skulle till jobbet kräktes jag fyra gånger. Jag var sängliggande hela skärtorsdagen och fick bara i mig vätska, ingen fast föda alls. Ola kom hem lite tidigare den dagen då vänner trodde att det hade startats, men det var maginfluensa. Vi trodde på nått sett att Ola skulle klara sig undan så under fredagen var allt lugnt och jag kunde starta med att äta lite efter en massa resorb, vätskeersättning. Jag fick väl i mig en lätt lunch och en enkel middag, men det var inte mycket till mat. Under fredagen fick jag värkar kanske en gång i timmen. Senare på kvällen 19.28 började värkarna komma var 10:e minut. Jag låg sedan hela natten i sängen och tog värkar var 10:e minut. Mitt i natten går Ola upp och det visar sig att han har maginfluensa. Där låg jag med värkar och han med magsmärtor...

På Påskaftonsmorgonen blir mina värkar tätare, men fortfarande inte regelbundna, ibland 7 minuter ibland 5 minuter. Vi ringer Södertälje Förlossning och de kan inte ta emot oss om vi har maginfluensa. 48 timmars regel har dem och det förstår vi ju, men Ola kan inte missa sin sons födelse. Vi ringer Huddinge förlossning och de kan erbjuda ett rum med egen toalett till mig, men Ola kan inte komma. De ber oss fundera på om vi kan ta med någon annan istället. Vi diskuterar och beslutar att Hanna, Ola syster är helt klart bästa alternativet. Hon har själv ett barn på 7 månader, hon har gått samma profylaxkurs och har dessutom körkort. Jag ringer henne och som tur var hade de bestämt sig för att hålla sig hemma då vår son ev. skulle komma. Hon ställde upp direkt, men ingen av oss trodde nog att det skulle ta så lång tid som det tog. Hon fixade hemma med man och barn och tog bilen ner till Nynäshamn från Tungelsta. Hon kom till oss vid elvatiden på förmiddagen på påskafton (lördag).

Vi åker till Huddinge. Vi är inne ca 12.00 och då är jag öppen 1,5cm. Vi får åka hem och vi väljer då att åka hem till Hanna i Tungelsta eftersom mannen ligger hemma och är sjuk. I Tungelsta tar värkarna mer fart då jag står upp och vaggar under tiden. Hanna har kontakt med Ola varje timme om hur läget är och hur han mår. Än så länge är det lugnt och Ola har tid att repa sig. Han mår bättre och han mår sämre, men han kämpar hårt för att bli så pass bra att han kan komma in. Vi åker till Huddinge igen när värkarna är mer täta, men vi får åka hem ytterligare en gång. Nästa gång vi kommer in är jag öppen 3cm och vi får då rekommendationen att gå 2 timmar på Huddinge för att sätta fart på värkarbetet lite till. Efter detta är jag så pass öppen att jag får stanna, men det går sakta. Jag skrivs in 23.15 på lördagen den 22 Mars. Jag börjar använda lustgasen/syrgasen, den passade mig utmärkt och jag hade inga problem med att använda den. Det går sakta, men säkert och förmodligen så spänner jag mig omedvetet för att det blev som det blev och att Ola inte finns vid min sida. Varje värk tänker jag på honom och hur ledsen jag är för att han missar detta och för att jag inte får det stöd som jag hade hoppats få från min man under värkarbetet. Hanna gör ett strålande jobb och stöttar mig hela vägen, peppar, filmar, tar kort och håller Ola uppdaterad hela tiden. Jag fick verkligen det bästa stödet jag kunde få i den situation som var. Jag kämpar på och 02.15 är jag bara öppen 5-6 cm och barnmorskan tar hål på fosterhinnan. Fostervattnet är klart. Jag vet inte vad klockan är, om det är dag eller natt, men 04.00 blir jag erbjuden epidural och eda och det tar jag gärna då jag är så slut efter maginfluensan, det långa värkarbetet och att jag inte sovit på väldigt länge. Min kära syster kommer in och byter av Hanna som måste hem och sova några timmar. Hon sitter vid sängkanten medan jag sover. Innan har hon servat med dricka och massage.

Jag sover till morgonen och vaknar om vart annat av att det trycker neråt ryggen. På morgon 07.10 tar barnmorskan Kerstin över. Jag är öppen 8-9cm efter vilan och det låter bra. Värkarna är starkare nu och jag lättandas. Lustgasen hänger med och det har ökat på trycket så jag tycker det luktar ballonger och rengöringsmedel?! Jag sjunger ut ett svar på barnmorskans fråga vid nått tillfälle som jag inte minns själv, 'Det är väl enda tillfället jag har haft sångröst' säger jag skämtsamt efter alla dessa timmar av värkar...

Hanna är tillbaka tillsammans med sin man Jimmy och min syster åker hem efter ett par timmar stöttning vid min sida. Hanna inser att nu är det snart på gång och ringer Ola för att kolla läget. Han mår då mycket bättre och Hanna säger att jag snart kommer att vara öppen 10cm. Min man sätter sig i bilen och kommer in 09.30 till Huddinge förlossning. Vid den tiden har barnmorskan satt en skalp CTG på sonen för att se hur han mår. Ola är mycket matt och trött, men efter lite saft kommer han igång och hjälper och stöttar mig. Jag tror att jag på nått sätt då äntligen slappnar av och blir lugn i kroppen av att Ola äntligen är på plats och finns där då första barnet ska födas. Det sätter då fart och jag får ny kraft. krystvärkarna börjar 10.26 och jag kämpar som aldrig förr i mer än en timme. Jag är för trång och huvudet för stort. Jag ändrar läge från liggande på rygg till stående på alla fyra hängandes på sänggaveln, men mina ben viker sig och jag säger för första gången att jag inte orkar längre. Den ställningen fick jag ingen kraft i så jag återgår till liggandes på rygg och kan då ta i mer. Det kommer in en annan barnmorska eftersom inget sker och de klipper mig två gånger för att slippa sugklocka. Då tar jag i för allt i världen flera gånger, men det går trögt i alla fall, men till sist efter två timmar, 12.25 23 Mars kommer han ut som en kanonkula, 4070g och 53cm lång, men just den värken minns jag inte, plötsligt ligger han på min mage varm och skrikande och det ända jag får ur mig ca 20 gånger är 'Det är inte sant, det är inte sant' Tills barnmorskan säger 'Jo, det är sant, ni är föräldrar!'

Det var så fantastiskt när han kom och vi fattar det inte riktigt än, men han är här hos oss och vi älskar honom över allt annat. Vi är så lyckliga att det tog sådan tid eftersom Ola hade missat det om det hade gått fortare. Jag höll i och jag fixade det, tack vara profylaxandningen som jag slaviskt använde mig av. Hanna var grymt imponerad över detta och jag kunde inte andas normalt då jag skulle sova på kvällen. Jag vaknade själv av att jag profylaxandades och log lite för mig själv...

Jag tänkte på hunden många gånger, men mest tänkte jag på min man.

Vår son är snart 7 månader och jag skulle inte vilja ha detta ogjort,men jag hoppas det går lättare /fortare nästa gång :)

Kram Ola, Yvonne
och Gabriel