Vår fantastiska förlossning!

2008-10-06
Susanna Lesné
susanna.lesne@hotmail.com


Klockan är halvtolv på kvällen och vi ligger i sängen med datorn och kollar på film. Oj! ropar jag. Nu gick det lite vatten! Jag får nog ligga still, kan du hämta en binda? Innan Nico hinner tillbaka kommer det mer vatten. Oj! Du får nog ta en handduk istället, ropar jag. När han kommer med handduken inser vi båda att den inte heller kommer räcka.

Vi skrattar högt åt allt vatten. Det är liksom ingen idé att försöka fånga upp det. Vi ringer Länssjukhuset här i Halmstad och de ber oss komma in på undersökning. Jag har inga värkar så vi ställer in oss på att få vända hem igen, men tar med väskorna för säkerhets skull.

På förlossningen är det så lugnt att vi blir erbjudna att sova över, trots att vi bara har fem minuters bilresa hem. Eftersom vi ska undersökas på morgonen känner jag att vi lika gärna kan stanna. När vi har sovit en timme vaknar jag av att vattnet fullkomligt forsar ut.

Sängen blir till ett badkar och värkarna sköljer över mig. Jag får skynda mig till toastolen för nu töms allt på en gång. Skönt att slippa ta ställning till ett eventuellt lavemang! Vi ringer på barnmorskan. Hon säger att hon ska komma tillbaka om en stund igen och se hur vi har det.

Nico masserar ryggslutet och jag andas och kör salsa-åttor med höfterna. Jag tänker att om detta är början, hur mycket känns det inte sedan då? När barnmorskan kommer tillbaka märker hon att det är tätt mellan värkarna och startar CTGn. Den visar att jag inte har någon värkvila alls. När en värk klingar av startar nästa direkt. Hon ber oss ringa om det är något och går igen.

Efter en stund känner jag att jag måste på toa, men jag har för mycket värkar för att kunna sätta mig. Vi ringer på barnmorskan igen. Hon ler och säger: Oj då, då förbereder jag en förlossningssal. På förlossningssalen ber hon mig komma upp på förlossningssängen. Jag har så mycket värkar att jag knappt kan ta mig upp.

Hon förklarar att man inte kan känna hurpass öppen jag är stående förrän mot slutet, men skrattar snart när handen bara försvinner in i förlossningskanalen och säger: Du har varit jätteduktig! Du har öppnat dig 9 cm på en timme! Du är inte bajsnödig, du har lite krystkänningar. VA! Är det sant, frågar jag. Då är det inte konstigt att jag börjar fundera på lustgas?

Det tar tre och en halv timme till innan jag är helt öppen och vår bebis har sjunkit ner så jag kan börja krysta. Det tar sedan en timme att krysta ut sonen och vi är fokuserade och positiva hela vägen. Barnmorskan och undersköterskan är fantastiska. De ger tydliga men vänliga instruktioner.

Nico pendlar mellan att titta på bebisen som är på väg ut och att titta på mig. Hans glädje ger mig massor med energi. Jag är helt slut efter varje krystvärk men full av energi igen när nästa börjar. Sonen kommer ut med full kontroll, tack vare barnmorskan som guidar och oljar. Han är alldeles blå! Vår lilla smurf.

Han landar med en duns på mitt bröst och jag hälsar honom välkommen till världen med orden: Oj! Vad stor du var. Jag laddar mentalt för att krysta ut moderkakan och bedövas för att sy, men moderkakan kommer av sig själv när barnmorskan drar lite och den ser helt perfekt ut! Jag behöver inte heller bedövas för jag har inte spruckit alls trots att bebisen väger 4515 g! Som pricken över i:t tar sonen sedan bröstet helt utan problem och äter i en halvtimme.

Jag är säker på att vår positiva inställning till förlossningen gjorde den till en sådan fantastisk upplevelse. Visst gör det ont att föda barn, men när man inte är rädd för smärtan bryr man sig inte så mycket om den. Ett stort tack till Ulrika som höll i vår kurs i Halmstad! Tack vare kursen kom vi mentalt förberedda och klarade oss utan både bedövningar och dropp, precis som vi ville!

Sanna, Nico och "lille" Simon